En mamma jag känner lite, som också har adopterat, råkar bo rätt nära oss. Första gången jag träffade henne tänkte jag att hon verkade så himla nervös. För hon slutade aldrig prata. om sig själv. och om sina barn.  Och om sitt hem. Tja ni fattar.

Och jag tror ni kanske fattat att jag också gillar att prata. Så det kändes liksom lite orättvist att snacka med henne. För normalt sett så pratar ju först den ena och sen den andre. Och så fortsätter det så. Men i det här fallet känns det som att det blir liksom tyst en liten mikrosekund och så tänker jag precis säga nåt och så börjar hon prata igen. Och ska jag vara ärlig har jag jävligt svårt för det. Att inte få prata. Att bli avbruten. Hela tiden. Det räcker ju med att barnen pratar oavbrutet dagarna i ända liksom...

Eftersom vi är hemma på måndagar och fredagar tillsammans jag och barnen så vill jag hitta på saker. Då och då blir det outhärdligt att bara vara hemma - även om barnen säger sig gilla det.
Så. Jag skrev på facebook att vi hade bil och gärna ville hälsa på folk. Då fick jag erbjudande av den här mamma som inte bor så långt bort att vi kunde komma till dem... Sagt och gjort. Vi åkte dit. Våra barn försökte leka lite. Och herrejävlar vad hon pratade. Ibland när jag var i samma rum, men lika gärna när hon stod på andra sidan en vägg eller i ett annat rum. Vem pratar hon med? Sig själv, med barnen, med mig?

Idag sprang jag på henne på ett museum jag var på med barnen och en annan kompis med barn. Och tja, man småpratar lite artigt och presenterar mammorna för varandra. Och jag gör ändå rätt tydligt för henne att jag är där med en annan kompis och hennes barn. Ändå står människan och pratar med mig tvärs över ett stort rum typ...