litenlangtan

Alla inlägg under december 2012

Av litenlangtan - 8 december 2012 10:00

Raggsockar!

Behöver jag skriva mer?


Jag är inget fan av strumpor så de åker av så fort det går när jag kommer hem. Men då fryser jag ofta om fötterna - så tofflor eller sköna raggsockar på är ett måste på vinterhalvåret iaf. Men ofta även på sommaren - en stund på kvällen när man sitter framför TVn i soffan och slappar...

Frågor på det?

Av litenlangtan - 7 december 2012 10:00

Hm... Jag kan berätta att foto intresserade mig väldigt lite tills för 10-12 år sen då jag blev bekant med en fotograf. Eller ja, en som studerade till fotograf.
Sen dess har foto intresserat mig mycket mer. Dels för att hnon lyckades ta bilder på mig som jag blev nöjd med och det är inte lätt! :-D

Numera fotar jag själv en hel del och innan vi fick sonen fick jag möjlighet att köpa en digital systemkamera - vilket lyft. Många tycker att mina bilder på sonen (i den andra bloggen) är fina men det är ju helt enkelt så att med en bra kamera kommer man så mycket lättare undan. Bara genom att knäppa med den blir bilderna så mycket bättre. Sen gäller det att ha sinne och talang för att ta bra bilder. Och lite så är det ju att har man bra utrustning har man lättare för att knäppa just den där fantastiska bilden.

En annan amatörfotograf som tar fantastiska bilder är Abbes pappa - han jobbar med reklam så jag tror han har talang för att se ting ur synvinklar som vi vanliga dödliga inte kan. Hans bilder gillar jag väldigt mycket.

Min absoluta favoritbild just nu har jag på min mobil - det har ju liksom blivit att man fotar mest med den för att den alltid är med - och den föreställer min son. Av förklarliga skäl kan/vill jag inte berätta hur den ser ut, det kanske skulle kunna röja min identitet... :-D

På Instagram (för mobiler) ser jag dagligen underbara bilder - så om ni inte är bekant med Instagram men gillar foto så registrera dig där - du kommer inte bli besviken

Av litenlangtan - 6 december 2012 10:00

Jag läser utan inbördes rangordning:


Colombialiv - För att Annika skriver så mycket bra och tänkvärt och för att hon numera är min vän!


Dobre futro - för att jag träffat Maria 'in person' flera gånger fast hon inte minns mig, för att hon skriver roligt och tänkvärt och om allt och inget... 

Ekomamma i stan - ännu en smart och klok mamma som försöker påverka sitt och sin omvärlds liv till det bättre med kloka och smarta råd och tankar om miljö och klimattänk

Teachmom - en följeslagare i cybervärlden som också blivit en vän IRL, vi har träffats ett par gånger med barnen och haft riktigt kul!


Helgas dagbok - Helga gav mig hopp om att någon gång finna ro i barnlöshetskrisen och det gjorde mitt liv uthärdligt under all väntan.

Maja gräddnos - jag är inte längre någon flitig kommentator - det har wordpress sett till men jag läser allt du skriver Maja - klok som en bok!

Vägen mot tre - om mammalivet - ÄNTLIGEN - paret som väntade barn från SA som var med i Drömmen om ett barn.


Heja Abbe - om en familj med ett barn med medfött hjärtfel och kromosomfel

Tja, jag läser en hel del andra bloggar också - en del är låsta för omvärlden och andra uppdateras inte så ofta. Som ni ser handlar det mest om andra som haft svårighet att få barn. Inte så mycket politik, klimat, miljöpåverkan, feminism och andra starka krafter som vi alla är skyldiga att försöka vara med och påverka med. Don't hold it against me - bloggar för mig är tidsfördriv och underhållning... lite så.

Vad läser du som borde finnas på min lista? 

Av litenlangtan - 5 december 2012 10:00

För ett år sen hade vi just återvänt till storstan från vårt tropiska paradis med vår son. Vi hade bara varit familj i några veckor men började väl reda ut det ganska bra. Jag tror att vi faktiskt började oroa oss för när vi skulle komma hem egentligen och OM vi skulle hinna hem till jul eller förbereda oss på att stanna över jul och nyår...
Jag var skittrött på maten redan och längtade hem till våra svenska smaker - stark ost och grovt bröd och svenskt godis och allt det goda som hör julen till.

