Vårt första år tillsammans startade jag och maken en tradition - att baka pepparkakor och lussekatter med vänner och deras barn. Jag hade vid tillfället rätt dålig kontakt med min familj då så de var inte involverade i den traditionen då. Bara en eller två hade barn och vi hade väldigt roligt tillsammans med dem.

Såklart närde vi drömmen om att snart ha egna barn att baka ihop med men de lät ju vänta på sig.

Ett par vänner som hängt ihop lika länge som mig och maken var här igår med sina två barn. Äldsta barnet är 4 år nu och trots att vi har två egna fina pojkar minns jag som igår ett jävligt jobbigt samtal jag ringde 2009.
De hade precis blivit föräldrar och vårt julbak var första sociala träffen med flera vänner.
Men jag orkade inte träffa dem och deras nya lilla liv. Vi hade precis misslyckats med vårt tredje och sista IVF. Jag insåg att jag aldrig skulle få vara med om att vara gravid. Jag var slut, både fysiskt och mentalt. Jag orkade inte med att deras lilla bebis skulle bli det självklara fokuset på vår tillställning. Jag var så trött på att värja mig mot sorgen i att inte få bli förälder. Fy fan.

Igår var jag också trött. Men av andra anledningar. Vi hade haft lite ledsna barn på natten och sovit rätt skruttigt men det hela blev väldigt trevligt och mysigt - som jag drömt om i alla år utan barn.
Lagom många barn, lagom många vuxna, lagom blandning av nya och gamla vänner och några familjemedlemmar... Men jösses vad vi var trötta allihop när det var över och siste man lämnade huset...

Men nu är huset städat och pyntat, det luktar nybakt, kransen hänger på dörren, barnen har fått paketkalender av mormor att öppna på advent och vi har smakat på glögg och tänt första ljuset. Vi åker inte bort över jul i år och det känns jätteskönt att bara vara hemma. Vi fick också förfrågan om nyårsmiddag. Life is good.