Måndagen den 27 oktober kommer något spännande att ske. En Linas matkasse ska levereras hem till oss för första gången. Vi är kanske lite udda hemma men än så länge äter vi inte middag ihop med barnen. Den intas faktiskt efter barnen somnat. Fortfarande. Så vi valde mellan en Linas barnkasse eller en Linas originalkasse till mig och maken.

Jag som faktiskt gillar att handla mat - försöker storhandla på nätet nu när vi inte längre har bil.
Jag som typ aldrig använder mig av recept - ska försöka följa recept i 5 dagar... :-D
Jag som inte äter kött - får väl hoppa över eller passa till maken de dagar det inte är något jag äter.

Spännande ska det bli iaf!

Jag kommer ihåg min egen oro över HUR jag skulle kunna sova med en liten knatte i sängen. Och visst var det lite oroligt innan jag vande mig. Minns hur det jag låg vaken länge i början när Stora fick tillgång till vår säng genom att vi tog bort en sida på såjälsängen som stod vid våra fötter.
Han kravlade likt en grävling genom våra täcken och landade slutligen i trakten av våra huvuden men ibland vände han om och bökade sig neråt igen. Jag var ständigt orolig för att han skulle ramla ur vår säng men han klarade sig alltid.

Nu mera vaknar jag knappt när han kommer. Om jag hunnit somna så sover jag ganska hårt tydligen. Maken sover illa och klagar ofta över att han inte kan sova ordentligt. Jag sover oftast gott, trots en liten igel som likt en målsökande robot kommer närmare och närmare om en själv flyttar sig.
de sensast veckorna har jag dock vaknat med fötter i ansiktet, bröstkorgen och magen... Fötter som stampar, sparkar och kickar...
Eller en skalle som dunsar ner på ens egen och ger skallskador...
I natt fick jag sätta mig och och väcka honom och peka på hans egen dunkudde och säga:

-Det där är din kudde kan du vara vänlig och ligga på den. Han plirade på mig och somnade sen om i fallet ner mot kudden...

Morgonens väckning bestod av ett par fötter storlek 26 i revbenen...

Men jag skulle faktiskt inte byta det här mot att sova ensam på min sida sängen i resten av mitt liv...

Vi gjorde planer med dagiskompisen om att ta en tur med de stora barnen på cyklar och de små i barnvagnar...
Den gick jättebra - via en lekplats och en liten picknickfika var vi på väg till vår sevärdhet med tillhörande café i närheten där vi bor.

Promenaden går genom en skog som mynnar ut i en hage och korsar några små vattendrag. Barnen cyklade på och förmaningen var att inte cykla så nära kanten på den lilla träbron då den inte har något räcke...

En av ungarna blev fast på bron med cykel och stödhjul. Jag skyndade fram och knuffade på och lyckades samtidigt få nya vagnens enda framhjul över kanten på bron. Det gick inte att få upp det och vagnen tippade ner i diket och jag föll jag med. Kände hur benen sögs fast i gyttjan under mig och det kalla lervattnet blötte ner mig rejält!
Först efter en stund kom jag att tänka på mitt barn som satt i vagnen! Han var dock oskadd om än lite blöt han med! Fick upp vagnen och alla filtar och regnkläder och väskor och mig själv... Men som sagt gyttja upp till naveln! Ingen hit!

Vi som inte ens fått i oss riktig fika! Vi kunde ju inte bara gå hem!
Ringde maken som kom till undsättning på cykel med rent ombyte och en ny jacka till Lilla! Sen fikade vi och tog en lång promenad hem igen!

Vilken dramatik! Nu är det dags för duschen!

Ibland känns det som om jag skriver i min vanliga gamla pappersdagbok igen. Ingen kommenterar det jag skriver ändå...
Sen kollar jag statistiken då och då och det är nånstans jämnt skägg 30-50 pers per inlägg ändå... Hej! Kan ni inte bara ge er tillkänna lite så bara. För att trösta en sliten tvåbarnsmamma en vanlig fredag?!

