Någonstans under sommaren hoppades jag att vår situation skulle "räta upp sig" till hösten, när förskolan startar. När vi inte är en förälder hemma med 2 barn under 3 år hela tiden. Att vi kanske hade nytt boende på g. Att jag skulle hitta ett jobb. Att barnen skulle hålla sams, sluta skrika åt varandra och åt oss. Att vi föräldrar skulle slippa känna dåligt samvete för att man är så arg hela tiden när man är med sina barn. Att jag skulle slippa känna att jag inte räcker till. Någonsin.

I morse kändes det bra. En helt okej morgon där allt funkade. Ingen grät, ingen skrek, ingen kastade mat, ingen blev galen. Barnen hade hela och rena kläder och kom till förskolan i tid.

Sen gick jag hem, åt frukost, drack kaffe, sökte 2 jobb. Sen tog jag hand om två maskiner tvätt och cyklade iväg till psykologen.

Hos henne pratade jag om att det kändes lite bättre sen sist jag var där. Att det faktiskt hade blivit lite bättre sen förskolan startade och rutinerna kommit igång lite. Att jag inte har adrenalin över öronen och står och stampar i alla måsten hela tiden. Att det fungerar lite bättre. Lilla är på bättre humör på morgonen och det gör rätt mycket för hur resten av dagen blir. Att jag faktiskt får vara bara jag en stund på dagen är himmelriket kan jag lova. 

Efter psykologen skyndade jag förbi posten och hämtade paket, gick hem och skalade och klyftade 2 äpplen och rusade iväg till förskolan och hämtade barnen. Sen fick vi stressa tillbaka till samma hus jag nyss lämnat för ett snabbinkallat besök hos Storas doktor. Det var väldigt länge sen han träffade henne med sin astma och igår ringde jag för hans mediciner var slut och recepten ogiltiga och då lyckades vi få en återbudstid som idag.
Eftersom vi var försenade hann barnen inte börja leka i väntrummet och när vi skulle gå in på rummet fick vi med oss en dockvagn och ett par bilar. Och under tiden vi väntade blev det såklart råkurr om de där 3 sakerna åtskilliga gånger. Precis i samma ögonblick som doktorn kom in och satte sig fick Lilla ta emot en 20x30 cm stor plastbil i huvudet av sin kära storebror och kaoset var ett faktum. Lilla tjöt, jag röt och Stora gormade och skrek... Doktorn tröstade lilla och jag brottades med Stora om leksaker och ja, det var pinsamt, irriterande och fullkomligt galet. Jag tog lilla i knäet och kände hur jag bara tappade taget om mig själv, om situationen... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Att jag sjunker ner till en nivå som liknar deras är så förnedrande och skrämsig. Att mitt tålamod inte pallar trycket...

Doktorn förhörde sig om hur situationen var annars? Är det ofta så här? Slåss de mycket? Skrik och gap? Har du det tufft?

ok, ja, ja, ja, ja...

Avlastning har vi sällan. Aldrig på dagtid förutom dagis. Tid och möjlighet att "rasta" barnen var för sig - sällan. Rum att gå in i och stänga dörren om sig och vara ifred. Inget utom toan. Möjlighet att dela på barnen under dagtid när jag är ensam hemma med dem - i stort sett obefintlig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att de faktiskt är på olika avdelningar på förskolan.

I övrigt ska det väl sägas att de är fantastiska, mysiga, roliga och väldigt gulliga och snälla mot varandra också. Större delen av tiden. Men när det sker sånna här saker går luften ur mig helt och hållet.

Imorgon ska jag göra något lyxigt och som bara gynnar mig själv och det ska bli så jäkla skönt. Även om vi hade barnvakt i helgen så hade vi mycket på agendan och för lite tid att bara vila på.
Trots att jag verkligen känner att vi skulle behöva avlastning oftare känns det också jobbigt att konstatera att det dåliga samvetets flagga åker upp direkt så fort jag tänker tanken.