Sitter på barnsjukhuset i Göteborg och fikar. Min minsting ligger just nu sövd 6 våningar ovanför mig och jag har svårt att slappna av...

Förhoppningsvis går allt som det ska och vi får åka hem idag.

Om 2 veckor är jag tillbaka här, med Stora istället. Som det kan bli...

Ingen av dem är sjuk men man följer upp och eliminerar risker och antaganden. Skönt att sjukvården gör allt grundligt och noggrant och är bra på att ta hand om nervösa föräldrar...

Veckan har vart bra - lite sol och lite regn...
Maken fyllde 40 och jag gjorde iordning en bricka på kvällen och vaknade på en madrass i barnens rum...
Stora gillar inte skuggorna i taket i vårt sovrum och vill då och då hellre gå tillbaka till sitt rum. Och vem orkar resonera kring orimligheten i att skuggan skulle vara farlig mitt i natten. Nä, det är bara att hänga på ner för trappen och lägga sig på madrassen. Just den här natten passade det ju bra! Vi tre gick upp och värmde mjölk till choklad och sen tassade vi så tyst vi förmådde upp för trappan för att sjunga för pappan... Som såklart redan var vaken - det går inte att smyga med 2 små barn!

Innan helgen fick börja var vi på vår stora lekplats i stan och träffade en bekant till mig. Nybliven tvåbarnsmamma - till två mirakelbarn! Hennes första är produkten av idogt IVF-ande och mängder med kinesiska örter och nålar. En fin femåring! Den andra överraskade alla genom att inte ge sig till känna förrän det var 3 månader kvar till leverans...
Min bekant gick bara upp 5 kg på hela tiden och sökte läkare då hon trodde något var knas med kroppen...
Man tror inte det är sant när man hör det - för det är för otroligt för att vara sant med tanke på att hon är kanske 160 lång och väger 50kg... Hur kan en bebis gömma sig i den där späda kroppen i 6 månader???
Men nu är bebisen här till sin familjs stora glädje!

Så helgen - 40-årskalas i strålande väder! Vi grillade och satt ute i goda vänners lag till kl var halv tolv. Jag lyckades sänka 1 flaska vin helt själv utan att känna mig särskilt berusad och mådde faktiskt helt okej igår också!
Barnen lekte med grus och vatten och var helt uppslukade till långt efter läggdags. Sen tog jag och maken varsitt barn, sanerade, bytte till pyjamas och stoppade dem i säng samtidigt. 10 minuter senare kunde jag återansluta till festen och äta dessert och dricka kaffe!
Så skönt att vi har barn som är lätta att lägga just nu!

Igår hade vu en rätt soft dag då vi knappt ens var ute - det regnade en hel del...

På hela taget en bra vecka. Den här veckan bjuder på plågor och spänning. Jag ska till tandläkaren idag och ett av barnen ska sövas på barnsjukhuset...
När helgen kommer ska stora tävla i löpning för första gången - Lilla Göteborgsvarvet blir det!

Igår var vi åtta runt matbordet och vi som fortfarande nästan alltid äter middag när barnen somnat fick det riktigt livat!
Först tog jag och stora en runda till affären och sen hämtade vi upp våra gäster på deras hotell.
Vi traskade hem och jag gjorde iordning kycklingfilé till kvällens grillmiddag.

Sen tog vi oss till vår närbelägna slott och kollade in fikautbudet. Efter det spanade vi in slottets ladugård med hästar och kossor med kalvar!

På vägen dit sov vår lilla i selen och på vägen hem somnade deras lilla i selen.
Sen började jag förbereda maten medans 4 ungar gjorde sitt allra bästa för att riva huset. Äldsta
(Inte vår!) hade total selektiv hörsel och brydde sig föga om förmaningar eller tillsägelser. Således hade vi 3 barn som åt middag och en unge som satt på soffbordet när vi åt efterrätt...

Efter en sen middag skippade jag kaoset och la lilla som faktiskt somnade snällt trots att det var 4 pers extra som härjade runt som galningar på övervåningen...

Vår stora stirrade förvånat på deras barn stundtals för det var två riktiga yrväder!

