litenlangtan

Alla inlägg under februari 2013

Av litenlangtan - 11 februari 2013 16:18

Efter fyra lediga sköna dagar var det idag återigen dags med förskolelämning...


Sonen överraskade igår genom att säga ett namn som jag inte hade någon koppling till. Förrän jag kom på att jo, det heter nog en av hans fröknar på förskolan...
Vi har inte talat så mycket om förskolan på ledigheten. Det märks att han blir ängslig genast när det nämns... Så vi har låtit det vara...


Planen för idag var att vi skulle åka buss dit och stiga av på en annan hållplats än vanligt och ta den bakåtvända vagnen med oss istället för dagisulkyn. Planen var att gå med in, vara nyfiken på kompisar och leksaker, lämna när barnet var lugnt och sansat.
Det gick bra tills vi kom in på samma gata som förskolan ligger på. Då kom tårarna och när vi kom innanför dörren var det gallskrik och fastklamring som gällde. Den "fröken" som mötte oss tyckte sonen 'tramsade' sig vilket jag inte håller med om. Han har full rätt till sina känslor. Och normalt sett skulle vi ju aldrig lämna honom någonstans i ett så uppgivet ledset tillstånd.
Fröken hade vänt i dörren och lämnade oss att "samla ihop oss" lite... kändes också lite märkligt...


Han ville absolut inte gå brevid mig in till deras avdelning och väl inne där tittade alla övriga barn på oss med stora ögon då sonen tokgrät så tårarna sprutade...


Jag försökte locka till lite lek och fröken gjorde igen ett försök att ta över. Men han kastar sig på golvet, vrålar mamma och slingrar sig ur hennes grepp och klamrar sig fast runt mitt ben...


Vi satte oss då i soffan och han lugnade ner sig något men grät fortfarande mycket. Båda fröknarna tyckte att jag skulle gå och låta dem ta över.

Så slutligen följde jag deras råd. Jag gick med hans illvrål ringades i öronen. Väl ute genom grinden ringde jag min man och han känner ju igen situationen. Det känns förjävligt att skicka signalen att 'vi ignorerar dina känslor' till sitt barn.


Samtidigt som jag talade med maken hörde jag att någon skickade SMS eller ringde till mig...
När vi lagt på ringde jag upp och det var den fröken som tagit emot sonen som ringt. Sonen hade lugnat ner sig redan innan jag lämnar byggnaden... Vi pratade ett tag. Ett av hennes egna barn grät varje dag i ett år. Jag på inget sätt känna att det är lugnande eller rättfärdigande. Men jag hoppas sannerligen att jag slipper det. Men samtidigt verkar det inte vara helt ovanligt att det är så. De är ju så små så kompisar och leksaker har ingen direkt betydelse än. Det är ju såklart mammas och pappas närhet som är den enda riktiga tryggheten ännu.

Eftersom det verkar som att han är nöjd med dagen efter vi gått så är det bara den här stunden som är upp-å-ner och då är det kanske bäst att inte dra ut på den för någon av oss.


Så. Jag antar att vi bara får stålsätta oss. Förmodligen kommer den här scenen att spelas upp redan innan vi kommer fram till förskolan - han kommer sätta emot allt han har och tokgråta - ett tag iaf. Kanske blir det bättre om ett tag. Eller så blir det inte det...


Det är en stor omställning för honom. Han har precis förstått att det förväntas av honom att han ska vara utan mamma och pappa många timmar flera dagar i veckan. Såklart att han protesterar.
Men det känns orätt att ignorera hans gråt och hans känsloliv. Samtidigt så vet jag ju att han tystnar och tårarna torkar innan jag ens gått ut från området...
Åsnan mellan två hötappar.

Det river i mammahjärtat att lämna sitt barn när han är som mest uppgiven och ledsen. Samtidigt som det är hur lugnt som helst resten av dagen...

Onsdag är det dags igen - och då får processen bli kort... så testar vi det med...
 

