Vad jag förstod har ni firat din dotters andra födelsedag i helgen som gick... Jag är ledsen över att vi inte var bjudna.

Och jag är väldigt ledsen över att vi inte har kunnat ses de gånger vi planerat nu under året. Och jag är ännu mer ledsen över att vi aldrig ses eller hörs numera.

Jag vet inte ens om du undrar varför jag aldrig hör av mig nuförtiden...

Det beror med stor sannolikhet på flera olika saker - men mest beror det på att jag hade hoppats att vår vänskap betydde lika mycket för dig som den betytt för mig. Att du kanske nånstans skulle sakna att jag ringde ibland, bad att få äta lunch med dig eller träffa dig och din man och era barn... 

Men med största sannolikhet har du inte undrat, inte saknar eller ens tänkt särskilt mycket på nån av oss här i i vår del av stan... i så fall hade du väl ringt?

De senaste åren har vi ju setts några gånger ibland iaf, jag har passat på att besöka er när jag nån gång haft bil och jag har traskar förbi ditt jobb när jag har haft vägarna förbi. Vi har lunchat då och då - både på nåt uteställe och på våra respektive jobb. Nära nog varje gång på mitt initivativ.

Och eftersom mitt initiativ uteblivit så har också alla samtal och alla träffar uteblivit. 
Några gånger har jag funderat över varför jag bara tycks ha fallit bort ur dina tankar. Ibland kommer jag fram till att allt bottnar i det där samtalet som aldrig blev. Då du så snällt ville berätta om att ni väntade barn igen men som av flera olika anledningar kändes så jobbigt för mig att höra.
Vi var riktigt ledsna då, båda två. Vi har nog försökt att reda ut det, flera gånger... Men inte vet jag, kanske var det nån slags spik i nån kista från din sida? 
Jag kan nog inte be om ursäkt fler gånger men kanske var det det?

Jag minns dock att jag trodde att min familjebildning var viktig för dig, att du brydde dig på riktigt och ville att allt skulle gå oss väl. Att du verkligen längtade med oss och hoppades med oss... 
Konstigt att du inte en enda gång sen vi kom hem ringt och förhört dig om hur det går, hur vi mår och hur saker och ting känns nu - när vi äntligen är en familj...  
Fast det är klart, några gånger har du "gillat" saker jag skrivit och postat på Facebook. Men det känns liksom inte på riktigt...

Det som är så tråkigt är att jag intalat mig själv att vi har vart med om värre saker, värre tillfällen, värre dippar i vår vänskap. Men kanske kanske är det så att den här gången vänder det inte...
Förmodligen kommer jag aldrig ens skriva det här så du kan läsa det. Förmodligen stannar det här och nu. Jag har ju försökt förut, både med dig och med andra. Kanske är jag fånig som förväntar mig att vänskap ska vara på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt och åtminstone tänkas på lika mycket från båda håll...
Kanske behöver jag bara "tänka lite högt", bubbla ur mig det där som gör ont och som skaver, det där som blöder och gnager... 

Kanske har det nu gått allt för lång tid för att vi ska hitta tillbaka till varandra? Kankse är det inte meningen att vi ska fortsätta vara vänner?
Nu har jag fått ur mig det som jag tänkt på och nu ska jag lägga mig - jämte min fina son, som du träffat 2 gången sen vi fick honom. Jag tänker på att jag suttit länge länge med dina två och luktat på dem, gullat med dem och lekt med dem...
Det hade vart fint om du hade velat bekanta dig med mitt barn efter alla år av längtan.

 

 

Gadden

28 november 2012 17:50

"Hjärta"! Vilken bra blogg. Jag kommer tillbaka.

http://iamgadden.se

litenlangtan

28 november 2012 22:06

tack och välkommen hit!

 

Moa

29 november 2012 07:08

Åh kära du, jag känner igen. Det är så tråkigt när en vänskap bara pyser bort på grund sv andras oförmåga att förstå smärta och frustration. Styrkekramar!

litenlangtan

29 november 2012 12:36

Tack Moa!

 

Annika i Colombia

2 december 2012 05:20

Åh vad tråkigt. Men samtidigt känns inte den här personen värd energin hen tar från dig. Jag tänkte på den här situationen när jag läste det här inlägget:
http://www.karinskonstgrepp.se/2012/09/livscoach-enhorning.html

Stora kramar, du är värd bättre.

http://colombialiv.blogspot.com

litenlangtan

3 december 2012 09:32

Karin har talat! Och det med rätta!
Jag är fast i mina mönster och jag måste bryta dem - och det är faktiskt så att jag redan gör det. Jag har gått förbi hens jobb många gånger på mina barnvagnspromenader men inte har jag gått in för att säga hej som jag skulle gjort för några år sen. Jag har tagit fram hens nummer i telefonen många gånger men inte ringt för det är inte min tur. Men visst är et jobbigt att välja bort. Speciellt som det är en människa som betytt så mycket för mig. Men å andra sidan så har ett år snart passerat och jag har klarat mig utan hen hela det här året. Trots att jag vart med om så mycket nya saker som jag inte haft kläm på. Jag har också träffat massa nya vänner och hittat tillbaka till gamla. och så har jag fina vänner på andra sidan jorden som jag inte kan träffa trots att jag vill!
Tack Annika för att du är bra för mitt ego på så himla många sätt! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...