När alla gått och våra barn sov och tystnaden åter intagit vårt hem kändes det otroligt skönt. Även om våra barn går på överväxel ibland så är de faktiskt väldigt snälla och lätta att handskas med nästan jämt. Vi kanske inte ska klaga så högt och ofta egentligen... Å andra sidan har vi många 'trotsåldrar' kvar...

Vi är fullkomligt på det klara med att två barn är mer än tillräckligt iaf! Tack å lov!

Idag gjorde jag något för första gången som vuxen...
Jag mötte upp mina vänner och gick i första majtåget med F!.

Stora höll för öronen när människorna runt om oss skanderade för högt och då och då lämnade vi demonstrationståget.
Mest av allt fylldes jag av en stark känsla av att jag blev berörd.
Ut med rasisterna - in med feministerna ekade läng gatorna och som Adoptivmamma kändes det ända ut i hårtopparna att det här måste hända i årets val! Vi kan inte låta nazister och rasister koppla ett starkare grepp om makten i vårt land! Vi MÅSTE slänga ut dem ur maktens korridorer och förpassa deras anhängare till de mörka stenar i skogen de hör hemma!

Våra barn riskerar att få växa upp i ett kallt och ogästvänligt samhälle där människor särbehandlas på grund av var de råkade födas. Jag är medveten om att detta redan nu sker i Sverige men vi måste göra vad vi kan för att slå tillbaka mot de våldsamma krafter som vill försvåra för invandring, adoptioner och flyktingar!

Eftersom vi inte kunde höra så mycket av Gudruns förstamajtal traskade vi tillbaka till Linné där vi började och hängde på en innergård och grillade och kollade på när barnen lekte!

Maken och lilla anslöt sig och vi hade en skön eftermiddag i solen!
Imorgon kommer vänner ner från Stockholm som vi inte träffat på ett bra tag och det ska bli jätteskoj!
Hoppas vädret håller i sig!

Vad har du gjort idag?

Livet! Det underbara som händer just precis nu...
Ibland förutsägbart, ibland helt random slumpartat...

Vi hade ju fått ett "löfte" från pappas sambo att hon i sin takt tagit beslutet att sälja huset. Min lillebror har nu flyttat hemifrån till eget boende. Alltså är det inte det som hindrar henne längre - att han inte har nånstans att ta vägen.
Vad som däremot hände var att hennes mamma, mina bröders mormor, hastigt och oväntat gick bort...
Morfadern, hennes pappa är sjuklig och bor tidvis på ett boende. Så nu har hon plötsligt fått ytterligare en död att sörja, ett hem att tömma och gissningsvis ett hus till att sälja.
Trösten i detta är att hon inte är ensam - hennes bror får ju hjälpa till i det här fallet. Men det innebär väl för oss att det INTE kommer bli nån försäjning av pappas och hennes hus den här våren iaf...

Jag har sagt upp mig från jobbet. Och det känns bra hittentills. Har inte fått något svar från jobbet ang sista datum och rekommendationsbrev osv men men... Det innebär ju iofs att vi absolut inte skulle få ett nytt lån beviljat om vi skulle hitta nånstans som vi skulle vilja bo OM huset mot all förmodan skulle säljas snart ändp och arvet kommer oss tillhanda...

Stora hade fått en tid för den där undersökningen jag skrivit om i helgen som gick och vi tänkte att det faktiskt skulle gå vägen den här gången men så kom det ytterligare en förkylning med hög feber, tjockt snor och massa hosta. Jag som trodde att den här vårens eländiga förkylningar var över i om att sommarvärmen infann sig...

Tji fick jag...

Ett nytt orosmoment har också seglat upp iom att det visar sig att lilla också behöver en undersökning under narkos.

Först fick vi en kallelse till hans undersökning och igår kom den nya tiden för stora - och då hade de lyckats tajma in deras undersökningar till samma dag. Det funkar INTE. Jag vill ju vara där när båda mina barn vaknar upp och det går liksom troll i det här med undersökningar. Vi avbokade lillas och hoppas att stora är frisk så vi kan köra på angivet datum äntligen. Nu har liksom oron jag kände i början ersatts av frustration och en känsla av att bara få det överstökat. Så länge som vi försökt få till ett datum då han är frisk.

