för att väga upp i mitt jobbiga lilla liv kan jag berätta att jag löptränar enligt ett schema som ska ta mig från ca 0 km till åtminstone 10 på 12 veckor.
Jag har vart duktig på att följa mitt träningsprogram och är nu på v 8. Då går jag från två löpträningar och en timslång promenad till tre löppass.
I fredags sprang jag faktiskt 9 km (med några promenadpauser) men det är sjukt bra med tanke på att jag inte löptränat så här kontinuerligt sen 2009 innan bröllopet.

Jag har skrivit tidigare om att jag lyssnar på radioprogram och podcasts. Jag har lyssnat på en massa Sommar i P1 och på Karin & Sara men det gick inte att springa till...

Så kom jag på att jag glömt att lyssna på Värvet som iofs bara handlar om olika människor som jobbar inom media på olika sätt. Men jag hittade ett avsnitt av Anna Mannheimer som ju är mamma till Olga från Kina. De kom in på adoptionsspåret lite och Anna sa en ganska härlig grej:
"det gör s ju alldeles för få adoptioner för att man ska kunna tala om att rädda ett barn från fattigdom osv men ett är iaf säkert - Olga räddade mig!"

Nu vet jag inte om det  är ordagrant så hon sa men det är iaf kontexten av hennes ord.

Och det kändes så träffande och så självklart. Och också lätt att använda i en situation där man skulle behöva svara något smart på ett sådant påstående eller fråga...

Det ska jag försöka komma ihåg...

Alla pratar om den fantastiska sommaren! Och hur lyckliga vi måste vara som nu har inte mindre än två barn! Och jodå, visst har vi emellanåt haft en fantstisk sommar! Och jovars, visst är et skoj med 2 barn, att min store son fått en lillebror.

Men vi har inte vart tvåbarnsfamilj så himla länge och det är en tuff tid i våra liv att bli 4 på. Vi hade inte vart familj med vårt första barn så länge innan vi fick reda på att det skulle komma ett syskon in i våra liv. Det är v ä l d i g t tufft med två så små barn, samtidigt. Det känns som att jag inte räcker till. Alls.

Och så har det hänt saker i mitt liv som gör skillnad. Jag har hela tiden tankar i bakhuvet som är närvarande; hur ska jag göra med mitt jobb sen? Ska jag gå tillbaka, ska jag leta något annat? När ska jag börja göra det i så fall? Jag vet ju att det brukar lösa sig men det är ändå rätt jobbigt att ha det där olösta bekymret hängandes över sig.

Dessutom har jag sorgen efter min pappa med mig. Den är närvarande men får liksom inte ta någon plats. För livet är fullt med annat som stökar till det.

Jag vill vara en glad, närvarande, pepp, outtröttlig mamma som är mild och varm hela tiden. Men ofta landar jag i att vara motsatsen. Usch. Den där personen vill jag ju inte vara men det är så svårt att bryta och göra rätt. Harmoni, vila, avlastning och den berömda egentiden känns långt borta men vi tar en dag i taget.
Jag tänker om skitdagar att ok - snart är den här dagen över och sen sover vi och imorgon tar vi nya tag och gör ett nytt försök.
Sakta och försiktigt närmar vi oss höst och det är faktiskt skönt. Det är numera helt okej att vara inomhus, slappa mer, vila, hänga i soffan och tända ljus.