Innan jag hade barn tänkte jag många tankar om att ha barnvakt. Att många jag känner haft barnvakt tidigt och för att festa hårt störde mig något enormt. Jag tänkte att jag lätt kunde lova att aldrig mer smaka alkohol om det bara garanterade att jag skulle få ett barn.

Med första barnet hade vi i princip inte barnvakt nånting första året. Och vi valde aktivt att ha det så. Vi hade ju också väntat så länge på honom och ville inte dela den första tiden med någon egentligen.

Med barn nummer två har det fallit sig annorlunda. Dels har vi varit tvungna att ha barnvakt mycket tidigare iom min pappas bortgång. Jag ville kunna närvara till 100% på begravningen och inte behöva springa ut med ett ledset barn. Dels kändes det som att barnen inte hade haft nån behållning av begravningen alls eftersom de är så små.
Det har också varit en del möten och åtaganden som krävt min närvaro.

Det har också känt som att vi vuxna behövt komma ifrån lite. Även om vi har ganska bra kvällar efter barnen somnat är det något helt annat att lämna hemmets 4 väggar och bara vara någon annanstans tillsammans.

Nyligen hade vi bröllopsdag och jag hade bett mormor komma till oss och ta hand om barnen så jag och mannen fick gå ut själva. Så när maken kom från jobbet fick han duscha snabbt och sen gick vi för att äta middag innan vi gick för att se en konsert.

När vi kom hem igen sov båda barnen sött i sina sängar och vi var förvånade och glada över att läggning av båda hade gått så smidigt för mormor på första försöket.

För min egen del känner jag att det är att investera i oss och varandra att vara borta från barnen nån kväll då och då. Det gör ju att vår tid MED barnen får en liten kick när vi har lite tid ifrån...

Hur tänker du kring att ha barnvakt?