Ja vintern och våren har verkligen vart en lång orgie sjukdomar som avlöst varandra. Det har gått runt runt och maken har också vart sjuk som klarat sig väldigt bra ändå så länge...
För mig har det inneburit att det jag planerat - att söka jobb och att förbereda mitt kvällsjobb - blivit lidande. Den tid som jag skulle arbetat på - när lilla sovit middag - den har ju fyllts med att ta hand om stora när båda varit hemma istället för att stora vart på dagis.

Nu är sommarvädret här på allvar och jag hoppas att det här är sista omgången förkylning för den här säsongen. Jag har liksom lessnat på att torka små näsor, ge astmamedicin, underhålla små barn inomhus på våra futtiga kvadratmetrar och få mina dagsplaner ständigt förändrade...

Häromnatten när stora kom upp till oss hade han svårt att komma till ro och ville plötsligt gå tillbaka till sin egen säng. Jag följde med honom ner och när han somnat låg jag och tänkte på hur tacksam och lycklig jag är för att jag har så fina barn. Två små bröder som ligger så gott och sover i varsin säng och att livet är bra märkligt ändå.

Jag är tacksam över att vi har så bra föräldraförsäkring i Sverige och ett då fint system som ger en möjlighet att byta jobb om man inte trivs och få ersättning under tiden. Jaga är tacksam över att vi har ett underbart boende och fina vänner och släktingar som kan hjälpa oss när vi behöver det.
Jag är tacksam över att livet gett mig så mycket att vara tacksam över! Det går oftast bara så fort så jag inte riktigt hinner tänka och känna efter hur det känns...

Igår på långfredagen träffade vi en kär vän, hennes kille och deras bebis - sist vi träffades var hon ännu ett frö i vännens mage. Så härligt att få ses igen, det lär nog dröja till nästa gång dock. Hon bor i landet där vi hämtade barn.

Idag fick jag ta sovmorgon och vaknade till ett fantastisk väder! Påskharen hade lämnat ett stort ägg med kläder och godis och jag och stora cyklade till affären och handlade bröd. Vi gjorde mackor och cyklade sen till en plats som betyder mycket för mig. Maken friade inte långt därifrån och det är verkligen en vacker plats full av minnen!
Jag minns också att vi faktiskt befunnit oss dör en påsk innan. Kan ha vart 2010 eller 2011 - då var jag bitter och ledsen över att vi inte var inbjudna till vänner med barn som firade ihop... Usch vilka jobbiga minnen...

Nu stod stora i vattenbrynet och kastade stenar i vattnet. Lilla somnade i min famn och jag och maken turades om att ligga på rygg bredvid honom i gräset och ge honom skugga...
Vi turades också om att leka "Puh-pinnar" med stora från en liten bro. Det går ut på att man kastar i varsin pinne samtidigt på ena sidan bron och sen ser man vilken pinne som kommer först ut på andra sidan bron... Stora kunde stått där i timmar om han fått! När lilla vaknade cyklade vi förbi kiosken och åt glass på vägen hem...

Dagar som den här är jag ledsen över att vi måste flytta och skaffa större, området vi bor i är allt för dyrt för oss så dessvärre kommer vi inte ha råd att skaffa nåt större precis här. Men närheten till allt vackert vi har omkring oss är överväldigande och det är så värt att stanna kvar i området om vi kan. Jag hoppas det finns möjlighet när det blir dags...

Efter glasspausen åt vi lite ägg och lax och sen har familjen faktiskt jobbat i trädgården tillsammans. Vi har krattat ihop nedfallna pinnar och med gemensamma krafter lagt dem i en säck - snart sover båda barnen och vi planerar att grilla för första gången i år! Hoppas er påskafton vart solig och trevlig!

Jag vet inte vad det är men på något sätt känns hela tillvaron lite lättare. Kanske för att jag har förra veckans 'hellweek' med två ganska sjuka barn i färskt minne.
Det är så himla mycket enkare med barn som är friska! Amen!

