Igår träffade jag bokcirkeln och efteråt blev det promenad. Sammanstrålade med ytterligare en från gruppen som dröjt sig kvar och hon samtalade med en fd kollega med barn i samma ålder som min son. Jag berättade att min son är adopterad och han sa att han också var adopterad, från Indien. Vi började såklart tala om adoptioner, nu och då, skillnader och likheter. Han hade en lillebror som var biologisk son till föräldrarna. Jag frågade om han varit nyfiken på sitt ursprung och han berättade att han nog inte varit det egentligen men att han gjort en återresa till sitt barnhem. Barnhemmet hade haft som princip att inte lämna ut information sa han - det tyckte jag lät lite märkligt... Tyvärr gick jag nog lite i spinn och talade mig varm om adoptioner. Men jag är ju ingen adoptionexpert i hans liv så jag insåg rätt snart att det var fel taktik - jag får inte till ett bra samtal med en vuxen adopterad genom att trycka på honom mina goda intentioner... Så jag backade och det blev en bra eftermiddag med två nya bekanta... Jag frågade dock om han hade något råd att ge mig och han sa något som jag hört från flera håll...Han har fått alla prylar i världen men saknade kanske engagemang och upplevde att hans mamma kanske inte vart på bra på att visa honom sin kärlek. Vidare hade han och hans bror diskuterat uppväxten och de hade inte samma erfarenheter - men vem säger att två syskon minns lika? Det gör inte jag och min bror iaf... Han sa också att han unde tonåren haft bryderier om sitt ursprung men det tror jag är helt normalt - jag tror att de adopterade har ytterligare en gren på sitt träd just i de där turbulenta åren... Idag talade jag med en vän om just detta, de har ett underbart älskat barn från samma land som oss - och inom ett par månader kommer ett lillasyskon, men det kommer från magen. Jag försöker sätta mig in i hur dubbelt det måste kännas. Att ha lämnat tanken på biobarn för länge sen och öppnat hjärtat på vid gavel för ett barn som redan finns - och sen blir det plötsligt så att den märkliga kemiska sammansmältning som sker då ett barn blir till händer dem efter alla tröstlösa år av sorg, saknad, kamp och längtan. När de är nyblivna föräldrar till en ljuvlig efterlängtad liten unge...Vad gör man? Såklart omfamnar man båda sina barn med glädje och kärlek och sörjer att inte få hämta syskon i landet. Men man gråter också inombords över att omvärlden inte förstår att deras fokus fullt ut är på det adopterade barnet hela vägen fram till den dag de blir 4. Och att omvärlden kan med att sätta deras första barn i andra rummet... Jag önskar er all lycka och välgång med graviditeten och förlossningen! Det ska bli skitkul att ses igen snart, jag längtar redan! Jag minns också att jag nån gång drömde att detsamma hände oss. Att vi adopterade en pojke och att han fick en syster genom magen... Men det var bara en dröm. Nu är jag på väg till frisören för att uppdatera min frisyr till 2012. Sist jag hade hellångt som jag har nu var nog 15 år sen... Sen klippte jag mig och sparkade ut karln jag hade då och hela mitt liv tog en ny vändning. Får väl hoppas att det inte blir lika dramatiskt efter frisyrbyte den här gången...