Inatt kunde jag sova ganska bra. Vaknade 06.40 och gick upp och läste igenom dokumentationen om vår pojke igen. Man kan tycka att man inte har så mycket att säga om en liten kille på ett par månader. Men det finns åtskilliga sidor med information. Första gången jag läste så flimmrade det nästan för ögonen av så mycket text. Imorse kunde jag ta in vad som stod bättre. det är ovärderlig information om hans första månader och hur det kom sig att han blev vår. Det är rörande att läsa om denna lilla varelses första tid i livet...

Idag har jag sorterat de påslakan och sängkläder vi har köpt sen innan. in i tvättmaskinen med alltihopa så allt är rent och mjukt till vi kommer hem!

Tvättmaskinen har också gått varm med små små kläder...  Mest röda och bruna faktiskt - jag är innerligt emot att blått är den enda färgen små killar kan ha. jag vill ha en färgglad unge.

Jag har också insett att vi har v ä l d i g t mycket böcker - och ingen stans att göra av dem egentligen. :-D Det kommer ju dröja ett tag innan vår son kommer ha glädje av dem. I källaren kommer de bara bli förstörda. Nån direkt vind har vi inte - men en kattvind. Vi får väl se om vi har plats för dem på något torrt ställe.
En potta och ett par skor som jag fyndat på loppis fick flytta ner i källaren - tills vidare. :-D

Några saker har vi ju medvetet dröjt med att skaffa - badbalja, skötbord och en vettig babywatch. Och den där vagnen vi ändå funderat på.

Nu måste vi ju ha de där sakerna. Och inte vilken som helst. Det ska få plats .-D

Ska syna Blocket i veckan och se om det dyker upp nåt.

Kan finna mig själv småle då och då åt tanken att vi har en liten son! Undrar hur han känns, hur han luktar och hur hans ögon ser ut?
Imorgon är det dax att på allvar fixa de sista pappersgrejerna... :-D

Har faktiskt börjat sy lite också barnsaker också... Presenteras på pysselbloggen framöver... :-D
 

Åh, skype var riktigt roligt! Vi har just avslutat ett samtal med A & J i den softa härliga värmen... De tycks ha det rikigt bra - vi ser fram emot att träffa dem på plats i landet inom ett par veckor!

Nu är det dags att försöka sova... Zzzz. Nattligt projekt är planerat ifall jag får sömen störd... :-D

Jag minns att A skrev att hon hade svårt att sova efter deras BB. Och fler verkar vittna om att tankar och rastlöshet gör sig påmind om natten.

Jag har nu två nätter på rad vaknat och inte kunnat somna om. Inatt var jag uppe och skrev en egen packlista med hjälp av en lista vi fick på 'hämta-barn-kursen' och packlistan på vårt forum.

Listorna är ju skapade av erfarna adoptivföräldrar och ger en grund för vad man bör ha med sig för att klara ett antal veckor i ett främmande land.
Dessutom har jag fått fina förstahandstips av både S och A som är i landet nu! Tack tack!
Både dessa tjejer var vakna när jag var vaken inatt och jag fick mig ne pratstund med S och dina mail av A!

Igår köptes det barnkläder - ännu mer än vi redan hade - fast i rätt storlek den här gången! Vi satsar på strl 74 så han har lite att växa i .-D

Det känns som att det är tusen saker som ska fixas men å andra sidan får vi inget resebesked innan våra papper är inne och de tar någon dag "extra" - de papper som skulle kommit på posten igår hittade inte i brevlådan som vi hoppats igår - men jag får ta en stund på måndag och gå hem och kolla brevlådan.

Idag har vi fått en jättefin blosterbukett av UMS och hennes familj - den var sagolikt vacker och hade en minibukett brevid med 3 små rosor som jag förstod symboliserade en familj på tre!

Just nu är jag trött - jag har njutit en middag med goda vänner efter ett "dagsverke" och jag är nöjd med min insats...