Maken fick uppleva en inhemsk fotbollsmatch och jag var ensam med vår son för första gången :-D

Dagen efter gjorde vi återbesök på barnhemmet och det var en otroligt stark upplevelse. Första gången vi var där var ju så speciell och vi var så spända och nervösa inför det stora i att möta vår son för första gången. Nu var vi föräldrar och lite mer hemma i det. Jag såg de övriga barnen med andra ögon och det smärtar mig att veta att deras existens är så beroende av barnehmmets verksamhet. Både för de barn som bor där och de som går på förskola där.

Den ena pojken som var med vid återbesöket som fått nya föräldrar i Sverige var uppenbart påverkad av att vara tillbaka där. Han såg så ledsen ut och ville inte alls närma sig sina gamla kamrater och man såg hur hela hans huvud fylldes med tankar som han inte visste hur han skulle sortera.

Jag är ändå glad att vi fått en större inblick i verksamheten där. Det är ett välskött barnhem och det gagnar så många barn och familjer att det finns och fungerar så bra. Grundaren till barnhemmet är en otrolig person som fortfarande är verksam trots att hon är över 80 år! Hon är fortfarande med då barnen får sina nya föräldrar och hon är verkligen en hjältinna!

Jag läser också tillbaka att det var vid det tillfället vi gick de sista dokumenten som tillhör vår sons förflutna. Ett par brev skrivna av hans biologiska mamma och ett foto föreställande hans biofamilj.

Den bilden tittade jag på för bara några veckor sedan. Jag höll på att sortera lite av hans papper och tittade igenom lådan med de kläder han var överlämnades i och de minnessaker hans biomamma och fostermamma överlämnat till honom. Med anledning av ettårsdagen av vår familj blir man lite extra nostalgisk över de små fotavtryck som stämplats på baksidan ett dokument. Av att titta på fotot av hans biomamma, bläddra i den lilla dagbok som hans fostermamma skrivitunder de månader som han var där. Ett år går så fort - det tänker man inte på när man väntar på sitt barn - då sniglar sig tiden fram och det känns som om ingenting händer. Men när man väl är familj vill man inte annat än att pausa här och nu och bara lukta på hans hår och sovvarma nacke eller busa och kittla den goa hakan och pussa på hans små fuktiga läppar... Jag är så tacksam över att just han blev vår! 

Av litenlangtan - 3 december 2012 10:45

Den person jag vill skriva om lever inte längre... Hon gick bort innan hon fick se mig gift och hon fick aldrig träffa min härliga son. Jag vill skriva om min farmor som trots sitt tuffa tillvaro älskade livet! Det allra sista var bittert och hon var trött - men hon hade upplevt så mycket sorg och så mycket glädje under sina 89 år så det var fullkomligt okej att hon till sist fann ro igen.


Min farmor föddes 1921 här i Göteborg. Hon växte upp som första barnbarnet i släkten och var ensam om allas uppmärksamhet tills hon var 6 år. När hon var 8 år blev hennes mamma gravid på nytt. Fadern var någon slags "produktutvecklare" på en fabrik som höll till i Majorna och var av det stränga slaget och lite väl 'handfast' mot både fru och barn tror jag. Enligt min farmor ska han ha gått hårt åt sin gravida fru så det var nära att hon förlorade barnet. Men barnet föddes friskt och välskapt och fadern hade efter det favoriserat det barn han så nära tog ihjäl. När systern föddes byttest hennes enkla tillvaro mot att kämpa om den uppmärksamhet som hon behövde som det äldre syskonet.


Hon gifte sig tidigt med en "nazist" (hennes egna ord utan att förklara saken närmare) och med honom fick hon tre barn. Och när den yngsta var bara några år träffade farmor min blivande farfar och föll handlöst för honom.
I rätten svarade hon ja på frågan om hon haft en utomäktenskaplig relation och därmed förlorade hon rätten till sina tre barn. Skiljsmässa var inte så hett på 40-talet och hon lämnade sitt äktenskap utan mer än kläderna på kroppen.


I början på 50-talet föddes så min pappa - tyvärr var inte hans pappa någon god man och det stod snart klart att han drack för mycket och var notoriskt otrogen och gjorde sin familj olycklig på så vis. Han slog ut farmors tänder flera gånger och det var nog inte det enda han slog sönder... Han lovade min pappa guld och gröna skogar men gav honom inget annat än fagra löften gång på gång... ännu en skiljsmässa och trasig barndom...


Med nästa man blev farmor gravid men fick ett sent missfall. Min pappa fick inga syskon som han lärde känna. Relationen tog slut eftersom mannen var på sjön och borta i långa perioder...


