Vad gör man när tålamodet tryter? När barnet är gnälligt och trött och vägrar somna så mamma själv får pusta ut? När det lilla lilla fingret river på ett födelsenärke på nyckelbenet och det gör svinont? När barnet för tvåhundradegången kastar nappen på golvet? När han somnar och vaknar precis när jag ska lägga över honom i hans säng? När han drar mig i håret trots att jag sagt "Nej, aj, det gör ont!"När han inte vill tröstas utan slår vilt omkring sig trots att han inte heller vill något annat... Då känner jag mig som en usel mamma som stampar med foten och ryter... Genast känner jag mitt samvete bubbla över! Han är ju världens bästa unge och snart är det här svåra över. Jag håller honom nära och säger förlåt mot hans mjuka hår, han kommer snart att glömma varför han gråter. han förstår inte att han gör mig illa när han bara är nyfiken. Men ändå låter jag mina känslor få så stor plats...