Som sig bör ska jag skriva en årskrönika - för att summera året som gått och för att knyta an till tidigare år. Och för att bevara en tradition jag har. Så här skrev jag 2012. Och 2011 skrev jag såhär...
 
Slutet på 2012 visste vi ju redan att vi förmodat skulle bli föräldrar igen redan under 2013 - men såhär i efterhand önskar jag att jag försökt förbereda mig bättre. Jag trodde i min enfald att den största skillnaden måste vara från 0 till 1 barn men nu vet jag att det är från 1 till 2!

Vår första pojke var ju inte så gammal än heller och det har såklart gjort det hela svårare. Han har ju behövt mycket hjälp med så gott som allt och i kombination med att han vart duktig och självständig på förskolan blir han ju liten och hjälplös hemma när hans lillebror också behöver mig. Jag har också vart själv med båda två i längre perdioder både under sommaren och hösten iom sjukdom och sånt. Det har varit väldigt tröttsamt och jobbigt för oss alla.

Men först hade vi den långa väntan på att få träffa vårt andra barn - den påverkade mig väldigt negativt på många sätt. Det var en jobbig oviss period som gjorde mig nedstämd, ledsen och handlingsförlamad på mångs sätt. Oro för att nåt skulle gå snett gjorde att jag slöt mig inom mig och delade inte mina känslor med så många. Väntan var ju inte på något sätt lika lång som med första barnet men precis lika jobbig! Min oro visade sig såklart utåt och påverkade mitt jobb - och eftersom det har vart en ständig källa till missnöje från min sida så har jag nu bestämt inför 2014 att jag ska INTE tillbaka dit. Jag är beredd att säga upp mig eller förhandla om en uppsägning från företagets sida, jag MÅSTE göra något annat. Jag vet att jag sagt det här många gånger tidigare men nu är det bestämt.
För mitt framtida välmåendes skull. Igår fick jag rådet att ta reda på huruvida jag kan säga upp mig och ta mina karensdagar under föräldraledigheten för att sen gå på a-kassa och spara föräldradagar under tiden jag söker jobb. Det behövs verkligen kollas upp för i så fall känns det ju som en rätt bra idé. Är det någon därute som vet hur det funkar - släng gärna en kommentar här med info om hur jag skulle kunna ta reda på mer om detta... 

Under 2013 har jag också insett att motion är viktigare för mig än jag trott - jag slutade i princip att springa i oktober när mörkret kröp på oss. Jag gillar att springa i skogen och det är svårt när det är beckmörkt redan klockan 17 när maken kommer hem. Jag gillar inte alls att springa på asfalt endast så det blev inget alls istället. Fel och tvärdumt! Barnen har också vart sjuka så mycket så jag har inte haft möjlighet att springa med en unge i joggingvagnen under dagtid som jag hade tänkt.

Jag har också slarvat väldigt mycket med min mat - jag har haft 'matanarki' sen lilla kom och det har också vart fel och tvärdumt. För inte alls länge sen kom jag ju på att förutom att jag blir trött och tjock så påverkar det faktiskt mitt humör negativt att äta kolhydrater. Så nu är det in i LCHF-fållan igen. Jag MÅSTE.

Igår på självaste nyårsafton satt jag och lovordade mig själv för att jag slutade röka för 10 år sen! Jag har alltså låtit bli att förgifta min kropp med nikotin i 10 år! Men jag tillåter mjölmat att förgifta mig vilken dag som helst. Jag måste börja betrakta mjöl och socker som gifter för mig. Det är helt enkelt så att jag "blir sjuk" av det... så det måste jag bättra mig på.

Jag tänker också att jag hade då god nytta av mina nyfunna vänner första året jag blev mamma - men ingen av dem är föräldralediga nu och visst har jag haft gott stöd av dem i år också men inte alls på samma nivå och lika ofta som 2012. Jag är dock väldigt tacksam över de vänner som funnits där för mig och orkat lyssna när jag behövt prata. Jag behöver hitta fler och nya sätt att utveckla mig själv - nya vägar och nya perspektiv på saker. Kanske kan ett nytt jobb och nya kollegor hjälpa mig mycket där.

