Vi rusade till bussen för att upptäcka att vi var alldeles för tidiga. Så vi gick tilllekplatsen i närheten och gungade och busade runt lite. Sen tog vi ett eget säte i bussen...
När vi hoppade av började han känna sig orolig - han känner igen sig och vet vart vi ska - FÖRSKOLAN!

Han säger MAMMA?

Och jag svarar att vi ska till förskolan och att mamma ska gå till ditt jobb sen. Då vinkade han med sin lilla hand och jag bekräftar - ja, vi ska säga hej då och jag ska lämna dig på förskolan med dina kompisar och med *namn*, *namn*, *namn* (de pedagoger vi kan namnet på)...
PAPPA? frågar sonen. Jo han är på sitt jobb redan och kommer och hämtar dig sen när han har jobbat klart fortsätter jag.

Vi upprepar detta några gånger på vägen till förskolan och när vi är ända framme vid grinen börjar han gråta. Jag parkerar vagnen och lyfter upp honom och så går vi in. Jag hör inga barn och ser ingen alls. Sonen är såklart ledsen men finner sig i att jag kikar efter en vuxen.

Så ser jag att alla barnen är samlade i rörelserummet - sonens "huvudpedagog" kommer och möter oss och talar lugnt till honom. När jag klätt av honom frågar jag om han vill gå till henne och då sträcker han sig efter henne och får komma upp i hennes famn. De går och hämtar lite mjukt papper och torkar hans näsa och kinder... Han har nu slutat gråta medans jag knäpper jackan och knyter skorna.

Jag säger att vi ska vinka till varandra genom fönstret och går ut och stänger dörren. Sonen är fortfarande lugn i hennes famn. Det känns så himla skönt.

Så går jag mot grinden och vänder mig om och vinkar. Jag ser hur de talar med varandra där innanför fönstret och jag ser att han inte gråter.
Med lätta steg går jag ut genom grinden och skriver ett långt meddelande till min man.

Såhär borde det vara varje morgon. En bra känsla - att han är nöjd i pedagogens famn och att tårarna är torkade. Jag är övertygade om att de kommer ha en bra dag och att det går bra för pappa att hämta i eftermiddag.
Jag skrev faktiskt tillockmed ett SMS till dagisets telefon att det kändes skönt att lämna idag...

Det var stor skillnad mot den vilt fäktande, ilsket vrålande och hysteriskt gråtande sonen jag lämnade på förskolan för 2 veckor sen.

Nu håller vi tummarna för att det fortsätter i denna andan... inte att han resignerar utan att han förstår och accepterar - vi kommer och hämtar honom när dagen är slut.
Igår ville han faktiskt inte gå hem.