För precis ett år sen skrev jag det här blogginlägget som handlade om Ryssland, en adoptionsomrganisation som lades ner och hur skönt det kan vara att ha sina resor till barn avklarade.

Den familjen som väntade barn från Ryssland är nu en komplett familj på fyra. De fick till slut hämta det barn de fått träffa innan Ryssland la om sitt regelverk och de flesta familjer som drabbades av de nya reglerna har fått hem sina barn.

De vänner som drabbades av att deras adoptionsorganisation la ner har dessvärre inte fått några barn än. Den ena familjen hade samma land som oss som givarland men verkar ändå se hoppfullt på sin situation.

Den andra familjen står i längtanväntan för att få resa till ett afrikanskt land och har nu fått vänta ohumant länge. Ingen vet riktigt varför. Det har strulat inom landet och många som skickat sina papper senare har blivit matchade med barn.

Jag minns väldigt väl hur jobbigt det var att ha en tidsplan i huvudet och hela tiden få flytta fram den där gränsen.
"nähä, inte den här veckan heller?"
"tydligen inte den här månaden"
"ännu en sommar utan barn"
"blir det inte snart så blir det inte i år heller"


Jag kan också komma ihåg hur jä**a provocerad jag blev av de som då var gravida i min omgivning som inte kunde förstå att de faktiskt väntade barn...
-Eh, om du tittar ner och inte ser dina fötter längre så inser du kanske att det är något i vägen där som så småningom kommer ut och blir din avkomma?
För oss som inte hade någon mage att titta på eller som avslöjade för omgivningen vad som var på G var det så påfrestande... Att kompisens svägerska fick frågan om sin mage men vår "barnväntan" var det ingen som ens påtalade på kalaset vi var på...

Nu har vi både längtan och väntan bakom oss och det är otroligt skönt att den där sorgen och saknaden och smärtan så omedelbart lämnade mig när vi väl fick barnen.
Den finns där som det suddiga minne det är, men det är lätt att plocka fram den när sorgen drabbar mig över de människor som fortfarande väntar på sitt första barn.
Det är inga nära vänner egentligen - men vi är ju själsfränder i adoptionen. Vi vet ju precis hur hudlös man känner sig i vissa sällskap. Hur tårar kan bränna på insidan när någon ställer fel fråga eller lämnar fel kommentar på våra liv.
Hur pausat livet känns i den där vakumbubblan när man bara lever för ett enda telefonsamtal. Jag vet hur det känns och jag vet vad längtan är.

Jag hoppas så innerligt att er väntan snart är över. Att dina dagar som mamma utan barn snart är ett bleknande minne. Jag hoppas er resa blir av inom kort och att den varar så kort tid det är möjligt så ni kan få återkomma till Sverige med ert fina barn. Detta önskar jag er av hela mitt hjärta.

 

Jenny / Ekomamma i stan

17 september 2014 13:12

Blir alldeles tårögd nu när jag läser. Har ju inte varit med om att vänta på barnbesked, men minns tiden när vi väntade på ett plus på stickan och det kändes som om jag befann mig i en bubbla som var avskiljd från världen utanför.

http://ekomammaistan.wordpress.com

litenlangtan

17 september 2014 16:30

Ja, bubblan känner jag också igen. Och i den känner man sig ensammast i världen...

 

Pernilla

17 september 2014 22:09

Under den tid jag trodde att jag snart skulle bli mamma och bilda min egen familj tänkte jag oerhört mycket på adoption, ifall de inte skulle "gå". Måste vara en oerhört krävande och påfrestande process. Har förstått att de ligger en massa hinder på vägen, som är klart måste tära på både en själv och på relationen.
Är säkert för länge sen försenat, äh, hur kan de nånsin vara försent, gratulerar till familjen!

http://langtarefterdig.bloggplatsen.se

litenlangtan

18 september 2014 14:42

Tack Pernilla! Det är faktiskt väldigt snart 3 år sen jag blev mamma första gången! Jag har också haft turen att få 2 fantastiskt fina barn! Det är som sagt aldrig försent att säga grattis! Så grattis till dig med! :-)

 

Mimmi

18 september 2014 15:10

Jag och min man har snart väntat i tre år på barnbesked från Ungern (har en son sedan tidigare), och det är precis så som du beskriver det, man tänker "nähä ännu en sommar utan b.b Ännu en julafton. Ännu en höst..." Det är så frusterande. Och man har ju ingen mage som växer, som sagt var. Det är riktigt jobbigt. Fina ord du skriver. De värmer. All lycka till dig och din familj. :-)

litenlangtan

18 september 2014 22:34

Men oj vad jobbigt! Tre år!
Vilken organisation väntar ni via?
Vi väntade inte så galet länge på vårt första barn, ca 10 månader från det att vi skickade våra papper - MEN vi hade ju som de allra flesta många långa år av barnlängtan och barnväntan sen innan med IVF och annat i bagaget.
Pausknappen var intryckt jävligt länge för att sen snabbt släppas upp!
Nu går livet i Fast Forward istället!

Hoppas verkligen att ni får ett glädjande besked snart! KRAM

 

Mimmi

22 september 2014 10:35

Via BFA, men vi var med i FFIA först, men fick byta då de la ner nyligen. De är tre år sedan vi gjorde hemutredningen, men vi har stått i kö i två år. (Inget b.b ännu.) Känns så overkligt nu att telefonen ska ringa efter såhär lång tid. Man är liksom helt frånkopplad för man orkar inte hålla "väntelågan" upp hela tiden så det slår på och av på något vis i perioder. Det är inspirerande att läsa din blogg och höra om din fina familj. Kram!

litenlangtan

23 september 2014 22:08

Åh, jag förstår dig. Man måste hitta sin väg att hålla det på behörigt avstånd. Jag hade nog inte pallat om det samma hade hänt oss.

Tänker så dubbla känslor. Fy fan för er situation men tack och lov att vi inte behöver vänta på barn någonsin mer!
Samtidigt tänker jag att all väntan är så värd det när man väl blir familj!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...