Tja, det var bara förmiddag när jag skrev gårdagens inlägg... Och tack alla för er pepp.
Men det var tydligen bara början. Eftersom sonen är inne i den åldern då allt är NEJ - även sånt han vill göra och tycker om så är det bara så det är. NEJ NEJ NEJ... och får man inte som man vill kryddar man till allt genom att kasta sina leksaker, mat, nappar, snutten och allt som finns i närhenten lång väg. Alternativt banka på sin mamma både här och där. Ilsken som ett bi!

Vi bestämde oss för att gå ut och försöka få honom att vila middag i vagnen när han bara var överjävlig inne och med fast hand fick vi baxat på honom ytterkläder och skor och placerat honom i vagnen. Efter ca 3 minuters promenad sov han gott. Vi gick till affären och handlade och då vi alla är trötta och mer eller mindre sjuka tog vi det luuugnt på vägen hem. Det gick nog 1 timme iaf. Sonen sov gott.
Sen tog jag en tur till tvättstugan och pysslade där en stund medans sonen sov vidare i korridoren...
Sen när jag kom upp från tvättstugan började det snöa - sonen sov så han fick stå kvar ute - han var rejält påklädd och det var ju inte regn så han kunde bli fuktig eller blöt.
Vi hann fika lite och kollade till honom med jämna mellanrum. Så vaknade han till och hans pappa gick ut och frågade om han ville komma in och fika med oss. Svaret var givetvis NEJ.

Men han var vaken, det snöade rätt kraftigt och det var inte läge att vara kvar ute så han fick komma in, vare sig han ville eller inte. Och det blev såklart en rejäl gråtattack av det hela och sen var hela den eftermiddagen förstörd... allt vara bara fel och vi försökte att inte bråka med honom.

Favoritfilm och mellis i soffan... trots att det börjar bli lite tjatigt efter en vecka hemma med sjukt barn så orkar jag inget annat. Jag är ju själv jätteförkyld och har ett huvut fullt med snor och grumliga ögon...

Pyjamas och gröt funkade någorlunda - sen var det själva nattningen kvar...

Tidigare har han verkligen inte brytt sig om ifall snutten vart en gris, en ko, ett lejon eller en trana... (typ) men nu är det bara en snutte som gäller - och den är glömd på förskolan. En av de andra kan med nåder passera... Som tur är.

Igår när maken skulle lägga honom var han redan helt uppe varv, gnällde om allt och tvärvägrade allt. Så jag tänkte att jag tar det så det går "över" snart, han är ju redan helt galet trött.
Men på något outgrundligt ställe fanns energi över - till att springa omkring i spjälsängen och hoppa, skaka, studsa och busa runt. Sen kom han på att han ville ha sin favoritsnutte och pekade frekvent mot hyllan där snuttarna brukar finnas. Jag tände och visade att den snutten inte finns hemma. Han förstår inte och pekar och gestikulerar och skiker "den" mot hyllan i gott och väl 20 minuter.
Jag insåg att vi måste bryta detta och gick upp med honom på övervåningen.

Han ville vara i famnen. Men ändå inte - hasar ner och sätter fötterna i golvet, sträcker upp armarna och ska upp, jag lyfter upp honom, börjar gå fram och tillbaka och sjunger. Han ska ner, hasar ner, sätter fötterna i golvet, ska upp, jag lyfter. [ upprepa tills du inte orkar mer och lägg sen till minst 20 gånger samt addera valfritt gällt ljud och ymningt gråtande ]

Maken kommer så upp och frågar om vi ska bytas av. Jag langar över övertrött unge och försöker avlägsna mig från rummet. Barnet tjuter genom märg och ben och vrålar M A M M A så högt det bara går... Jag lommar tillbaka och tar över det ilskna gråtande barnet igen och fortsätter mitt vankande, lyftande, kasa ner, lyft om och om och om igen...

Tillslut får vi honom att ligga på kanten på soffan, mellan oss. Han somnar inom 2 minuter och maken får ligga kvar så medans jag gräddar pizzorna han bakat under tiden jag försökt natta vårt barn.
När sista pizzan är i ugnen tar jag försiktigt barnet i famnen och placerar honom mitt i vår dubbelsäng med ett hav av kuddar omkring honom och ber en stilla bön att han åtminstone ska sova under tiden vi äter...

Jag var så ledsen, så uppgiven, så trött. Det fanns verkligen inget sätt att få stopp på hans gråt. Han visste inte själv vad han ville. Några gånger förrut har han varit sån här. Oftast i samband med att feber bryter ut i kroppen. Oftast går det att "bryta" det genom att jag tar honom i famnen och sjunger. Oftast brukar det hålla i sig max 20 minuter. Oftast händer det med ganska många månaders mellanrum.
Gårdagen var en orgie i gråt och skrik och hysteriska utbrott. Som förälder blir man maktlös och handlingsförlamad. Jag var helt övertygad om att det var något som gjorde ont någonstans. Att något allvarligt var fel.
Det svåraste är ju att man är så trött och dålig själv så man orkar helt enkelt inte fungera normalt.

När han väl somnat och det blev helt tyst i huset kände jag hur axlarna äntligen sjönk mer dit där de hörde hemma. Hur öronen ringde av det höga ihållande skrikandet. Hur jag nästan yrade till när jag reste mig för att gå ner till sängen. Jag släppte ur mig några lättade suckar innan jag fick lagt mig för att försöka sova bort min förkylning...

Morgonen idag började precis som det slutade igår. Maken skulle byta morgonblöjan. Barnet skrek

M A M M A så högt han bara orkade och började åla och vråla och och det var bara att stiga upp...
Maken skulle jobba förmiddag idag och jag blev själv med illbattingen... Det har funkat okej. Vi fick en tid till doktorn idag men hon kunde inte upptäcka något onormalt på varken öron eller lungor.
Hon förklarade dock att ibland är den första feberfria dagen värst... och ibland kan det göra ont i kroppen och eftersom de inte kan förmedla sig så blir det för mycket och slår över...

Nu hoppas jag att vi är på bättringsvägen och att maken slipper undan. Och jag hoppas att aldrig den här dagen återkommer. Det var nog det värsta jag upplevt i hela mitt liv...