Så kom då dagen! När alla napparna lades i en tygpåse och togs med till Liseberg. Kanne kanin hjälpte stora att lägga alla napparna i "nappmaskinen" som forslar nappar med ljusets hastighet till kaninbebisarna på kvällen. Han fick också ett fint diplom - och en hett efterlängtad bil i ett paket!

Han var så blyg men samtidigt nyfiken på kaninen och hans medhjälpare så han kom sig inte för att säga ett endaste ord till kaninen...

Vi åkte också en hel del grejer och jag tror det snabba tåget var roligast. Tyvärr var det galet varmt och sjukt långa köer - inte för mig men är man 3 år är det mördande tråkigt att stå i kö!

Efter 3-4 timmar rullade vi hemåt och visst gnälldes det om napparna lite grann. Men det var inga problem att somna. Det skötte han helt själv genom att däcka på soffan medans pappa nattade lillebror.

Har en känsla av att det faktiskt kommer gå lika bra att sluta med napp som med blöjorna...

Kvällens nattning har också gått väldigt bra! Trött som få efter en hel dag med sol och bad. Glass innan kvällsmat och mamma som nattade...
Tyckte han viskade "napp" en gång men han somnade faktiskt lika snabbt utan som med...

Håller tummar för att det fortsätter så här!

Ikväll har vi fått rå om vänner. Bjudit på middag i trädgården, god dessert och sen skjutsat dem hem!
De väntar på sin första... Och de har många frågor och tankar...

Snart är det deras tur att kasta om sina liv, släppa sitt eget ego och fokusera på det nya lilla livet.

Vås stora kom upp till oss tidigt ikväll och när jag inte ville göra kväll riktigt utan gick tillbaks till soffan vaknade han igen och ville ligga bredvid mig.
Där somnade han och nyss bar jag honom varsamt till vår säng.

Hans varma kropp intill min, hans snusande andhämtning intill mig och hans lilla hand på min arm. På min axel.
-är du där mamma?

Jag är här. I mörkret. Jag är tryggheten. Jag vakar över dig och låter inga faror komma nära dig!

Jag trodde ärligt inte jag skulle kunna ha en människa så nära mig när jag sov. Men det är tillochmed mysigt. Ibland kan jag inte komma till ro innan han finns där. Intill mig.

Min första. Min fina fina pojke! Jösses vad jag älskar dig!

På eftermiddagen imorgon är det dags för träff med Storas pedagoger på förskolan. Men det är inte för hans skull utan för lillas...
Efter sommaren skolar vi in lilla och han ska få introduceras i förskolan på riktigt. Skönt att det är för honom välbekanta ansikten, både bland de stora och små...

Jag tror att det kommer gå bra och göra honom gott att få lite struktur, nya kompisar och få vara sin egen person. Inte bara den efterhängsna lillebrorsan som är på samma fläck som storebror hela tiden...

Samtidigt går storebror över till en annan avdelning. Med lite äldre barn, lite annat sätt att jobba och en egen gård. De kommer således se varandra rätt lite om dagarna beroende på om jag har jobb eller inte. Jobbar jag blir det kanske inte heltid men nära nog för barnen. Är jag arbetslös blir det 15 timmar...

Hur som helst så är föräldraledigheten över till hösten.
Det har kanske inte blivit helt som vi tänkte oss, jag och maken. Med uppdelningen och så tänker jag. Men vi är ändå överens om att det är bäst för oss i längden då jag kunde lämna mitt jobb. Hoppas nu bara att det finns något nytt för mig att göra.

Barnen är tätt i ålder och lilla kopierar stora i allt. Är de hemma samtidigt (98% av fallen) ska de givetvis vistas på samma kvadratcentimeter och leka med samma grej.

Därför har det pågått en syskonfejd en tid här nu... I början gick det att flytta på lilla; sätta en stund i spjälsängen med nånting, sätta i matstolen så stora kunde köra tågbana eller leka med bilar i fred...

Sen kom en period när stora ville ha med lilla i leken hela tiden...

Men den är nu utbytt MIT hårda knuffar och ännu värre - stora kastar sig fram och BITER lilla...

Detta har hänt kanske 4-5 gånger på en tvåveckorsperiod.
Jag tror inte han skulle gå så långt som att bita ett annat barn tex på förskolan men vi måste hitta ett sätt att stävja detta!
Är det någon som har ett tips???

