Ibland kan jag känna sting av sorg över att min son inte liknar mig till utseendet. Speciellt när jag ser fina bilder på barn och deras föräldrar. Där en så klart och tydligt ser att barnen har drag som solklart stammar från släkten. Och hur tydligt det ofta är att Ettan liknar pappan och Tvåan liknar mamman mer.

Att han för alltid kommer vara lite lite annorlunda. Att hans bruna ögon och bruna hår sticker ut. Även om både jag och maken har mörkare hår är när vi själva var barn.

Men jag påminner mig om att jag älskar hans fina tjocka mörka hår och hans snälla bruna ögon. Och om inte om funnits hade jag A L D R I G fått ett barn med bruna ögon och mörkt hår! Som jag och maken skojade om när barn först kom på tal efter att vi träffats för snart 10 år sen...