Av litenlangtan - 10 februari 2013 20:18

Har lagt sista handen på vår tredje återrapport ikväll. Jag kan inte annat än känna fantastisk tacksamhet över så mycket just nu! Vi har den finaste pojken i världen, han utvecklas precis som han ska, i takt med sina jämnåriga, trots en svår start i livet!
Igår lärde han sig räkna! ( "änn, tuu" ) och det kommer nya ord som kryddar vår vardag hela tiden!
I dag sa han tex namnet på en av sina fröknar på förskolan, bara så där...

Jag känner otrolig tacksamhet emot hans biomamma som gav mig möjligheten att få uppleva så starka kärlekskänslor inför hennes förstfödde pojke!

Jag är också så tacksam för min familj som är så generösa och hjälpsamma, både mina och makens föräldrar samt våra syskon! Det är tacksamt att vara, dotter, syster, svägerska och svärdotter!

Det ger mig styrka att orka med mitt jobb och annat som går mig på nerverna just nu. Att jag verkar ha vänner som också tänker på mig ibland är gott det också!

Jag känner också tacksamhet för att jag har en sån fantastisk man som inte bara är en klippa i hushållet och en supergrym pappa - han är snygg också!

Nu ska jag gå ner för trappen och spara på lite varmvatten tillsammans med honom och så hoppas jag på en bra ny vecka!
Jag ska inte stressa till förskolan imorgon, vi kommer också köra vår bakåtvända vagn istället för "dagissulkyn" så vi har bättre kontakt med sonen. Jag hoppas på ett par tre träffar med vänner och minst ett eller två bra telefonsamtal!

Tack för all er input på mitt förskoleinlägg! Jag är så glad att ni finns!

Sen en efterlysning! Jag söker dig som skrev en fråga till mig för ett kort tag sen! Du ville ha kontakt med mig! Lämna din mailadress i en kommentar, jag kommer inte lägga ut den på bloggen!
Skön söndagskväll på er!

Ont

Av litenlangtan - 9 februari 2013 21:55

Det borde verkligen känns bra idag. Men den här obestämda smärtan i vänster sida gör sig påmind igen efter att ha varit helt borta i nästan 1 vecka.
Det är inte nån form av bröstcancer iaf, jag fick snabbt svar på mammografin. Alltså ska jag gå vidare med detta och finna svar. Frågan är vart jag ska vända mig?

Och den svåraste frågan att svara på är varför smärtan är olika stark olika dagar. Ibland nära nog obefintlig och andra dagar outhärdlig.
Livet består återigen av press och knepiga tankar kring mig själv och saker omkring mig... Självklart påverkar det - men är det ett hjärnspöke bara???

Av litenlangtan - 6 februari 2013 13:39

Jag behöver verkligen er hjälp nu kring det här med att lämna ett ledset barn på förskolan.
Igår när jag hämtade sonen blev han jätteglad att se mig men det kom upp tårar i ögonen när jag tog honom i famnen. Jag började prata med en pedagog (det här är ju andra gången jag är där sen vi hälsade på då maken skött hela inskolning mm) och sonen ville ner på golvet och det fick han ju givetvis. Så gick han iväg och jag fortsatte prata med pedagogen som satt där med barnen.

Så kom en annan pedagog med sonen i släptåg - han var jätteledsen och hade väl blivit det när han inte hittade mig.
Jag kände att han verkade stressad av att vi dröjde oss kvar så vi gick för att klä på oss och så gick vi hem.

Allt förflöt bra under kvällen och när vi tittade på barnprogram sa jag något med förskolan och då blev sonen ledsen igen. Han fick omedelbart en sorgsen blick och tårar trängde fram i ögonen och han sa "mamma" med klagande röst...

Vi pratade inte mer om det men både jag och maken reagerade på att han blev ledsen bara vi nämnde förskolan. Idag var det återigen min tur att lämna. Det gick bra så långt som till när vi klev av spårvagnen. Då börjar han säga "nej" och "mamma" med lite orolig röst.
Jag försökte skoja till promenaden dit genom att sjunga och busa upp honom lite men så fort vi kom innanför grinden blir han ledsen och vill upp i famnen och bli buren.
Väl innanför dörren skulle de övriga barnen gå ut och leka. Sonen blev såklart ledsen så vi hängde upp hans väska och gick ut före de andra istället.
Strax kom en annan pappa ut med sin son som höll på att skolas in...
Så fort det kom ut fler pedagoger så klamrade han sig fast igen och blev väldigt ledsen...