Maken är fortfarande inte helt frisk så det går långsamt framåt. Skönt med helt ledig helg!
Imorgon har vi städdag med vår BRF och det kanske blir planering för var sandlådan ska stå och jag ska skälla på rökaren i huset att faktiskt se till att plocka upp sina fimpar ordentligt hädanefter - snart kommer ju vår son tulta omkring här och smaska i sig allt som är lagomt att stoppa i munnen.

Det har fortfarande inte helt landat - lugn och nöjd är känslan. Jag kommer ju behöva bära ner en flyttkartong med böcker. Leksakerna är
nog bra om de får var kvar så kusinen och kompisarna har något att sysselsätta sig med när de kommer på besök sen...

Nu ska jag försöka skriva ner en liten lista med vad vi behöver köpa...

Ja, jag somnade till slut men vaknade redan vid 7-tiden och kunde inte somna om. Tog en lugn morgon, ringde mina närmaste kollegor i butikerna och meddelade den glada nyheten. Detta innebär ju en en större omställning för dem också!

Gick till jobbet, skrev ut lite dokument och kopiera passen och mailade AC. Vår hemutredare ringde och för er som kan den historien på era fem fingrar vet att hon är allmänt knäpp. Hon lät inte direkt glad men sa; kul med helt vanligt röst... :-o

Vi ska ses på måndag för att få samtyckesblanketten påskriven. Dessvärre har inte posten kommit idag så jag får gå hem först på måndag. Chefen kunde inte lämna sin namnteckning på arbetsgivarintyget förrän på tisdag ändå så jag räknar med att kunna posta allt först på tisdag till Sthlm.

Sen åt jag lunch med mamma som tyckte sonen var bedårande söt - "han påminner om dig på den där bilden du vet"

Hoho, jo jag minns vilket bild hon menade och jag är nyäten och ser ut som en budda lutad mot en 70-talsmönstrad soffa...
japp, jo jag kan hålla med... han är lik mig! :-D

Sen träffade jag min klasskompis och hennes jämngamla bebis. Det är skitbra att ha en gammal vän som har en precis jämnårig - vi kan hänga med varandra när vi kommer hem och jag kan fråga henne om alla saker som inte finns i ryggmärgen!

Sen shoppade jag kläder till MITT barn. Jag har ju som bekant köpt 100 grejer till honom redan men då visste jag ju inte att det till honom! :-D
Nu vet jag...
Kompisen hade vart med sin jämnåriga på Bvc idag och hennes var 0.5 kg lättare och är 2 veckor yngre så sonen är nog inte någon heffaklump ändå. Dock har hennes onge redan 68 på kläder så det är kanske inte stå stor idé att skaffa några större mängder i 68 utan satsa på 74 som är lite att växa i.

Ikväll blir det tacos och doobidoo veckans repriser av "halv 8 hos mig" på datorn -  som vanligt. Sen blir det ju annat ett tag framöver så vi får suga ut det gottaste ur vår "gamla liv" för nu blir det andra bullar framöver...

Jag har fortfarande inte känt eufori - jag är lugn, behärskad, uppslupen men inte "överlycklig" och tårarna lyser med sin frånvaro. Är det här normalt? Äsch, det kvittar. Jag är självklart lycklig som få men det har inte riktigt fastnat på insidan än. Att jag ÄR mamma. Det blir kanske när vi sitter på planet!
Imorgon ska jag träffa några kompisar och på söndag är det kroppsarbete som gäller. Sen kommer måndag och då måste jag jobba och fixa papper och signaturer och börja skriva listor och bocka av dem ...

Fortsatt fin helg på er alla!

Lille palten håller redan sin mamma vaken om natten... Ja, jag kan inte sova. Det känns helt overkligt att det här precis har hänt...

Från början:

jag var på väg till jobbet när jag plötsligt hör SIGNALEN från jackfickan. Den där speciella signalen som jag lagt in för att veta vad det handlar om när det händer...
Så utan penna och papper, stol att sitta på, stängda dörrar eller nåt så fick jag ta emot den allra första informationen om vår son.

