I dag vaknade båda barnen runt kl 6... Lilla grät hörde jag, oklart varför men jag gick ner och hämtade upp honom. Stora hängde på men satte sig i soffan. Lilla la jag i vår säng och sa till Stora att han fick vara lite tyst, vi hade inte för avsikt att stiga upp ännu.
Stora tog paddan med lurarna och maken och Lilla somnade om. Jag låg och slumrade lite fram till 8-ish. När Lilla vaknade grinade han igen... och gråt blandat med ilskna skrik kantade vår morgon för någon timme fram. Det är så energikrävande att försöka behålla ett lugn när morgonen startar så här.
Både jag och maken får adrenalinpåslag vid sånna här tillfällen. Tillslut kunde vi äta tillsammans i någorlunda lugn och ro.

Men när jag satt där försökte jag lyssna inåt mig själv. Hur mår jag? Jag känner mig som ett batteri - ni vet som på mobilen eller nån annan elektrisk pryl.  Sån där med 3 steg som indikerar hur mycket "energi" som finns kvar att förbruka...
Min blinkar för jämnan på det röda nedersta steget, alltid på gränsen till att slockna. Hur bra jag än sovit på natten och faktiskt vaknar utvilad med 3 gröna nytankade energisteg. Jag inser att det är galet lite som förbrukar den där fulltankade energin och efter ett par minuter är jag nere på det blinkade sista röda steget. 

Det händer då och då att det svartnar såklart. Att energin är helt slut. Att det som är jag, värderingar, personlighet och åsikter - det bara suddas ut och jag blir något annat. Ett monster som bara beter mig som en skrutt. Ju oftare batteriet blinkar farligt rött på sista steget - ju oftare händer det såklart. 

På jobbet har jag kvar lite mer av energin men eftersom jag inte vet hur länge jag blir där så är ju också det en del av det som slukar min energi.

De saker som ger energi, som tankar upp mig, Är ju de samma. Men ju oftare jag befinner mig på sista röda blinkande steget är ju energin förbrukad för att ens orka genomföra någon av de där grejerna som laddar upp mig igen. 
De elektriska prylarna som ständigt laddar ur byter en ut och lämnar det defekta exemplaret på återvinningen. Men hur gör en med sig själv?
Jag V E T att de här småbarnsåren är skitjobbiga. Jag älskar min familj! Men jag behöver byta ut något, ändra kurs, få en boost, tänka om... ja inte vet jag... Något behöver hända...

Någon som förstår hur jag menar?