Vi har ju ställt sonen i kö för förskola/dagmamma lagom till det nya året. Helst skulle vi ju valt att vara hemma ett tag till men eftersom vi gärna vill förlänga sommaren med föräldradagar även framgent och det ekonomiska tyvärr spelar roll blir det förskola i januari... Då har vi varit hemma drygt ett år och det känns lagom att han går 2-3 dagar i veckan till att börja med. Både jag och maken kommer gå ner i arbetstid. Vi kommer också försöka dela på framtida VAB så jämnt det bara går. Då jag ibland måste börja väldigt tidigt på morgonen kan det bli aktuellt med halva VAB-dagar för att båda ska kunna hinna med det man måste på jobbet också.

I vår kommun är det ok att ställa sig i kö till förskola 6 månader innan man behöver en plats och vi skickade in vår ansökan i sommar...

Igår tog jag tag i att ringa kommunen och höra hur det såg ut med förskoleplatser och kösystem. Det visar sig då att de förskolor som ligger i vårt närområde (ca 5-6 stycken) alla har fullt och flera utav dem har kö...
Jag förstår ju också att det är enklare att bli erbjuden en plats på förskolan när många av barnen börjar skolan på hösten och att det inte flyttas barn från småbarnsavdelningar till storbarnsavdelningar så ofta under terminen - eller ens i terminsstart i januari. Och jag inser ju också att det inte är någon större fara att vår son inte kommer börja på förskola i vårt närområde direkt. Det är ju först om några år som det kommer bli aktuellt att umgås med kompisar efter förskolan och på helger mm.
Men lite konstigt är det väl att man inte själv ska kunna välja när barnet ska börja utan helst ska passas in i ett system som redan finns från början. Barn är ju födda i olika månader och borde ju rimligen börja förskolan vid olika tidpunkter på året?

Ibland kan jag känna att vi som inte fött biologiska barn missar en hel del av en naturlig kedja. De flesta par som väntar barn blir erbjudna en föräldragrupp som ofta leder vidare till en grupp mammor som träffas på BVC eller öppen förskola. Föräldrar träffas och pratar upplevelser och problem under graviditeten och senare under småbarnstiden. Säkerligen får man (ovärderlig) information om utvecklingsstegen, sömntips, barnmatsrecept, tips och råd om förskolor och när och hur man ska ställa sig i kö och till vilka förskolor mm. Men om du adopterar finns inga färdigkonstuerade grupper att delta i. Jag vet inte hur jag ska tillgodogöra mig informationen utan att aktivt söka upp varje förskola i kommunen och ställa frågor.
Ett kort tag gick jag på vår lokala öppna förskola - där fanns en grupp som bildats under tiden kvinnorna var gravida - det pratades mycket om post-gravid-upplevelser och deras barn var då i samma ålder som sonen när vi fick honom - han var alltså nästan dubbelt så gammal och det var vi ensamma om. Jag kom liksom aldrig in i den där gruppen - hur jag än försökte och hade ambition att delta...

Bland våra vänner i trakten som adopterat finns inte några lika små barn. De har helt andra frågeställningar gissar jag. I många fall är det heller inte aktuellt med förskola riktigt än.
Det finns en rekomendation att vara hemma med adoptivbarn lika länge som barnet är gammalt när man får det...  Då har barnet en rimlig chans att knyta an ordentligt och få en grundtrygghet i familjen innan förskola/skola ska ta vid och föräldrarna återgår till jobbet. För sonen som blev vår när han var under 6 månader finns säkert minnen av hans tidigare liv med andra. Men då han inte har haft ett språk förrän han kom till oss blir det mycket svårare för honom att alls minnas detta när han blir äldre.
Någon skrev att man kan räkna honom som biologisk då han var så liten vid vårt första möte...
Det är en svår balansgång - vi kan inte utesluta att han inte behöver något extra för att han var så liten när han kom till oss.
När jag googlade lite om minne och spädbarn fick jag upp den här sidan och vill gärna rekomendera dem som funderar på adoption att läsa här - texterna är mycket bra tycker jag och tar upp flera avsnitt och aspekter om just adoption. Även vi som redan adopterat hittar välgrundad information och bra påminnelser här...

Åter till förskolan... Det är inte en liten bebis vi har hos oss idag - han är äldre, smartare, känsligare och så nyfiken och intresserad av att lära sig saker. Han kan redan så mycket och även om hans språk är outvecklat så förstår han långt mer än vad vi förstår att han förstår!
Det kommer bli en stor sak att börja förskolan - lika omtumlande och skräckinjagande för föräldrarna som för lite lilla barnet. Det känns hemskt att ens tänka att främmande människor ska ha hand om honom på dagarna. Läskigt...
Men samtidigt finns ett förtroende för pedagogerna, för personalen, för vetskapen om att han kommer ha det bra med sina nya kompisar och förskolepedagogerna.

Jag har funderat lite över det faktum att vi inte har haft barnvakt så mycket än (1 gång då han sov!) och kommit fram till att vi inte alls behöver stressa fram med det. Vi har hittentills inte behövt ta in barnvakt någonting men i helgen blir första tillfället då han på dagtid kommer tillbringa tid med mormor... Det kommer gå fint, det är jag övertygad om...

Jag behöver dina bästa tips om förskolestarten - hur tänkte ni med inskolning och vad berättade ni för pedagogerna om barnets bakgrund?
Hjälp mig lite här Tack!