Sitter i parken i vårt centrum. Grön gräsmatta, plaskdamm, sandlådan och klätterställning. Gott om plats för både barnfamiljerna och "fritidsforskarna" som handlat dricka på "Järnhandeln". Slås av minnet från förra sommaren då jag såg en gammal gymnasiekompis på en av bänkarna - med en tetra vitt vin i handen. Inte ens 40 fyllda, såg ut som då när vi gick på gymnasiet ihop. Smal och senig, håret bara aningens länge än då, i en liten toffs, mörka kläder och de där ständigt lite ledsna ögonen...Så ledsamt att se honom - vi tappade kontakten efter gymnasiet och har nog bara råkat på honom några gånger sen skoltiden och han har alltid verkat så frånvarande och ointresserad av att prata. Jag är inte den som tränger mig på så jag har backat. Men naturligtvis borde jag tagit mod till mig där och då förra året... Kanske kände jag mig fortfarande misslyckad i min barnlöshetskostym? Kanske orkade jag inte bli bortstött igen? Barnlöshetskostymen hänger nu i garderoben, den är inte bränd eller begraven - den kommer nog alltid finnas där och ta plats. Men den är mycket blekare och sliten av flitigt användande... Appropå barnlöshet hade jag ett förtroligt samtal med en av mina systrars vänner för inte så länge sedan. Hon berättade att hon och killen försökt ifå barn i flera år men hittills inte lyckats. Jag berättade om alla våra tankar och känslor och lovade att finnas där om hon ville prata mer. Men vet min syster? Jag vet ju själv hur jobbigt och svårt det var att berätta att vi hade problem... Hur gör jag? Ska jag berätta för min syster eller fråga om hon vet? Hjälp mig, ge mig råd!