Vi vaknade av Stora runt 06:30 och åt frukost i någorlunda lugn och ro. Vid 9-ish begav vi oss in mot city för att hänga på öppna förskolan för adopterade. Det är ändå rätt skönt att som förälder vara närvarande men inte längre lika deltagande i barnens lekande. De reder sig bra själva nästan hela tiden.
Pratade med en annan mamma som har 2 pojkar som är 11 och 13 nu och när de var 3 respektive 5 började de bli mer samspelta och tighta...

Ganska ofta längtar jag efter att de ska kunna leka mer ihop istället för att ständigt slåss om sakerna. Det dröjer alltså ännu ett tag innan de blir mer på samma nivå...

Efter förskolan sa vi hej till maken och gick sen till vagnen - men innan den kom började Stora grina över det faktum att vi skulle åka spårvagn och inte buss... Stön!
Så halva resan satt han och storbälade och försökte kliva av... Lilla hade den goda smaken att somna i vagnen. Jag kände mig hopplös och maktlös då vi förra veckan tog buss hem och då var det Lilla som skrek för att vi åkte buss istället för spårvagn. Känns som att vad man än gör blir det fel.

På väg hem mötte vi en dagiskompis till Stora och hon och hennes mamma hängde på hem till oss en stund. Barnen lekte och vi pratade om att ses i helgen och låta barnen fortsätta leka. Sen satt vi i soffan och slöade en stund och nu är det äntligen ryggläge för mig i samband med nattning av Lilla.

Barnen har härjat på bra idag och inte ätit nån vettig mat på hela dagen typ. Det gör dem naturligtvis extra trötta och fredagsstirriga...

Jag är alltid extra trött på fredagar, trots att jag inte jobbar just nu. Ikväll blir det iaf nåt lättlagat från en italiensk delikatessbutik och lite godis och stickning.

Hittade ett jobb idag som kändes som "handen-i-handsken" så jag ska ägna helgen åt att fila på en ansökan. Enda minustecknet var att det ligger i samma kommun som jag bor :-)

Det här är med andra ord en rätt vanlig fredag för mig, hur ser dina fredagar ut?

Själv har jag alltid älskat att läsa! Och det glädjer mig att Stora kan sitta stilla länge och lyssna på långa sagor. Sen han var helt liten har vi läst böcker med mycket text!
När vi var på biblioteket i måndags frågade jag om när det kunde lämpa sig att börja med kapitelböcker?
Bibliotekarien tipsade om en bok om Lillebror och Nalle, korta kapitel, få karaktärer och enkelt språk!
Stora är överförtjust och lyssnar tålmodigt innan sängdags bryr sig inte om avsaknaden av bilder (det finns några få)!
Jag tror vi kommer få låna fler böcker om Lillebror snart!

-eller om Prinsessor, sa Stora!

Det är sent, dax att hoppa i säng snart. Kom att tänka på nattens konversation mellan mig och stora...
Han har några gosedjur han brukar sova med men viktigast är ju såklart snutten.

Dessvärre är en inte alltid med upp för trappen nattetid då den är beige och lätt försvinner mot det vita lakanet i det mörka rummet. Han delar ju rum med lillebror och behåller sinnesnärvaron att inte tända och leta iaf... Han går upp och ber sin mamma hämta den istället...

Så även natten till idag...
Jag stoppar om honom, lägger en arm om honom och mumlar att jag ska fixa det... Innerst inne hoppas jag ju att han ska somna om direkt så jag slipper gå ner och leta efter den är snutten...

-Mamma, kan du hämta min snutte?!
-Jadå, det ska jag fixa, sov nu...
-Mamma, jag vill ha min snutte...
-Mmm, jag ska hämta den... snart...
-NU... gärna!

Känner igen orden och tonfallet... det är mitt eget och jag reser mig och går ner och hämtar hans snutte och sen somnar vi om.

Det är något alldeles speciellt att ha en 3-åring. Det händer ju titt som tätt att det uppstår situationer där vi som föräldrar inte KAN göra något för att göra rätt. Normalt är det ju så att vi gör nåt eller låter bli att göra nåt som innebär att barnet inte är nöjt. Men situationer där barnet inte själv vet vad det vill blir vanligare och vanligare...

Det händer ofta att Stora vill något, för att sen ändra sig till att han inte vill och sen tillbaka igen - kanske både en och tre gånger.
Då är det omöjligt som förälder att bara hänga med i svängarna... Inget vi gör är ju bra. Och Stora vet inte själv heller vad eller varför han vill. Eller inte vill.