AC-kontakten rablade upp en del om hans första tid, vikt och längd och si och så... Jag fastnade på hans namn...
Det var ju precis det namn som vi tänkt ge vårt barn om det blev en son!

<3!

visst är det märkligt ibland - vissa saker är bara skriva i stjärnorna...

Sen skulle jag ringa den nyblivna pappan - som inget visste... Då svara han inte - och sen börjar en liten löjlig lek - iPhone är ju inte så bra vid de här tillfällena - de signalerar inte att någon ringer dig när du ringer någon. Så fram och tillbaka ringde vi om vaarndra, fick meddelanden i telefonen att maken söker dig och han fick i sin tur meddelande om att frugan söker dig...

Så på WhatsAp skickar han;

-Det går ju inte att komma fram!

Så förskte han igen... och kom fram! Så fick jag berätta allt från början... :-D

Väl på jobbet hade vi bokar en intervju med en tjej som eventuellt ska efterträda mig. Mötet blev aningen snurrigt men samtidigt var jag helt lugn.

I min skalle hade jag tänkt att bilden och dokumenten om vårt barn skulle vi öppna tillsammans. Så all info har legat i inkorgen på mailen i stort sett hela dagen. Maken kom vid 3-tiden och då hade jag ett möte inbokat som min kollega fick ta över.

Så öppnade vi bilden och en trind liten gosse kikade tillbaka på oss och höjde sin lilla hand. *lycka*

Där var han!

Sen har eftermiddagen fortsatt med diverse lyckönskningar och hälsningar... Mamma blev plötsligt mormor, brorsan och systrarna fick också de en ny titel och ja, alla är spruudlande glada och grinar av lycka.
Men jag är lugn som en filbunke... :-D

Dagens roligaste överaskning var en kund och tillika längtanssyster; hon packade in hela sin lilla familj i bilen och kom till mitt jobb med en gigantisk blomsterkvast! :-D

Och kära UMS; som nästan blev tokig innan hon fick pratat med mig!

Dagens bästa tips kom från S & S - skåla ikväll och ta det praktiska imorgon! Tack så mycket!

Ja, champagnen smakade mycket gott och jag hade hoppats att den skulle göra mig lite trött iaf. Men det var omöjligt att sova...

Nu när det mesta är nerpräntat så hoppas jag att John Blund hittar även till mig - jag måste ju sova nu - innan perioden med nattmatningar börjar!

Tänk att jag trodde aldrig vi skulle få vara med om det här. Det kvittar ju om det är en liten eller stor. Men det känns speciellt fantastiskt att det är en liten - som vi får ynnesten att följa!

Strax ska jag lägga mig igen! Jag tackar så innerligt för alla era gratulationer! Tack för pepp och stöd på vägen och tack för alla råd och tips ni kommit med! Nu kommer en ny period! Jag hoppas ni stannar kvar en stund här och följer med?!

Idag vid 09:40 ringde vår AC-kontakt! Vi har blivit matchade med en son, ganska precis 4 månader gammal. Vi har i skrivande stund inte tittat på bilderna och inte läst några dokument. Men, han är vår! <3 Han är frisk och han har ett underbart perfekt namn... :-D
Det räcker för mig.

Idag vändes livet uppåner. Jag är ganska lugn. Förvångansvärt lugn.
Imorgon kommer hela världen snurra bra mycket fortare än nu. Inte så många är underrättade ännu...

Men ni, mina kära vänner är absolut bland de första!

Klockan närmar sig 12 och jag måste få det ur systemet. Det där som gnager på mig och gör mig varm av ilska inombords. Vem är jag arg på? Varför känner jag mig sårad och ledsen? Vad är föremålet för all denna ilska och sorg återigen. Jag måste sätta fingret på vad det är som äter på mig inifrån. Var kom dessa bubblande tankar ifrån?

När vi började planera för barn var det inte många i bekantskapskretsen som hade barn. Jag hade alltid trott att jag skulle vara bland de första som fick barn - även då jag inte hade en partner precis då. Men jag hörde ju till de äldre i gänget och såg det som helt självklart att jag skulle få barn innan de som är 7-8 år yngre...

