Själva inskolningsperioden blev ju inte vad vi hoppats då sonen fick vara hemma från förskolan i över en vecka på grund av en jobbig förkylning och feber... Och det som skulle bli en testperiod blev alldeles för snabbt allvar...
Nu måste maken jobba heldagar och jag likaså. Dock kommer vi bara jobba 80% var så sonen får förskola 3 dagar i veckan.

Hemma leker vi "gå till förskolan" - då vill sonen ha sin ryggsäck på sig och spatserar iklädd den iväg i hallen mot sovrummet. I dörröppningen vänder han sig om och vinkar medans jag säger:

-hej då, ska du till förskolan nu, ha det så kul, hej då, hej då och vinkar frenetiskt...
Sonen vinkar och försvinner runt hörnet in i sovrummet...

Strax därefter kommer han tillbaka och då säger jag:

-Hej! Har du haft roligt på förskolan? Vad har ni ätit idag, har du lekt med dina kompisar osv osv...

Detta kan pågå en stund och det är lika kul varje gång att gå iväg och vinka till mamma vid dörröppningen...

I verkligheten - not so funny!
Igår var det min tur att lämna på förskolan. För det första kom sopbilen och den måste vi ju kika lite på. Sen kom grannen och han måste det ju snackas lite med... Sen kom regnet, då tog vi spårvagnen...
Väl på hållplatsen var jag fullt övertygad om att jag hade stenkoll på var förskolan låg. Men det var ju november när jag var där senast och jag gick såklart åt fel håll.

Stressad och svettig irrade jag omkring en bra stund. Thank god för GPS i mobilen :-D
Väl innanför grindarna blev sonen lite orolig... ville inte gå själv, mamma skulle bära...
Så gick vi in i kapprummet och så kom sonens pedagog för att möta upp. Med sig hade hon i famnen ett barn som storgrät. Det smittade ju såklart av sig på min son som absolut inte ville klä av sig eller ta på tofflor eller släppa mig en tum...
Så även om jag var idiotstressad klev jag med in en stund - det var tanken från början. Det gråtande barnet (alltså inte mitt) leddes in i ett annat rum för avledningsmanöver och själv gick jag med min son fram till de övriga barnen och deras nya förskolelärare som hade sångstund...

Efter ett par minuter slank sonens pedagog (han har en som är huvudansvarig för honom och som har skött inskolning och avlämningar med maken) iväg och bytte blöjor...
Jag kände att sonen satt lugnt och spanade på den som höll sångstund och då gjorde jag en ansats för att gå. Men så fort jag reste mig blev han ledsen och ville bara upp i min famn...

Usch säger jag bara. Det är aldrig kul att lämna ett ledset barn. Aldrig kul att behöva känna sig som en svikare som överger.
Vi vet att det går snabbt över, vi vet att det "hör" till att barnet får bakslag och blir ledset när det förstår att det ska vara självständigt på förskolan utan föräldrarna närvarande. Vi vet att ledsenheten blåser över rätt fort och fokuset hamnar på roligare saker...
Men ändå. Det känns i hjärtat och i magen - och det är inte en skön känsla...

I dag hade det varit ännu tuffare att lämna. Då hade sonen blivit ledsen redan då maken steg av spårvagnen på rätt hållplats.
Han var jätteledsen när han blev lämnad - men när han kommit in och blivit serverad frukost hade det snabbt gått över. Ändå en sorg i våra vuxenhjärtan. Jobbigt att det ska vara så.

Nu ska jag strax skutta iväg och hämta för första gången. Jag hoppas det kommer kännas bättre!