Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!

Ok morgon, både jag och maken slumrade med Lilla liggandes mellan oss. Stora kollade paddan med lurar!

Frukost avlöpte ok. Sen hade jag och Stora en dust när vi skulle ut och fixa en grej på tomten tillsammans. Allt går inte att göra på hans sätt tyvärr. Att han sen har en jävligt envis mamma hjälper inte.

Sen var barnen ute och lekte fint tillsammans en bra stund. Plötsligt satte hunger och tröttma in och Lilla blir då ungefär som en trulig tonåring som är uppkäftig och rebelliskt. Maken höll på med lunchen så jag lyfte in Lilla till honom. Det var inte poppis. Gråt och skrik. Eftersom maken fixade maten och jag tänkte att det skulle räcka med en "matpolis" vid bordet gick jag upp. Skrik och gråt fortsatte hela matstunden. Varvat med skratt när Stora hittade på nåt bus.

Sen försökte jag lägga Lilla på övervåningen samtidigt som jag föreslog att Stora och maken kunde gå ut och cykla. Men maken tog istället gråtande Stora in på deras rum. Stora ville vara med mamma.
Jag märkte på Lilla att han inte skulle komma till ro sålänge Stora grät nere så jag föreslog igen att de skulle gå ut.
-Han vill inte det, sa maken.
Samtidigt lyfter han upp Stora och bär honom till dörren.
-Vi F Å R inte vara inne säger han.

Han försöker få på Stora kläder och skor och jag blir arg och vrålar att han ska släppa det skrikande barnet.

Sen lugnar Stora ner sig fort, accepterar att gå med Pappa ut och cykla och tar på skor och jacka.

I tumultet harjag slängt igen diskmaskinen så hårt att ett fat gått sönder. Maken väser mellan tänderna:
-Jag kanske ska flytta härifrån för här behövs ju ändå bara E N förälder...

Känns ledsamt, jobbigt och samtidigt bara så tomt inne i mig. Jag är inte där jag vill vara rent situationsmässigt. Arg, förtvivlad, ledsen och trött. Jävligt långt ifrån ett team. Jävligt långt ifrån en harmonisk familj. Bara jävligt...