Det blev inte så. Dels för att jag inte hade någon man att få barn med och när jag väl hittade den mannen så kunde vi inte få gemensamma barn.
Mina vänner som levde i relationer fick barn - så gott som allihopa. Inte så planerat men det hände.

Den första omgången kom när vi fortfarande var ovetandes om att det inte skulle bli biologiska barn. Det var en jävligt tuff period och jag kände mig så jävla ensam. Ingen annan kunde förstå varför jag drog mig undan och undvek att umgås med de stora magarna och varför jag inte deltog i de lyckliga samtalen om födslar och bebiskläder och ojjanden över svullenhet och kramper osv.
Jag var ensam med min sorg och mina rädslor.

När vi började släppa på våra hemligheter var dessa barn helt nya och det var en fröjd att magarna var borta och det var små söta bebisar med egna personligheter och egna viljor istället för alla dessa magar.
Det blev lite lättare att andas. Dels för att vår hemlighet var ute och dels för att det var individer istället för tillstånd omkring mig.

Under en lång period levde vi i limbo. Vi väntade med vårt sista IVF och under tiden gjorde vi allt vad vi kunde för att få till så bra chanser för just vårt sista IVF. Vi gjorde också det vi kunde för att acceptera att det kanske inte skulle bli biologiska barn. Iom att vi var helt öppna med våra problem fanns det några i vår närhet som också hade svårigheter - dem förskte jag hjälpa så gott jag kunde så de inte skulle känna samma utsatthet och ensamhet som jag känt. Det är den värsta känslan i allt det här. Att vara ensam.

Efter vårt bröllop gjorde vi vår sista IVF. Vi förväntade oss inga stordåd - men en liten liten chans bara?!
Men det gick inte. Besvikelsen var inte ens stor. Alla känslor var redan kända. Allt hade redan hänt. Allt var redan upplevt och vi var bara tysta och tomma. Stumma.

Emsamma.

Kort efter det träffade vi vår hemutredare och satte fart med adoptionen. Vi kände oss fortfarande ganska ensamma i allt det här. Vi hade mycket att ta in som var nytt och många nya motstånd och problem att möta. Jag bloggade flitigt om allt det nya och tja, plötsligt fick jag lite nya bekantskaper som var i samma sits eller hade vart. Tack Kvarnlyckan och tack Sara som troget följt mig så länge, som funnits där som stöd under hela den här tiden egentligen! Utan ert stöd hade det vart så mycket tyngre - så mycket mer ensamt.

Så kom nästa kull med barn... de första barnen fick syskon och plötsligt var det magar överallt igen. Mina största fiender - denna ständiga påminnelse om vad jag inte kan. Inte får uppleva, inte var med om...
Jag talade mig själv tillrätta. Det är inte norm att inte kunna få barn. De som kan få barn kommer fortsätta få barn. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Acceptera. Du är gansaka ensam om det här att inte kunna. Att bilda familj på ett annat sätt.

Så träffade jag på några andra "blivande mammor" som ska adoptera! Från samma land dessutom! Fantastiskt, vad roligt att dela samma vardag, samma längtan, samma våndor. Att ha samma bakgrund på något vis. Inte behöva förklara hur det känns och hur man tänker...
Det var en skön känsla att inte vara ensam.

Men en efter en har de nu fått sina barn. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få just sin son. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få komma hem. Nån väntar fortfarande - men har ett barn sen innan.
Dessa tjejer, mammor, har nu en egen gemenskap - de är helt nya i sina roller, de lär av varandra och bildar egna nätverk. 

Det är ingen idé att jämföra sig - men ändå gör man det. Ofrånkomligt sneglar man på den intill och tycker sig känna orättvisa inför vad som händer där.

Vem säger att detta barn ska skänka mig tillbaka min lycka? Vem säger att allt ska lagas som av ett trollslag? Vad säger att jag blir delaktig bara för att jag plötsligt inte längre är fysiskt ensam?