Men nästa make var en fantastiskt snäll och god man. Han var nästan lite för snäll och fick ha "veckopeng" då han tenderade att skänka bort sina pengar eller köpa totalt onödiga saker för dem...
Den här snälla mannen räknar jag som min farfar. Dessvärre tog cancern hans liv alldeles för tidigt men de år som farmor hade med honom var lyckliga - de reste mycket och levde gott och lyckligt tillsammans.

Den sista mannen hon levde med finns inte så mycket att skriva om - han var inte heller särskilt omtyckt av oss i släkten och det var med en lättnadens suck jag skrattade gott år farmors kommentar när hon kom till mitt jobb en dag och tog en kopp kaffe:

-Jag har gjort slut med Kurt.


Vid det här laget var farmor pensionerad från det städjobb hon älskat och skött minutiöst i hela 30 år sitt yrkesverksamma liv. Hon såg en stolthet i att göra rent och fint i operationssalar och vårdrum på det sjukhus hon arbeta på. Hon var en omtyckt medarbetare som alltid skötte sitt jobb och som aldrig klagade eller kom för sent.
Hon var en fantastiskt kock och älskade att laga mat. Jag minns fortfarande de dignande faten och hon serverade alltid "dubbla efterrätter" så man gick proppmätt från bordet.


De sista tio åren levde hon ensam och trots att hon gett liv åt flera barn och "överlevt fem män" som hon skojade om ibland var hon nog nöjdast när hon bara hade sig själv att rå om. Hon var av en gammal skola - att passa upp och aldrig vara till besvär för någon.


Under mina egna mest turbulenta år fanns hon där för mig. Hon blev ett substitut för både mamma och pappa många gånger eftersom jag kände mig sviken och besviken på dem och inte hade så många andra vuxna förebilder. Många gånger har vi suttit på hennes balkong och snackat till långt in på kvällarna. Hon var stark och smart och klok. Visst har hon gjort många dumma val genom sitt liv - och jag tror hon kände igen sig i mig och mina val. Men hon har aldrig mästrat mig eller gett mig kloka råd. Hon vet att av misstagen blir man klokare, av 'törnarna' blir man starkare och man reser sig och angriper problemen från ett annat håll. Så hon har funnits där för mig och lyssnat på mig. Och det var med stor sorg och saknad vi begravde henne i maj 2009 - några månader innan jag skulle stå brud.

Jag är glad att jag följde med pappa för ett sista farväl när hon hade dött. Hon var så fin där hon låg med händerna knäppta över bröstet i sjukhusrummet.  Ett ljus brann med klar låga på sängbordet och hon såg fridull ut. Jag och pappa stod på var sin sida om henne och berättade roliga anekdoter och skrattade åt tokigheter som vi delat med henne...

Du saknas mig farmor, jag hade så gärna velat att du fick vara med om glädjen jag upplevde på mitt bröllop och jag vet att du hade älskat ditt barnbarnsbarn...
Du liksom vi andra hade förlorat dig i hans fina bruna ögon!
Någonstans vet jag att du kikar ner på oss och håller dig uppdaterad med vad som händer och håller tummarna för att vi reder ut våra problem... 
Om jag inte sa det då så säger jag det nu, jag beundrade dig enormt för att du var en så stark person och personlighet!  Älskade farmor!

Av litenlangtan - 3 december 2012 09:33

Det här är svårt eftersom jag faktiskt tappat 3 av mina äldsta och bästa vänner på 3 år. Det är superjobbigt. Men vi är på väldigt olika platser i livet. Och jag har gått igenom så mycket under de här tre åren. Så många livskriser och dilemman och ångestperioder. De har haft sina bekymmer och livet har splitrat oss.


Samtidigt så har jag kommit så mycket framåt under tidigare perioder i livet så jag faktiskt klarar av att gå igenom de här svackorna utan dem.


Den person som står mig absolut närmast är ju min man. Han kan allt om mig nu och vet hur jag ser ut när jag gråter så snoret sprutar, han vet hur jag ser ut i mina mest privata och intima stunder. Han vet hur jag tänker, hur jag känner och hur jag fungerar.


Utan honom hade jag saknat mina gamla vänner ännu mer såklart. Och med honom i mitt liv har jag ju fått en massa nya vänner!


Det var ju en otrolig sorg att inte kunna föda hans och mitt barn. Det var ju ett kärleksbarn vi ville ha, till hälften mig och till hälften honom. Som en hyllning till att vi träffats! Som ett segertecken för att vi båda lämnat jobbiga saker bakom oss och mött en vän för livet, något som var på riktigt och var sant och bra.