Typ hjälp med byxknappen. Oftast är det enkelt, men det beror ju på byxorna. DÅ och då är det knapp och knapphål. Annars är det resårmidja. Mest är det tryckknapp som går lätt.
Den här dan, trög tryckknapp.
Jag frågade flera gånger om han ville ha hjälp. Han vrålar NEEEEJ till svar och står länge och försöker. han pustar, morrar, gnäller och tillslut blir han arg för att han inte klarar det själv.

MEN HJÄLP MIG DÅ, skriker han till slut... och då har jag ju ändå frågat ganska många gånger under tiden...
Hur jag än gör blir han helt sonika arg.

Och arg är något som han är titt som tätt ganska mycket hemma. Dumma mamma är en mycket vanlig kommentar här numer. Och att lillebror inte är sen att haka på detta gör ju inte saken ett dugg bättre.
Så en som säger "dumma" om allt och alla och en som säger "dunna" om allt och alla hela tiden... Kul or NOT. Stora och lilla kan sitta och kasta dessa ord över matbordet som i en pingismatch och samtidigt liksom slå ut med armen mot varandra. Tröttsamt, irriterande och ledsamt... Jag veeeet ju att det är en fas och att det ska gå över... Men jag triggas ändå av det emmelanåt.

Senaste veckan har också nästa fenomen inträtt - kiss och bajs-åldern... Plötsligt är det jättekul med kiss och bajs... Sånger han kan plötsligt tycks plötsligt handla om kiss och bajs och det är tydligen det roligaste man kan prata om...

För att väga upp de tråkigare och jobbigare delarna av livet just nu är han enorm gosig och pussas och kramas massor. Tur det.

Vår Stora var ju blott en bebis när vi första gången fick hålla honom.
"-Jag var en rund och fin bebis" säger han om sig själv och japp, det var han!
Vi börjar närma oss årsdagen av vår allra första träff och såklart jag vi redan börjat prata om detta.
Häromkvällen vid läggdags fråga han sin pappa om han också var född i samma land som Stora. Och en annan kväll frågade han vilka vi kände som var födda i hans land.
Som tur är kan jag räkna upp många barn vi känner som har samma födelseland som han.
Han börjar helt klart få upp ögonen för att han har en annan historia än de flesta barn i hans närhet... Att han är född i ett helt annat land.

Idag har jag gått igenom de saker som finns i Storas minneslåda. De kläder han var iklädd när vi fick honom, hans nappflaska och filt, de dokument och papper som vi fick med oss och mycket mycket annat. Det är inte utan att en blir sentimental när en ser alla de där sakerna.

Vi har ju också tur som har brev och foton från hans biomamma - men dem är han alldeles för liten för att ta del av nu. Däremot har jag lovat honom att han ska få kika på några av de saker som hör samman med vårt allra första möte. Jag läser ju med stort nöje en blogg om en annan adoptivfamilj. De har sparat de kläder och ting som deras barn fick med sig från barnhemmet och som var så betydelsefulla för dem den allra första tiden. Nu har det gått mågna år sen de kom till Sverige men en gång om året får de titta på de där tingen som var dem så kära. De provar kläderna och gosar med dåtidens gosedjur och minns tillbaka. Detta tyker jag är så fint och vill kopiera tanken till vår familj.

Vår pojke kan ju inte minnas sin bebistid - men vi kan ingjuta en positiv känsla för sitt födelseland och det viktiga första mötet.
Han ska få titta på de där kläderna och nappflaskan och den allra första bilden. Vi kommer också titta i hans lilla fotoalbum från den från tiden i hans födelseland och prata om hur det var.

Lilla tycker också att det är spännande att titta i det här albumet vi gjort till Stora. Jag har länge tänkt att han också måste få ett eget album, trots att hans historia är en annan. I helgen som gick gjorde jag faktiskt en beställning på ett likadant album med bilder och små korta texter.
"Sagan" som handlar om Stora är ju något han hört så många gånger redan från det han var helt liten.
Det är ju klart att Lilla vill ha en likadan story han med :-D