Jag påstår inte att barnet är nyckeln till lyckan - jag ÄR lycklig - i mig själv, med min man, med vår relation - men just nu känns livet ensamt trots att vi är två. Jag säger inte att allt ska lagas men det underlättar nog att äntligen få känna de där moderskänslorna jag är skapt att känna. Att få delaktigheten jag så länge eftersträvat. Att inte längre vakna, leva, somna ensam - trots att man är två.

Återigen gör den där ensamheten sig påmind. Jag vet att det inte finns mycket vi kan göra mer än att fortsätta vänta.

Jag kunde inte bara somna med alla dessa tankar i huvudet. Jag vill försöka sätta fingret på vad det är som gör så ont inne i mig.
Jag är ju inte ens intresserad av att ha biologiska barn längre - varför blir jag ledsen när en vän/bekant blir gravid?
Kanske för att de vet när deras barn är här? Kanske för att de vet hur vägen till deras barn ser ut? Kanske för att de är normen och jag inte är det? Kanske för att de lyckas få det de vill ha när de vill ha det?

Kanske för att människor vi känner gemensamt kommer bli glada och lyckliga för deras skull och jag står och skäms för min avundsjuka i nåt gammalt hörn.

Vidriga jobbiga tankar som mal i skallen. Det känns riktigt fult att känna avundsjuka - när vi är så här nära - när vi kanske blir uppringda snart och får höra de gädjande orden att det finns ett barn till oss.

Men det kan ju också tänkas att vi fortfarande väntar när deras nya bebis pluppar ut nån gång i maj. Det känns absolut som att vi inte nått i mål när blivande tvillingmamman ska åka in på förlossningen. Någon av mina andra vänner kommer säkerligen ha fått barn innan dess...

Ensam sitter jag och begrundar alla tankar, alla känslor och tänker att det är helt okej att de finns. De här jobbiga dumma tankarna. Det är inget jag är stolt över men det är okej att de får finnas. De får leva sina liv de med. Tankarna. Men de får faktiskt aldrig komma emellan mig och de som är mina riktigt vänner.
De får heller inte få för hårt fäste i mig för då blir jag bitter och grinig.

Nu har jag låtit dem få luft under sina vingar och nu får de flyta sin kos så jag kan komma i säng och få ro...

Imorgon kanske känns mindre ensam.

Bilden är som vanligt snodd 

*snörvel*

Näe, jag är inte helt kry än men jaja, det är ju inget dödligt! Helgen har vart bra ändå - inget barnkalas, inget vuxenkalas, ingen träff med min fina vän, inget vin  men mycket sömn och vila...
Och ett par fina skor. Kommer upp på pysselbloggen idag kl 15...

Har fiffat med bilder från vår lilla utlandsvistelse... finns på pysselbloggen nu!

Orkar inte vara klok och smart och rapp - är för seg - och har nu hela veckan uppbokad med saker - både jobb och fritid. Skönt ändå att ha saker för sig så man inte hinner fundera så mycket.
3:e avsnittet av "barn till varje pris" idag. Har liksom känt att 3:ans program var så mycket mer känslor och igenkänning men det får inte blir f ö r mycket 'gråtfest' över det - då blir det liksom bara blaj av det.

S & S har skrivit både på vårt forum och på sin blogg att det förväntas komma många BB nu innan det blir årsavslut och bromsar in inför jul och nyår i vårt land.
Jaha, men det gäller väl inte oss? Vi får ju inte ens svar på våra mail! Vi har liksom laddat om inför att åka nästa år istället och gör så för att slippa bli besvikna och skifta fokus en gång till i år. Vi har pratat om att fira jul med makens familj istället för min som vi planerat sen vi skickade våra papper i början av feb.
Jag har accepterat att det inte blir barn 2011 utan 2012 istället. Jag har vart lite ledsen över att det blir en del traditioner utan barn även i år - och att det faktum att jag använt "lillo2011" som lösenord på en del aplikationer på jobbet bara var en drömtillvaro det med...
Det blir lillo 2012 istället. Och det är okej.

 
Bildgooglar "barn 2012" och får upp kalendrar med lador för 2012!