Efter fyra lediga sköna dagar var det idag återigen dags med förskolelämning...

Sonen överraskade igår genom att säga ett namn som jag inte hade någon koppling till. Förrän jag kom på att jo, det heter nog en av hans fröknar på förskolan...
Vi har inte talat så mycket om förskolan på ledigheten. Det märks att han blir ängslig genast när det nämns... Så vi har låtit det vara...

Planen för idag var att vi skulle åka buss dit och stiga av på en annan hållplats än vanligt och ta den bakåtvända vagnen med oss istället för dagisulkyn. Planen var att gå med in, vara nyfiken på kompisar och leksaker, lämna när barnet var lugnt och sansat.
Det gick bra tills vi kom in på samma gata som förskolan ligger på. Då kom tårarna och när vi kom innanför dörren var det gallskrik och fastklamring som gällde. Den "fröken" som mötte oss tyckte sonen 'tramsade' sig vilket jag inte håller med om. Han har full rätt till sina känslor. Och normalt sett skulle vi ju aldrig lämna honom någonstans i ett så uppgivet ledset tillstånd.
Fröken hade vänt i dörren och lämnade oss att "samla ihop oss" lite... kändes också lite märkligt...

Han ville absolut inte gå brevid mig in till deras avdelning och väl inne där tittade alla övriga barn på oss med stora ögon då sonen tokgrät så tårarna sprutade...

Jag försökte locka till lite lek och fröken gjorde igen ett försök att ta över. Men han kastar sig på golvet, vrålar mamma och slingrar sig ur hennes grepp och klamrar sig fast runt mitt ben...

Vi satte oss då i soffan och han lugnade ner sig något men grät fortfarande mycket. Båda fröknarna tyckte att jag skulle gå och låta dem ta över.

Så slutligen följde jag deras råd. Jag gick med hans illvrål ringades i öronen. Väl ute genom grinden ringde jag min man och han känner ju igen situationen. Det känns förjävligt att skicka signalen att 'vi ignorerar dina känslor' till sitt barn.

Samtidigt som jag talade med maken hörde jag att någon skickade SMS eller ringde till mig...
När vi lagt på ringde jag upp och det var den fröken som tagit emot sonen som ringt. Sonen hade lugnat ner sig redan innan jag lämnar byggnaden... Vi pratade ett tag. Ett av hennes egna barn grät varje dag i ett år. Jag på inget sätt känna att det är lugnande eller rättfärdigande. Men jag hoppas sannerligen att jag slipper det. Men samtidigt verkar det inte vara helt ovanligt att det är så. De är ju så små så kompisar och leksaker har ingen direkt betydelse än. Det är ju såklart mammas och pappas närhet som är den enda riktiga tryggheten ännu.

Eftersom det verkar som att han är nöjd med dagen efter vi gått så är det bara den här stunden som är upp-å-ner och då är det kanske bäst att inte dra ut på den för någon av oss.

Så. Jag antar att vi bara får stålsätta oss. Förmodligen kommer den här scenen att spelas upp redan innan vi kommer fram till förskolan - han kommer sätta emot allt han har och tokgråta - ett tag iaf. Kanske blir det bättre om ett tag. Eller så blir det inte det...

Det är en stor omställning för honom. Han har precis förstått att det förväntas av honom att han ska vara utan mamma och pappa många timmar flera dagar i veckan. Såklart att han protesterar.
Men det känns orätt att ignorera hans gråt och hans känsloliv. Samtidigt så vet jag ju att han tystnar och tårarna torkar innan jag ens gått ut från området...
Åsnan mellan två hötappar.

Det river i mammahjärtat att lämna sitt barn när han är som mest uppgiven och ledsen. Samtidigt som det är hur lugnt som helst resten av dagen...

Onsdag är det dags igen - och då får processen bli kort... så testar vi det med...