När en ordinarie pedagog kom ut tänkte jag att det kanske var idé att lämna sonen till henne och så odramatiskt som möjligt lämna förskolan.

Sonen skrek och ropade efter mig...

Det är så otroligt svårt att veta vad och hur vi ska göra.
Enligt pedagogerna går det snabbt över och han är inte ledsen under dagen. Äta funkar, sova funkar och leka funkar... inget mer ledset än just vid själva lämningen...

Och så att vi inte kan prata om förskolan då utan att han ändrar humör.

Några råd säger att ett kort avsked är det bästa, några råd säger att man ska ge barnet en chans att slappna av och komma igång med leken. Men om barnet inte vill komma igång med nån lek för att mamma förmodligen kommer gå... tja, hur gör man då?
Nu ska han ju bara gå 3 dagar i veckan - nån annan lösning finns inte just nu... Men då blir också glappet väldigt stort och det blir tufft att komma tillbaka efter 5 dagar utan förskolan.
Maken säger att han hört att man inte ska lämna gråtande barn utan vänta tills de är lugna... Men då kan ju halva dagen gå känns det som. Så fort man gör en ansats åt något håll - resa sig, kolla mobilen, klockan, så blir man ju hårdbevakad och barnet blir ledset igen.

Jag tänker att sonen alltid blir ledsen när jag gått till jobbet tidigt OM han är vaken. Han blir också ledsen när pappa går tidigt eller till tvättstugan eller motsvarande - och då har vi ju ändå alltid gått ändå. Han är ju trygg med den som är där. I det här fallet är det ju pedagogerna som är där.

Samtidigt så känns det som att man ignorerar hans signaler vilket vi aldrig gör annars.  Han har alltid fått komma upp i famnen och så när han är ledsen. Vi har tex aldrig lämnat honom gråtandes i sin säng eller i vagnen eller i ett annat rum. Aldrig. Men nu lämnar vi honom till en annan vuxen och signalerar att vi struntar i hans rop efter oss...
Trots att det skär i hela mig när man går ut genom grinden med framförallt sonens ledsna blickar i ryggen...
Det är ännu för tidigt att säga att det är å här jämt. Det har nog ganska nyligen gått upp för honom att han ska vara där när vi jobbar och att det dröjer lång tid innan nån av oss kommer för att hämta.

I eftermiddag är det makens tur att hämta och de ska då gå till bibiloteket och låna böcker om förskolan. Det tror jag kommer bli en bra grej. Men vi kanske behöver tänka om eller förändra andra saker och jag vet att många som läser här antingen är pedagoger själva och kan dela med sig av sina erfarenheter - eller så är ni föräldrar själva och har haft eller känner någon som haft samma problem - så ge mig råd och tips kring detta. Det är superjobbigt att känna sig orolig inför detta varje dag.
Jag tror iofs att detta är en bidragande orsak också. Att så fort han börjar visa olustkänslor så kommer oron över oss vuxna och så är allt igång...

NU vädjar jag till er att skriva och ge mig råd och tips!

Av litenlangtan - 5 februari 2013 14:26

Själva inskolningsperioden blev ju inte vad vi hoppats då sonen fick vara hemma från förskolan i över en vecka på grund av en jobbig förkylning och feber... Och det som skulle bli en testperiod blev alldeles för snabbt allvar...
Nu måste maken jobba heldagar och jag likaså. Dock kommer vi bara jobba 80% var så sonen får förskola 3 dagar i veckan.

Hemma leker vi "gå till förskolan" - då vill sonen ha sin ryggsäck på sig och spatserar iklädd den iväg i hallen mot sovrummet. I dörröppningen vänder han sig om och vinkar medans jag säger:

-hej då, ska du till förskolan nu, ha det så kul, hej då, hej då och vinkar frenetiskt...
Sonen vinkar och försvinner runt hörnet in i sovrummet...

Strax därefter kommer han tillbaka och då säger jag:

-Hej! Har du haft roligt på förskolan? Vad har ni ätit idag, har du lekt med dina kompisar osv osv...

Detta kan pågå en stund och det är lika kul varje gång att gå iväg och vinka till mamma vid dörröppningen...


