I veckan här har jag fått ett brev. Från en släkting som jag haft väldigt lite kontakt med genom åren. Men på grund av andra släktingars hang-ups har vår relation aldrig fått fungera.

Min bror och jag pratade om släktingen för ett litet tag sen och han sa att han inte hade plats för att ta in denna person i sitt liv - men jag har en annan inställning.

Till jul skickade jag ett julkort med bild på sonen och skrev en trevlig hälsning inne i och beskrev hur sonen hamnat hos oss och att min plan varit att hälsa på under föräldraledigheten men att tiden sprang ifrån mig.

Nu har jag fått svar. Dessvärre läggs ansvaret för relationen över på mig. Verkar vara ett släktdrag det där. Jag är hur som helst välkommen att hälsa på med min son om jag vill och det ska jag göra. När det blir lättare att vara ute och roligare vårväder ska jag aboslut fara dit med sonen och hälsa på!

Känns skönt att få ett svar iaf... så får vi se vad det leder till

Det är väldigt sällan jag och maken grälar - men nu är det andra gången på kort tid vi tjaffsar om det här med förskolan...

Jag vill gärna också prova på att lämna under inskolningsperioden - innan det blir "allvar" från februari...
"tror du inte det är bättre om en person sköter inskolningen?" sa maken vid något tillfälle. Jo, så kanske det är... tänkte jag.

Igår föreslog maken att vi skulle hämta och lämna vartefter hur jag börjar på morgonen då han ska jobba halvtid.
Jag föreslog att han sköter lämna - hämta första veckan sonen ska lämnas själv och så kör vi lite uppdelat andra veckan för att gå på "allvaret" sen.

Grejen är den att hans jobb säger okej till halvtid - men han ska vara på jobbet senast 9. Och ska han hämta innan vilan blir det för kort arbetsdag och ska han hämta efter vilan blir det svårt att hinna till 9.
Jag anser att hans jobb får vara mer flexibla - det handlar om ett barn och inte en sak. Det kanske inte ens funkar att lämna honom själv där ännu - det ska vi ju inte räkna med. 3 dagar är väldigt kort tid tycker jag... Imorgon är första dagen han ska vara där själv med kompisar och personalen... Hittentills har det funkat bra men så är ju pappa med hela tiden just nu.

Vi pratade hårt och maken bara går iväg och det gör mig skitförbannad - jag kallade tillbaka honom men han gjorde middag till sonen så jag satt och väntade ut honom. Sen gick han och tränade och när han kom tillbaka hade jag hunnit fundera lite på varför jag blir så arg och upprörd över hela grejen.

Jag tror det handlar om kontroll. Att från och med NU tappar jag "kontroll" över vad mitt barn gör på dagarna, hur han är och vad han upplever och upptäcker. Förut har jag vart där och upptäckt med honom, guidat honom och väglett honom. 
Eller pappa för den delen, men jag vet ju att pappa gör det på ett galant sätt - vi tänker lika och vi uppmuntrat på samma sätt och förhindrar saker på ungefär samma sätt.
Nu tappar vi möjligheten att påverka och vara med och närvarande under större delen av hans vakna tid.
Det handlar om att förlora kontrollen lite granna...

Och det är tufft för en som gillar att ha kontroll, gillar att påverka, gillar att hänga med.

Men nu är det dags för vår son att stå på sina egna ben lite mer, lära sig av andra, påverkas och influeras av andra - bra och dåligt. Men ändock - andra än mig och maken. 
Det kommer vara otroligt utvecklande och stimulerande för honom så jag är glad att jag tänkte till.

Däremot måste jag och maken enas om hur vi enklast släpper kontrollen och gör det bästa för vår son!