Nu blev det inte så -men på många sätt har det blivit ännu bättre. Vi fick ännu mer jobbiga saker - men vi kämpade oss igenom det tillsammans och vi blev starka och sammansvetsade på så många sätt. Alla som är/varit barnlösa vet.

Min bästa vän är lugn och trygg för det mesta. Han kompletterar mig och gör mig hel. Han är bra på att få mig att känna mig uppskattad, han är kärleksfull och snäll. Han är uppmärksam, klok och allvarsam.
Han är min bästa!

Med honom i mitt liv behöver jag egentligen inget mer och det är skönt att kunna känna så.

Av litenlangtan - 2 december 2012 10:00

haha, staden jag bor i...
Hö, det är en liten ort strax utanför en stooooor ort... den har väl lite lillebrorskomplex och ett centrum som funderar på vad det vill bli när det blir stort...


Jag har jobbat här längre än jag bott här och tanken var aldrig att bostätta mig i samma kommun som jobbet men det var så det blev. Vi letade längenhet på andra ställen i den stoooora staden först men kom sen på att någonstans emellan kanske vore bra. och då fick vi söka bostad i just den här kommunen. 

Plötsligt en dag dök det upp en söt liten lägenhet i ett område jag inte kände till och jag tog bilen förbi av ren nyfikenhet efter jobbet.

Och där var det klippt! Vi hittade ett litet område som inte liknar något annat - gölligt så det gör ont i hjärtat och tja, vi kunde inte riktigt släppa taget om det.

Som tur var tog min man tag i budgivningen och han vann och på den vägen är det! Om jag skött budgivningen hade jag kanske inte vågat ge oss i kast med en så stor utmaning som att äga något...
Men vi trivs och det är faktiskt trist att något bara lite lite större måste kosta så jävla mycket för att det är så poppis område...
Fast det är ju bra för oss den dag vi ska sälja...

Det är tveksamt om vi kommer lämna kommunen - vi bor på behagligt avstånd från allt och har ändå naturen inpå knuten! Älskar att bo här! 

Av litenlangtan - 1 december 2012 10:00

Mamma, kvinna, maka, syster, dotter, vän och chef. Några korta ord som ytligt beskriver mig. Jag tror att de flesta som läst mycket och länge här känner 'mig' rätt väl. Jag är en tänkare som till viss del fortfarande är fast i vissa mönster då det kommer till mig själv. Jag kan tyckas ha gott självförtroende i vissa fall och känna mig liten och obetydlig som en lort i andra fall. Samtidigt tror jag det är högst naturligt att var både stark och svag samtidigt.


Bloggen kom till då jag (och min man) levt som barnlös i många år och vi stod inför allt som hade med adoption att göra. Numera är jag mamma till en underbar fin liten pojke. Han är född på andra sidan jorden och han är det allra allra bästa jag har och han gör mig stolt varje dag!


Som jag skrev härom dagen - han är inte född av mig men jag är född att vara hans mamma. Det är så det känns. Min tacksamhet emot hans biomamma är enormt stor. Tack vare henne har jag fått en ljuvlig pojke att älska, vårda och ge närhet och "näring" till. Jag har fått gåvan att se honom växa upp!


Jag tycker mig vara generös, uppmärksam, en god lyssnare (ibland kan jag vara tyst tillräckligt länge för att låta andra tala!) och försöker låta andra växa och utvcklas med sina uppgifter. Jag är inte nån gniden chef som bara tänker på pengar. Det är snarare tvärtom - jag förstår ju att företaget måste ha en god omsättning och tjäna pengar - men vi måste ju faktiskt trivas och må bra på vägen. Annars är det inte mycket värt...
Jag är kreativ, en lösningorienterad i viss mån råfokuserad genomförare, jag älskar att ställa till med kalas, bjudningar, fester och picknickar - jag älskar mat i alla dess former. jag gillar att planera och fixa med olika saker... ni skulle bara veta!


Jag skulle önska att jag vågade ställa lite högre krav på mina vänner - att de ska tänka på mig lika ofta som jag tänker på dem. Men åter till mina mönster - när det kommer till vänner så är jag nog tyvärr fast i gamla obegripliga tankar där...


Men kan jag skapa bättre relationer till mina familjemedlemmar så ska det väl gå med vännerna med...


Frågor på det?

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5 6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20
21
22 23
24
25
26 27 28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards