Jag läser en del hos Emelie och Anders och om deras upplevelser i adoptionsvärlden. Jag känner särskilt igen det faktum att "öppna förskolan" kändes som en ny mötesplats för de mammor som väntade smått samtidigt och alla kände varandra sen innan och satt och berömde varandras barn mest hela tiden.
Vår son var dubbelt så gammal och hade ju dykt upp hos oss på ett helt annat sätt.
Första gången vi gick dit var jag faktiskt helt ensam där med pedagogen som arbetade där och då fick jag berätta vår historia för henne - men allteftersom vi kom dit och det blev övervägande biomammor med nyfödda så kom hela verksamheten att riktas emot dem och deras små.
Inte ett enda försök att behålla mig som deltagare alls då min pojke blev mer och mer livlig och nyfiken på omvärlden. Allt var anpassat till den här klicken av mammor som hade barn kring 4-6 månader just då.

Några visste hur han kommit till oss och hade frågat osv men det kom till nya ansikten för mig men välbekanta för dem och så var jag hopplöst utanför som hade ett adoptivbarn.

Vi valde att gå till förskolan för adopterade i stället och där kände vi oss hemma från första stund...

Emelie och Anders har fått mycket kritiska och negativa komentarer på sina beskrivningar av känslor och upplevelser de har tillsammans med sin son. Och jag måste säga att jag klassar det lite granna som "näthat" som det blivit mycket snack och skriverier kring i media det senaste.
När en person inte vill ge sig tillkänna utan döljer sig bakom anonymiteten för att kränka och såra den som skrivit blir det "näthat" i mina ögon. Att man inte vågar lämna en mailadress eller svarar på uppmaningen att ta diskussioner mer privat och konkret utanför bloggens forum - då förstår jag att de lämnar det öppna forumet och stänger dörren till sin verklighet...
För omgivningen är inte mottaglig - inte öppen för allas åsikter.

Jag har inte mött någon sån kritik alls. Varken på bloggar eller privat. Än. Men vi har också ett annat utgångsläge...

Därmot möter jag ofta konstiga och obegripliga tankar och åsikter om adoption i stort. Och i synnerhet om vårt land som inte är ett vanligt turistland direkt.

Om jag hade fått pengar varje gång någon haft en märklig åsikt om landet eller adoptionen så hade jag lätt kunnat köpa mig något dyrt och välbehövligt, som en bil eller så...
Och det är så svårt att bemöta den här typen av kommentarer och åsikter. Visst; adoption är kostsamt - men vi kan väl inte få en unge till skänks bara för att det finns barn som behöver föräldrar och tvärtom?!
Det kostar att administrera ett adoptionsärende i Sverige och i adoptionslandet och det kostar att vårda och sköta ett barn i det land där barnet föds.
Sen tillkommer kostnader för resa och uppehälle och för att sköta driften för det hem man lämnar i Sverige.
Därför är adoption väldigt dyrt och ofta får man tänka att det är bra att det tar tid att adoptera för då hinner man förbereda för kostnaderna.

Men mest av allt skojjas och skämtas det om landet där min son kommer från. Jag kan tänka mig att inte alla som adopterar från vårt land hör samma saker. Men jag jobbar i en mansdominerad bransch där jargongen är rätt hård. Det är sexistiska skämt och då och då rasistiska kommentarer. Dessa brukar jag ofta bara lämna - jag visar mitt missnöje genom att säga att det här vill jag inte lyssna till och så går jag.

Men då jag gärna berättar om vår adoption är det ledsamt och tröttsamt att bli bemött med skämt och idiotkommentarer som påvisar deras fördomar om 'vårt' land.
Ibland säger jag:

-Men du hör ju inte på, då slutar jag berätta...
Jag försöker berätta om hur landet ser ut, vad som sker och hur vi upplevde vår resa (som ju ändå är "skyddad verkstad") men de lyssnar inte på det - utan fortsätter med sina dumma kommentarer...

Det sårar mig och jag funderar allvarligt på att låta bli att berätta fortsättningsvis. Iaf på jobbet. Det är så svårt att sålla ut vilka som är ärliga intresserade lyssnare och vilka som bara vill göra sig lustiga på min och min sons bekostnad....

Hur bemöts du och dina barn, ni som adopterat? Hur mycket kan människor om just ert land? Visst finns det gott om fördomar om andra ursprung än vårt barns?