Idag har jag beställt julkort - med vår son på framsidan...
Sånna som jag förbannat och hatat varenda december i alla barnlösa år...

Fast jag har inte klätt ut sonen. Varken luva, tomtedräkt eller pepparkaksuniform...

Näe, jag pimpade sovrummet med en julgransslinga och mutade honom med russin!

Jag har bara beställt 10 st och jag kommer absolut inte skicka till dem som väntar. Inte ens till alla dem som pepprat vår brevlåda med sina 'barn-i-luvor'...

Det blir till de närmaste - kanske några av dem vi lärde känna under resans gång. Vi är inga julkortsmänniskor liksom. Däremot börjar jag fundera på vårt julbak som i år kommer innehålla en styck klåfingrig supernyfiken liten sötkorv! :-D

Redan för länge länge sen tänkte jag tankar om fler barn... Långt innan alla svårigheter kom upp till ytan såklart. Men även efter det - det har liksom inte funnits i min värld att 'det blev bara ett barn' egentligen...
Maken är inte lika säker. Han har haft långt mer moraliska betänkligheter kring adoption och tycker nog egentligen att den här fina sonen vi har fått är mer än nog med tanke på våra framtidsutsikter där i början av 2008.
Jag har liksom aldrig nöjt mig med vad som sagts till mig. Varför skulle inte jag kunna, vilja, önska, få?
Varför ska jag nöja mig? Med det som är. Om jag kan få mer?

Alla som får barn (på vilket sätt det än må vara) gör ju det för sin egen skull på alla vis. Barnet själv kan ju inte ha en önskan om att komma till. Ett andra barn kan man få av andra anledningar - det första barnet kanske vill ha ett syskon...  

Även om vår son inte förstår vad vi säger så frågar jag:

-Vill du ha ett lillasyskon?

Och han svarar med att flina upp sig...

I nästan alla andra fall där vi frågar saker som kan besvara med ja eller nej använder han ju sig av just de svaren. Huvudskakning eller nickning... Även om han inte vet vad vi frågar om...

Nåär det kommer till syskon är det inte helt enkelt. Vi bor litet och skulle förmodligen inte ens om vi ville få bo kvar med tanken om att vi ville ha syskon till vår son. Större boende=mer utgifter.
Plus att det inte bara är så enkelt som att hoppa i säng...
Näe, oddesen är ju inte alls på vår sida att det överhuvudtaget ska bli syskon.
Jag är snart för gammal för att få lov att adoptera - trots att jag själv känner mig pigg och ung och nog orkar med ett barn till. Sen har vi ju det här med adoptionskostnaden. Det är D Y R T att adoptera. Vårt land är ett av de dyraste. Men för övrigt finns det ju inte "billiga" adoptionsländer. Det är galet hög kostnader vart man än väljer att adoptera från. Sen är det tiden man väntar.
I efterhand har de 3½ åren sen vi ställe oss i kö gått fort. Ett år har jag varit förälder. Ett år som bara susat förbi och lämnat mig full av tankar, minnen och känslor. Men vad fort det gått!

Men frågan är om vi hinner vänta på ett barn till. Speciellt med tanke på att det verkar tjorvat ihop sig i landet vi hämtat vår son i.
Pengar och tid...

Tid och pengar...

Well. Vi står i "syskonväntanskö" iaf... man vet aldrig - ett arv, en lotterivinst, ett oväntat tips på en bostad, en skänk från ovan... något kan gå vår väg. Och gör det inte det så har vi iaf fått högst vinsten en gång!