I går såg jag på Pinterest en bild med ett citat. Citatet löd:
Många kan längta efter dina "sämsta dagar" typ...
Och då fick jag mig en tankeställare! Jag minns ju hur arg och ledsen och besviken jag var när min äldsta väns man slängde ur sig något jag då tyckte var plumpt i samband med att vi hade varit på brunch.
Han sa något i stil med att det lät ju trevligt men var i princip O M Ö J L I G T att genomföra med 2 små barn. Och tilläget var att vi skulle vara glada som inte hade några...

Då kände jag sorgen över att vi inte kunde få biobarn bränna innanför ögonlocken och jag svalde känslan av att vilja storma därifrån och aldrig återvända. Han var en tölp som inte kunde inse själv hur ledsen han gjorde mig - vi som ville byta deras stressiga, överjävliga småbarnsliv mot våra osjälviska stressfria enkla samboliv vilken jävla sekund som helst.

Nu är vi själva där. Kanske gnäller mer än vi njuter. Barnen vaknar ohumant tidigt vareviga morgon, vardag som helg. De äter som grisar eller inte alls. De skriker, lever rövare, har sönder saker eller slår på varandra vart vi än kommer. De vägar göra som vi ber dem, eller endast mot mutor. De kan verkligen reta gallfeber på vem som helst inklusive varandra - hela tiden.
Jag skulle ju i princip ge min högra arm för EN sovmorgon, EN strulfri måltid eller EN dag på sofflocket med en bok. Det där som som kallas livet är något som snurrar så förbannat fort så en hinner inte känna annat än stress, ångest, dåligt samvete och glömska. Tänker jag ibland...

Men jag måste ju för fan dra mig till minnes hur ledsen jag var för att vi bara hade varandra. Hur hett jag längtade efter att få ha småbarn. Hur jag bedyrade att A L D R I G klaga OM jag vara fick ETT barn.

Jag blev ju bönhörd, inte bara en gång utan faktiskt två! Jag skulle aldrig byta bort nån av dem mot EN sovmorgon, EN lugn måltid eller EN dag på soffan... Nej, de är ju mina alldeles fantastiska ungar.
De växer, de lär sig nya saker, de håller sams åtminstone ibland och de äter nästan alltid korv när en serverar det.
Och eftersom de växer så äter de tillräckligt.
Jag är lycklig över att tillhöra den delen av mänskligheten som kan kalla mig förälder. Jag minns ju alltför väl hur det var att befinna mig på andra sidan...
Jag får bara aldrig mer glömma det.
Aldrig glömma alternativet.