Sorger har jag haft gott om - först vårens oro för lillas ankomst. Jobbet gav mig en stor tyngd också. När livet landat lite med vårt nya barn dog min pappa.
Det var ett hårt slag. Jag känner ju att min relation till mamma och brorsan blivit så himla mycket bättre sen vi tagit tag i att jobba på det så jag hade ju såklart förhoppningar om att min pappa skulle vilja bättra sig han också. Men vi kom inte dit. Han dog. Så plötsligt och så oväntat.

Icke desto mindre saknar jag honom. Jag tänker på honom i stort och smått. Blir påmind av så många saker. Hur nån ser ut som påminner om honom, av att åka förbi där han jobbade, att rensa bland hans tillhörigheter, kvitton, kläder, musiksamling mm. Ibland tänker jag på honom och hur han var. Han hade ju så mycket bra egenskaper också och hade alltid goda råd.

Igår på nyårsafton pratades det också om den fantastiska sommaren vi haft. Jag minns bara att det var sommar. Inte att den var bra. Jag ser tillbaka på sommaren som ett töcken, vi vaknade på morgonen, vi gjorde säkert saker både på dagarna och kvällarna men jag minns inte vad. Tur att jag har instagram och bloggen om barnen som påminnelse. :-D

Men nu är det konstiga året 2013 slut och jag står inför ett nytt år - ett helt nytt och oskrivet blad. Det tycker jag känns bra. Dagar då livet känns skit försöker jag mest tänka att den här dagen snart är slut och att imorgon är en annan dag. Likadant är det nu med året som gått. Nu är det slut och det är dags för ett nytt år. 365 nya dagar som kan gå bättre än de som just passerat.

Men jag måste verkligen göra det själv. Visst blir barnen äldre och lär sig nya saker hela tiden som underlättare för mig. Det är bra. Jag lär mig som tur är saker jag med, senast idag genom ett radioprogram jag saknat och glömt att lyssna på.

Jag har alltså alla möjligheter att ge mig själv ett fantastiskt 2014. Och min familj med för den delen.
För jag får inte glömma det fantastiska i att jag har en underbar man som stöttar, älskar, lyssnar och lever livet jämsides med mig. Jag har två underbart fina barn, alltså dubbelt så många som jag någonsin hoppades på! De har varandra och jag är lyckligt lottad som har dem.

Jag måste bli bättre på att be om hjälp, både av närstående och utomstående. Jag MÅSTE anstränga mig och hitta ett jobb. Jag måste sköta min hälsa med mat, sömn och motion. Väldigt enkla saker egentligen men när det går fel så blir så mycket påverkat och man fastnar i en negativ spiral.

Jag hoppas också att allt kring pappas dödsbo ordnar upp sig så vi på allvar kan börja leta efter ett annat boende - vi har det trångt och det påverkar oss lite negativt. Jag hoppas på en resa framöver och jag kan glädjas åt ett par goda nyheter om människor jag gillar som ska få tillökning i sina familjer!

Hur som helst så är jag rätt nöjd med att 2013 är slut, året då vi omtumlande nog blev 4 och många saker vändes uppåner i mitt liv.
Jag vill landa på fötterna och hitta mig igen. Ett steg på den vägen var ett crazy beslut om att klippa lugg igen dagen innan nyår. Jag stod i badrummet och tvekade och tvekade men så kände jag att jag inte är den som är rädd för lite crazybeslut och knasidéer - jag är inte känd för att fega ur. Så snipp snipp var luggen av och tja, nu har jag liksom vant mig.

Tack för det som var 2013, men du var tröttsam på slutet. Nu är jag skitnöjd över att 2014 är här!