Tågbana och bilbana är mycket spännande just nu och till stor del det som leks med.

Jag är inget fan av bestraffningar men idag tog vi faktiskt bort både bilbanan och tågbanan till följd av att stora blottade tänderna och skulle just hugga mig i armen!


Vi har förklarat att det är farligt att knuffas och bitas, att han är större än lillebror och att man måste vara snäll. Vi har visat hur betten ser ut och att lillebror får väldigt ont och blir rädd och påmint om hur ont han själv fick när ett av barnen på förskolan bet honom...
Vi har försökt få honom att be lillebror flytta sig/ge ifrån sig/ge tillbaka vad det nu kan handla om vilket oftast funkar...

Sen är barn barn och syskon lär sig av konflikter osv MEN det här med att bitas är faktiskt oacceptabelt!
Men vad ska vi göra?!

Vår lilla kille är snabb med språket. Trots att han inte är så gammal så har han redan ett stort ordförråd! Och det synes märkligt hur han (och storebror) lär sig nya ord nästan på första försöket.

Lilla har ju sedan länge förstått vad det är som sker på pottan och har nu blivit medveten om NÄR det händer saker i hans blöja.
Idag var det dock första gången han själv kom till mig och fick mig att förstå att han ville gå på pottan!

Till hösten är det ju också dags för förskolestart! Vi gjorde faktiskt ingen aktiv önskan om gemensam avdelning - således går storebror över till "storbarnsavdelning 3-5år" och lillebror börjar på den som han lämnar. De kommer leka på olika gårdar och egentligen inte ha så mycket kontakt på dagarna. Men på något sätt känns det helt ok.
För lillebror blir det välbekanta ansikten ändå, han ser ju både de mindre barnen och alla fröknar de dagar stora går på förskolan då han är med vid alla hämtningar och lämningar. För storebror blir det också nytt. Nya fröknar och nya kompisar. Men ändå bekanta ansikten då deras utegård har vart densamma.

Förhoppningsvis kommer jag ha ett nytt jobb innan förskolan börjar - annars går de iaf 15 timmar i veckan som jag aktivt kan söka jobb på.

Men först en ledig sommar. Snart blir det semester för pappan och jag hoppas att vår tillsammanstid kommer bjuda på mer av det här härliga vädret. Vi har ju en liten badstrand precis i närheten som vi nyttjar när det är varmt och skönt. Men med två vildbasar är det inte helt lätt att gå dit när jag är ensam hemma - vi behöver vara två. 

Vår stora blir 3 år väldigt snart. Som i ett trollslag steg vi över tröskeln till galenskap för två veckor sen kändes det som.

Vanligtvis kan vi resonera, lirka, locka, fjäska, busa, muta, skoja eller sjunga oss fram till saker och ting. Men plötsligt tycks han orubblig i vissa (många) avseenden.

En kväll vägrade han plötsligt att borsta tänderna. Han ville absolut inte kissa och heller inte lägga sig. Han var ju ändå så trött så klockorna stannade. Men sova var det inte tal om.

Morgonen därpå ville han inte lämna ifrån sig iPaden efter pottstunden. Han skulle heller inte borsta sina tänder, klä sig eller gå till förskolan.
Med lock, pock, lirk, bus och allvar kom vi tillslut iväg...

Kvällen kom och det var min tur att lägga, kaotisk tandborstning och ledsen unge i sängen.
Jag sa att vissa saker kompromissar mamma och pappa inte om; sömn, smörja exemen, toabesök och tandborstning. Det gör vi alla dagar.
När han blir stor kan han bestämma när på dygnet han vill göra det där men när han är liten bestämmer vi det. Och så självklart förklara att vi älskar honom jättemycket och att vi vet att det ibland kan kännas jobbigt och man inte vet varför man blir arg å ledsen.

Idag var det en mycket ledsen plutt jag lämnade på förskolan - han grät och 'ville inte vara på förskolan'.

Jag hade ett inbokat möte så jag kunde inte ta med honom hem även om jag velat. Det är inte ofta han är ledsen vid lämning och de få gånger det hänt har jag alltid funderat i samma banor; håller han på att bli sjuk? Är det nåt som är galet? Det känns ju inte bra att lämna ett ledset barn.
Men jag hörde inget mer så det verkade ha gått över snabbt.
Vid hämtning var han väl som vanligt. Tyvärr var personalen upptagen så jag hade ingen möjlighet att prata med dem om hur dagen vart.
Väl hemma ville han hellre vara på förskolan. Skrik, gråt och nya omöjliga önskemål att uppfylla...