Vi har varit på kyrkans välplanerade och välbesökta familjedag i helgen; kaninklappning, ponnyridning, korvgrillning, lek och stoj samt ganska stor begagnatmarknad. Jag fyndade en cykel till stora för ynka 40:- och en skottkärra i plast till nåt av barnen.

Att stora faktiskt vågade rida gjorde oss förvånade. Förra sommaren fick vi byta ponnybiljetten mot en runda med tåget på Borås djurpark... och det trodde vi att vi skulle få göra idag med. Men han valde den "stora" hästen och red så stolt varvet runt och ville rida mer! Det var lycka i ögonen!

Lilla har också vart enklare, gladare, mysigare och roligare att vara med - han är ju normalt vår humörsväxlare nummer ett och kan lätt bli stött och grina över minsta lilla sak. Men han har vart en solstråle hela veckan. Kanske inser han också att livet är lättare när man är frisk?

Eller så är det milstolpen ett år i vår familj som gör att saker känns bättre...
Jag vet inte vad det är men det är bäst att rida på vågen när vi har den framför oss!

Hur har din helg varit?

Lillebror repade sig snabbt från sjukan och veckan har gått i rasande hastighet. Vi har haft fint väder och vart ute på eftermiddagarna med grannbarn och pappa eftersom det är ljust så mycket längre.

På fredagen var vi på en ny öppen förskola - flera bekanta har talat varmt om den så vi beslutade oss för att testa. Enda nackdelen var tiden. Vi kom rätt sent så det blev inte lång stund men vi fortsatte ut till djuren som bor utanför. Kaniner, hönor och får finns att lära känna där! Lillebror fick vara med och klappa lite kaniner också. Sen tog vi lunch där och det var i grevens tid. Stora var trött och hungrig och började bli smått obstinat. Vrålade om chokladboll vid kassan och grädde vid bordet vi valde.
Lyfte helt sonika upp honom i den fullsatta lunchmatsalen och sa:
-titta så mycket tanter och farbröder som sitter här och äter lunch! De vill gärna ha lugn och ro när de äter. Det får de inte när du gormar och skriker och bankar med stolen mot bordet. Skulle kunna sluta nu så alla kan få äta klart?

Det kunde han som tur var! Tillochmed jag fick ätit klart min portion mat utan några större bekymmer! :-)

Träffade en gammal vän inne på ÖF som fick sitt andra barn ungefär samtidigt som mig. Vi bor dessutom bara några km från varandra men har inte träffats alls sen stora var bebis.
Tror hon tyckte det var lite skämmigt för vi pratade för länge sen om att ses men det är faktiskt heller ingen jag saknat.
Man ska ju inte jämföra barn alls men slås av hur fantastisk min stora pojke är; blöjfri innan han var 2,5. Pratar i stort sett rent, trädde igår i dragkedjan själv på sin jacka och drog upp blixtlåset, gör äggröra själv (med hjälp) på spisen och kan rabbla ingredienserna om man frågar.

I sommar blir han 3 och han är sannerligen ingen liten bebis längre...
Härligaste stunden på dagen är faktiskt när han är nyvaken och ligger på min arm innan vi går upp och vi pratar om det första som kommer in i hans huvud när han vaknar. Han är oftast väldigt glad och kvillrar om saker som inte på nåt sätt hänger ihop - kanske är det hans drömmar som gör sig påminda?!

Han leker ännu inte med andra barn på förskolan men med lillebror leker han gärna. När de inte slåss och härjar - men lekarna blir längre och bättre - så jag hoppas det värsta bråkandet går över snart...

Apropå förskolan var jag på utvecklingssamtal för honom där i veckan och det var härligt att höra hur bra han har det där. Han är omtyckt och en tacksam unge tycker de, han vill alltid vara med på allt och ställer inte till problem...

Lillebror har fått plats på samma förskola till hösten - och tydligen finns en syskonavdelning där vi kan önska plats åt båda. Eller så kan de gå på varsin avdelning - och hamna på varsin del sv huset med varsin utegård. De kommer med andra ord inte ha kontakt med varandra på dagarna. Hur hade ni gjort? Önskat plats på syskonavdelningen eller låtit barnen gå på varsin avdelning?
Jag behöver goda råd!