I verkligheten - not so funny!
Igår var det min tur att lämna på förskolan. För det första kom sopbilen och den måste vi ju kika lite på. Sen kom grannen och han måste det ju snackas lite med... Sen kom regnet, då tog vi spårvagnen...
Väl på hållplatsen var jag fullt övertygad om att jag hade stenkoll på var förskolan låg. Men det var ju november när jag var där senast och jag gick såklart åt fel håll.

Stressad och svettig irrade jag omkring en bra stund. Thank god för GPS i mobilen :-D
Väl innanför grindarna blev sonen lite orolig... ville inte gå själv, mamma skulle bära...
Så gick vi in i kapprummet och så kom sonens pedagog för att möta upp. Med sig hade hon i famnen ett barn som storgrät. Det smittade ju såklart av sig på min son som absolut inte ville klä av sig eller ta på tofflor eller släppa mig en tum...
Så även om jag var idiotstressad klev jag med in en stund - det var tanken från början. Det gråtande barnet (alltså inte mitt) leddes in i ett annat rum för avledningsmanöver och själv gick jag med min son fram till de övriga barnen och deras nya förskolelärare som hade sångstund...

Efter ett par minuter slank sonens pedagog (han har en som är huvudansvarig för honom och som har skött inskolning och avlämningar med maken) iväg och bytte blöjor...
Jag kände att sonen satt lugnt och spanade på den som höll sångstund och då gjorde jag en ansats för att gå. Men så fort jag reste mig blev han ledsen och ville bara upp i min famn...

Usch säger jag bara. Det är aldrig kul att lämna ett ledset barn. Aldrig kul att behöva känna sig som en svikare som överger.
Vi vet att det går snabbt över, vi vet att det "hör" till att barnet får bakslag och blir ledset när det förstår att det ska vara självständigt på förskolan utan föräldrarna närvarande. Vi vet att ledsenheten blåser över rätt fort och fokuset hamnar på roligare saker...
Men ändå. Det känns i hjärtat och i magen - och det är inte en skön känsla...

I dag hade det varit ännu tuffare att lämna. Då hade sonen blivit ledsen redan då maken steg av spårvagnen på rätt hållplats.
Han var jätteledsen när han blev lämnad - men när han kommit in och blivit serverad frukost hade det snabbt gått över. Ändå en sorg i våra vuxenhjärtan. Jobbigt att det ska vara så.

Nu ska jag strax skutta iväg och hämta för första gången. Jag hoppas det kommer kännas bättre!

Av litenlangtan - 3 februari 2013 18:54

I fredags var jag ledig så vi träffade goda vänner och deras barn i ett nytt hus! Det var verkligen jättehärligt att avsluta en jobbig vecka med att tanka lite positiva känslor och roligheter!

Barnen hade riktigt kul - kanske mest för sig men de är ju ännu rätt små och leker mest bredvid varandra...
Vi bjöds på god lunch och jag träffade maken i stan för en fika när han slutat jobbet. Han tog dessutom med sonen hem så jag gick själv på stan en stund... Perfekt fredagsavslut!

I går var det soligt och kallt så vi tog en promenad till vår närmaste turistattraktion. På vägen kikade vi på änder och det var ju väldigt spännande! Sen fikade vi lite och kollade på kossor på lantgården i närheten! på kvällen drack vi lite vin och åt gott och avslutade med en film...

Idag var vädret fortfarande kallt och lite soligt... Vi packade matsäck och skridskor och tog en tur på isen...
Sonen gick åka på en "stötta" - alltså ett snickrat stöd för de barn som ännu inte behärskar att åka...
Det var toppenkul tyckte han!

Två härliga dagar med familjen - allt funkar som det ska igen och vi har roligt tillsammans! Depåerna är fulltankade igen.

Två märkliga saker har också hänt...
Min 'vän' R har bjudit in till Schlagerfest då finalen går fram i maj... Jag gillar inte schlager men jag gillar ju henne... Det var oväntat att bli bjuden iaf...

Sen dök min pappa och ena brorsa upp lite oväntat... De ville inte komma på mitt födelsedagskalas men de ville att vi skulle komma på middag snart istället... DET var väldigt oväntat!



Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9 10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards