Jag har alltid älskat att skriva. Och jag känner ibland begränsning för vad jag ska återge här och hur - dels för att det finns personer jag känner rätt väl vid det här laget som läser här. Dels för att ibland är mina tankar för svarta, för fula, för grymma för var mans ögon.

Så på ett annat ställe kan jag ge mig hän och babbla ur mig - där ingen vet vad som döljer sig bak namnet Litenlängtan.

och just för precis ett år sen skrev jag:

"Ändå känns det just nu lite jobbigt - som att även den här barnönskan och barnlängtan kommer gå om intet. Att det är en bluff. Att vi tror på en dröm som inte kommer gå i uppfyllelse.
För att det tar sån tid. Att det dröjer och att det inte syns utanpå oss att vi väntar på ett barn.
Ingen klappar på mig (nånstans) och säger att jag ser att det snart är dax - vad spännande!

8 jävla månader har gått och det har gått fort ändå - men det känns helt crazy att det snart har gått ännu ett år - utan barn..."

Helt ovetandes om att bara några veckor senare skulle vi vara nyblivna föräldrar på distans. Hur hela världens omkullkastades på ett par minuter och kommer aldrig mer bli som det var. Hur den fantastiske lille kille som är vår son skulle dimpa ner i just våra liv! Galet att för ett år sen visste vi ännu inte och kände livets vanmakt le mot oss...

Som jag alltid hoppats på skulle alla de här omöjliga sorgsna tankarna försvinna - och jodå. Nästan i samma sekund som vi blev föräldrar på telefon glömde jag av alla tårar, alla mörka tankar, alla ångestladdade timmar i väntrum och kliniksalar, alla gånger jag svalt och blinkat hårt när någon träffat mig med sina ord.  

Jag minns så väl den tryckande känslan av att vara den ENDA i hela världen som inte kunde bli gravid. Jag kände mig så otroligt ensam i det. Även om min man var en del av den känslan - han kunde ju inte heller, så var ensamheten så stor, så tung, så oöverkomlig...

Även om det fanns tips, råd, hjälp att få så var hopplösheten alltid med en. Länge länge hade jag denna ständiga följeslagare, att vara ensam och utsatt. Alla andra verkade ju lyckas...
på något jävla sätt så funkade det alltid till sist.

Idag är det nog lättare - det har visats flera TV-serier, diskuterats, debatterats, radiopratats, lyfts fram och upp. Barnlöshet är kanske inte lika skamfyllt och ensamt längre? Eller har jag fel där?

Hur som helst så minns jag en ständig önskan - att inte känna mig fullt så ensam i det hela. Att hitta någon som hade samma fel, samma svårighet, samma problematik... För att kunna till fullo identifiera mig med den personen. Den kvinnan.

Jag har fortfarande inte träffat någon med exakt samma problematik men det spelar mindre roll nu - jag är ju mamma äntligen och alla de gamla känslorna är borta.

Från det att vi släppte biobarn och fokuserade på adoption kändes det mycket mindre ensamt. Det handlade inte längre om metoder, tur, skicklighet, rätt klinik, rätt tid, rätt kost, rätt medicinering, rätt förutsättningar. Inom adoptionen hade vi alla ungefär samma mål och mening. Att bli föräldrar till ett barn som redan finns. Vägen dit ser ju olika för alla och naturligtvis har vi alla olika frågeställningar...

Om jag kan hjälpa till och svara på någons nyfikna frågor kring adoption så ställer jag mer än gärna upp med det. Om jag kan hjälpa ett par fatta beslut som leder fram till att ännu ett barn får ett nytt hem så gör jag det gärna...
Om någon redan fattat beslutet och tvekar på vilket land man ska satsa på så berättar jag mer än gärna om våra erfarenheter av vår sons hemland.
Om jag kan ingjuta lite hopp och glädje i en barnlängtande blivande mamma eller pappa så skulle jag bli glad!

På söndag kommer ett par hem till oss - det är för mig helt okända människor - men de är väldigt nyfikna på adoption och jag ska göra det jag kan för att ge dem svar på deras frågor!

Har du något du undrar över så får du jättegärna ställa din fråga här till mig eller i frågeformuläret här till höger!