Klockan ringde, två små som inte var jättesugna på frukost, påklädning och tandborstning gick ok och sen stack vi iväg. Stora öppnade dörren till sin avdelning med kommentaren:

-Man vet aldrig vad som finns på andra sidan dörren... Och där var faktiskt helt tomt. Men när vi klätt av och han kom in och såg att de andra barnen lekte med nån lera så var han mer än sugen på att stanna och "dega" som han kallar det...

Lilla skev kavat in på sin avdelning, pekade på storebror som sitter på en bild på väggen och tog sen en pedagog vid handen och vinkade "hejjå"...

Så. Det var ju lätt.
Det kändes faktiskt inte ens särskilt jobbigt att gå hem. Inte idag. När alla var glada och nöjda. Men jag vet att det kommer, det där hjärtskärande gråtandet, då ens eget hjärta bara skriker "VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED, TA MED UNGEN HEM! GENAST!"
Och barnen klamrar sig fast vid en och vill aldrig släppa.

Oftast går det ju över på ingen tid alls. Så fort vi vuxna är ute genom dörren...

Väl hemma har jag plöjt igenom Platsbanken och skickat 5 ansökningar till jobb jag kan tänka mig.
Imorgon ska jag försöka få gjort något annat också men nu är kl redan 12.45 och det är dags att glida iväg och plocka upp Lilla och sen försöka få med Stora hem också...

Härligt väder blev det iaf! Dax att skala ett äpple och fixa lite mellis att tugga på på vägen hem...