Senare åkte vi till stan och träffade vänner på en lekplats. När vi skulle hem ville stora fortsätta cykla till bilen. Men han ville inte cykla på den trygga trottoaren utan på vägbanan bland bilar och motorcyklar. Det fick han givetvis inte och kvällens 'utbrott' var ett faktum. I kombination med supertrötthet höll gråten i sig lääääääänge. Hela vägen hem, under högst motvillig tandborstning och in i sovrummet...

Jag satt med honom länge i famnen, gungade honom som när han var bebis, pratade lugnt med honom om hur dagen och kvällen varit. Tillslut tystnade gråten och han somnade i sin säng.

Som vuxen är man helt slut efter en sån här dag och kväll...
Jag vet att det handlar om utveckling, en fas, en tillfällig period, att det leder till något bra och viktigt.

Jag vet att hans inre svajar, han vill vara både stor och liten, kunna och inte kunna, bestämma och slippa, välja och inte välja...
Det måste vara otroligt utmattande för honom också!
För oss vuxna känns det som omöjliga ekvationer att lösa. Det går liksom inte att förutse NÄR eller VAD som utlöser nästa situation. Eller vem av oss som blir 'drabbad'. Pappa har haft det ganska smidigt länge - men jag har redan fått ta emot slag och sparkar, bett och nypningar och 'dumma mamma' och många många fler situationer än han. Det gör kanske att jag är aningens mer luttrad men också att min stubin är något kortare. Det är ju inte ett uppträde om dagen utan utbrott efter utbrott efter utbrott... Varje dag.
Men nu har det verkligen eskalerat och jag hoppas att det kommer vända till det bättre lika snabbt som det blev värre...

Både jag och maken tycker att lilla är mamma-fixerad. Det går bättre och bättre för pappan att ta upp lilla på morgonen och hålla honom på gott humör tills jag behagar stiga upp. ( Brukar passa på att dra mig några minuter på morgonen, ibland somnar jag tillochmed om!)

Hur som haver - jag räknade för skojs skull antalet gånger lilla sa MAMMA på 30 minuter.
Jag kom upp i hela 98st!
På 30 minuter!

Då var han ute på gården, hade min fulla uppmärksamhet, ingen syskonrivalitet, jag svarade 'ja?' Eller 'mmmm' på merparten av de 98 MAMMA...

Helt crazy! Det är ju inte konstigt att man blir lite trött i huvudet på en dag.

Helgen som passerade har bjudit på grill, Universeum, utflykt med skärgårdsbåt, lek på lekplatser, cykeltur, pizzabak, biobesök och diverse ilskeutbrott från både stora och små.

Men när stora vaknar på måndag morgon och säger:
-jag har haft en bra dag! Då känns det skönt i min mage iaf.

Vi har kommit till insikt om att försöka göra saker med bara ett barn i taget när det är möjligt. Dels för att lilla inte kan följa med på allt och dels för att stora behöver få

För lilla innebar det att följa med mamma och handla och för stora var det bio.

Idag vankas nån slags Picnic på förskolan (om vi orkar) och sen är det Blodomloppet i Slottskogen. Förhoppningsvis ska jag springa. Om det inte gör för ont i mitt knä.

Numera är jag officiellt arbetslös, var på jobbintervju i torsdags morse, fick veta att min pappas hus kommer ut till salu i veckan, pratade äntligen med en gammal chef/kollega från jobbet för att ha en aktuell referens.

Sommaren är här; semester i Sveriges huvudstad inbokad i augusti, sen vidare till svärisarna, barnens kalas, förhoppningsvis minst en tur med båt, bilutflykter till närliggande skojigheter, grillning, löpning och turer till vår badplats är i mina tankar.
Att lämna storas nappar hos kaninbebisarna på Liseberg känns som årets utmaning just nu...


Jag njuter just nu lugnet - barnen leker tillsammans och jag har inte behövt flyga upp och sära på dem en enda gång den här morgonen.

Veckans samtal blir till banken för att höra hur det ser ut med ytterligare lån - vi får ju förhoppningsvis snart del av min pappas arv och kanske kan se oss om efter större boende - samtidigt är jag ju arbetslös just nu. Två stora frågor i en...

Vad har du i veckan?