För precis ett år sen skrev jag det här blogginlägget som handlade om Ryssland, en adoptionsomrganisation som lades ner och hur skönt det kan vara att ha sina resor till barn avklarade.

Den familjen som väntade barn från Ryssland är nu en komplett familj på fyra. De fick till slut hämta det barn de fått träffa innan Ryssland la om sitt regelverk och de flesta familjer som drabbades av de nya reglerna har fått hem sina barn.

De vänner som drabbades av att deras adoptionsorganisation la ner har dessvärre inte fått några barn än. Den ena familjen hade samma land som oss som givarland men verkar ändå se hoppfullt på sin situation.

Den andra familjen står i längtanväntan för att få resa till ett afrikanskt land och har nu fått vänta ohumant länge. Ingen vet riktigt varför. Det har strulat inom landet och många som skickat sina papper senare har blivit matchade med barn.

Jag minns väldigt väl hur jobbigt det var att ha en tidsplan i huvudet och hela tiden få flytta fram den där gränsen.
"nähä, inte den här veckan heller?"
"tydligen inte den här månaden"
"ännu en sommar utan barn"
"blir det inte snart så blir det inte i år heller"


Jag kan också komma ihåg hur jä**a provocerad jag blev av de som då var gravida i min omgivning som inte kunde förstå att de faktiskt väntade barn...
-Eh, om du tittar ner och inte ser dina fötter längre så inser du kanske att det är något i vägen där som så småningom kommer ut och blir din avkomma?
För oss som inte hade någon mage att titta på eller som avslöjade för omgivningen vad som var på G var det så påfrestande... Att kompisens svägerska fick frågan om sin mage men vår "barnväntan" var det ingen som ens påtalade på kalaset vi var på...

Nu har vi både längtan och väntan bakom oss och det är otroligt skönt att den där sorgen och saknaden och smärtan så omedelbart lämnade mig när vi väl fick barnen.
Den finns där som det suddiga minne det är, men det är lätt att plocka fram den när sorgen drabbar mig över de människor som fortfarande väntar på sitt första barn.
Det är inga nära vänner egentligen - men vi är ju själsfränder i adoptionen. Vi vet ju precis hur hudlös man känner sig i vissa sällskap. Hur tårar kan bränna på insidan när någon ställer fel fråga eller lämnar fel kommentar på våra liv.
Hur pausat livet känns i den där vakumbubblan när man bara lever för ett enda telefonsamtal. Jag vet hur det känns och jag vet vad längtan är.

Jag hoppas så innerligt att er väntan snart är över. Att dina dagar som mamma utan barn snart är ett bleknande minne. Jag hoppas er resa blir av inom kort och att den varar så kort tid det är möjligt så ni kan få återkomma till Sverige med ert fina barn. Detta önskar jag er av hela mitt hjärta.