Helgen har varit bra men jag har varit ledsen. Jag insåg i går att en väns barn fyllde år och vi har inte varit bjudna på något kalas i år. Det känns konstigt och märkligt. Vi har ju varit där under alla år vi var barnlösa. Suttit där först med andra gemensamma vänner utan barn, sen med fler och fler gravida magar och sett deras barn växa upp. Men i år var vi visst inte välkomna. Trots att vi mer än någonsin var legetima gäster på ett eventuellt barnkalas. 
Jag vet inte varför vi inte var bjudna om det nu var barnkalas. För inte ens det vet jag. Men facebook skvallrade om att en annan gemensam bekant skulle på barnkalas och kvällen avslutades iaf med att vännens bror suttit på deras uteplats och spelat gitarr.

Det känns tungt att tänka att vi setts mindre i år sen jag fått barn och är hemma varje dag - än vi någonsin gjort på de 12 år vi känt varandra. Vi sågs betydligt fler gånger för en timmes lunch förra året - då hon var föräldraledig iaf. Men alltid på mitt initiativ.

Och visst har jag inviterat henne till lunch även i år. Och visst träffades vi. Men efter det har vi varken setts eller hörts mer än 1 gång på hela våren. Det var nyligen när min son fyllde år. Då var hon här men pratade mest med våra andra gemensamma vänner (som hon förmodligen pratar ganska ofta med ändå) och inte ett ljud om att ses eller höras. Inte ett ord om min son. Inte nåt.

Jag borde kanske ha en egen kateori ute till höger där - vänner mm - eller nåt. För jag vet att det här är en upprepad historia. Jag känner mig mer ensam nu än någonsin tidigare tror jag.
Men det känns jävligt jobbigt att alltid vara den som kommer med förslag om att ses. Alltid är den som hör av sig. Alltid är den som tänker tanken först att det var länge sen...

Människor runt om mig har hektiska liv. Men de kan fan inte vara så jävla upptagna så de glömmer av att jag finns? Men det är väl enklare att gilla en status på facebook än att ta sig tid att ringa. Det är väl enklare att skicka ett SMS än att träffas... Eller kanske läsa sonens blogg och känna att "de har ganska fullt upp verkar det som" - fast jag vet inte ens om hon läser bloggen längre...

Det är konstigt det här med hur dagarna på något sätt ändå går, passerar förbi, för ensam är jag ju inte. jag har ju honom som fyller mitt liv med innehåll. Men mina vänner tycks vara så jäkla upptagna så jag vet inte vad. En del har inte ens tid att svara på meddelanden.

Jag må vara besk och syrlig och trist och gnällig men ensam är just vad jag känner mig. Jag tänker att det kanske bli bättre sen när sonen växer upp lite och börjar på förskola och får lekkamrater mm. Visst har jag träffat nya vänner genom barnlösheten och honom - men det finns inte tillräckligt många för att ersätta dem som inte längre tycks ha utrymme för mig. Vi har inga grannar med barn i exakt samma ålder. Ingen i området är föräldraledig med en liten. Det finns en tjej som jag träffar ibland från öppna förskolan - nästa gång vi ses ska jag be om hennes nummer.

Det gör ont att tänka att vännen här ovan - med barnet som fyllde år - hållit sig vän med mig tills mitt helvette var över?
Även om jag försökt tränga undan saknade efter henne och ilskan över att vänskapen oss emellan verkar bero på mig - hör jag inte av mig så finns inte jag?! Hur gör andra? Hur tänker du?

Jag vill inte förlora de vänner jag har - men samtidigt så orkar jag faktiskt inte ge och ge och ge och ge och ge och aldrig få något. Jag orkar inte känna så här gång på gång. Jag blir ledsen och känner att det är tungt och sorgligt att vara jag just idag.