Hos Maja Gräddnos och Lady Dahmler pågår det livliga diskussioner kring förmågan att älska ett adopterat barn - och om föräldraskapet är ädlare och bättre för att man kämpat länge för att få sina barn...

Om jag på något sätt var tveksam kring min förmåga att älska det barn som kommer till oss skulle jag aldrig adoptera. Jag vet att det finns många som resonerar så - "jag kanske inte kan älska det barnet lika mycket eller på samma sätt som ett barn av mitt kött och blod".

Men adoptera inte då...

Att adoptera betyder - "att uppta som sin egen" - och jag tycker att själva handligen bekräftar hela saken. Att vi är mogna och villiga att älska det barn som kommer till oss.

Sen är det nog idag så att de som väljer att adoptera är av en särskild "sort". Vi HAR kämpat, vi HAR funderat länge, vi HAR en svår bakgrundshistoria med långvarig barnlöshet bakom oss. Vi har fått diagnoser, missfall, avbryta graviditeter på grund av svåra sjukdomar eller andra tragiska skäl.
Men vi har ett starkt argument gemensamt - vi längtar efter barn. Så gränslöst mycket att vi är mer än villiga att älska det barn som kommer - vare sig det är svart eller vitt, rödhårigt eller blåögt, handikappat eller fullt friskt.
Vi är tillochmed så galna att vi betalar stora summor pengar, sparar semester i flera år, avstår från en herrans massa saker i livet för att nå vår dröm: ett barn.

På kuppen får vi utstå en massa oförstående kommentarer, gliringar, fördomar, rasism och generaliseringar ovanpå de utredningar, behandlingar, våndor, obheag och ovisshet som barnlöshet innebär.

Jag säger inte att det är bättre eller ädlare än att bli gravid naturligt och föda biologiska barn.

Men som Maja Gräddnos beskriver det så har vi lärt oss en jävla massa på vägen - och vi har ett konkret svar på varför vi vill ha barn.
Allt för många barn finns till för att deras föräldrar varit oansvariga och inte tänkt steget längre...

"Problemet är väl att du förväntas älska ditt biologiska barn utan förbehåll och direkt, men att du måste arbeta med anknytningen till ditt adopterade barn. Jag tycker dock att det verkar finnas flera biologiska föräldrar som har rätt svåra anknytningsproblem till sina barn, skillnaden är väl att man som biologisk förälder aldrig tvingas reflektera över det.
Jag håller med om att man adopterar för sin egen skull som förälder, precis som att man skaffar biologiska barn för sin egen skull, inte för att det finns så många oönskade ägg och spermier som någon måste ta hand om."

Den här kommentaren är väldigt bra - den tar upp något som biologiska föräldrar har mer automatiskt - anknytningen. Mamman och pappan finns där genast för att finnas till för det lilla barnet. De finns där nästan hela tiden och anknytningen och utvecklingen pågår dygnet runt.

Med ett adopterat barn påbörjas anknytningen när vi får varandra och det måste hela tiden jobbas på den på olika sätt. Vi måste stå kvar och vi måste älska oerhört hela tiden för att bevisa för vårt barn att vi är att lita på.

Sen berör också kommentaren något som är viktigt - vi gör det här för vår skull i första hand - inte för att hjäpa ett barn.

Men kommentaren påtalar också att biologiska barn kommer till av samma självklara egosim. Så där i ligger ju ingen som helst skillnad.
Det gäller att komma ihåg det.

Jag är öppen med vad vi gått igenom och med vad vi står inför - men många många gånger möts man av fördomar och helt felaktiga påståenden om adoption. Ibland orkar man försöka förklara hur det ligger till - ibland hör man direkt att den här personen är inte villig att lyssna - den vill bara mala på med sina egna formuleringar.

Det är bra att det pratas mer om adoption - men jag ogillar att man belyser helt meningslösa och ogrundade påståenden.

Vad tycker du i den här frågan?

Hej!
Hoppas allt är bra med dig och 'maken', vad länge sedan vi sågs.
Jag läste krönikan som du länkade till idag, vad bra den var. Fick mig att känna mig dum för att jag aldrig hört av mig till dig sedan jag fick höra av 'maken' hur kämpigt ni har haft det. För till skillnad från Jenny Ö har jag inte glömt hur tungt det var att inte få bli gravid när precis varenda människa runt om en gick med tjock mage (kändes det som).
Jag kan fortfarande känna den hemska känslan av rädsla och utsatthet när jag tänker tillbaka på den tiden.
Nu när vårt barn finns är jag noga med att berätta (om det kommer på tal) att det var tufft tufft tufft innan vi fick barnet till oss. Jag vill berätta just för att när det var som jobbigast med missfall och diagnoser hit och dit kändes det som om ingen förstod, ingen jag kände gick i genom något liknande. Så vill jag inte att andra ska behöva känna.
Därför tycker jag att du och 'maken' är så himla bra och starka som berättar om vad ni går igenom. Jag vet ju inte var ni står i processen nu, men jag hoppas att ni inte har långt kvar till det barn som ni ska få!
Och så vill jag bara säga, sent om sider, jag vet, att jag gärna vill prata med dig om allt det här om du känner för det någon gång.
Ta hand om dig och din fina man!
Många kramar,
"en vän"

Så glad jag blev att få detta brev!
Jag har inte träffat henne eller pratat med henne sen någon vecka efter vårt bröllop. Hon ställde in och skickade sin man ensam - hon var sjuk - fick jag höra. Veckan efter fick jag besked om att hon vart hemma och mått tjyvens av att vara gravid.
Där och då var det en kniv i min rygg... När vi kämpade med att ställa om till adoption, fast vi ändå hoppades inför vårt sista IVF och allt var sårigt och jobbigt - så skulle jag föreställa glad inför hennes kommande barn...
Jag visste ju inte då att de haft upprepade missfall och att de till slut fick en liten bebis... mot de odds som de stod inför och alla de jobbiga känslor som fanns där för dem...

Som hon skriver - det är ju alltför sårigt och jobbigt att tala om - så högst privat och det känns som att INGEN förstår... Kanske är det just därför man inte vågar prata om det... För att man är så van vid att höra hur man ska slappna av, ligga oftare, mer sällan, stå på huvud, tänka på annat... Ja, ni har alla hört de där välmenande råden som aldrig leder någonstans och som heller inte tröstar utan bara förringar det problem man har. Och kommer fortsätta ha...

Jag tänker igen på kommentaren från en nära nära vän om att hon

a l d r i g 

mer tar ställer frågan om någon är gravid eller varför de inte "skaffar" fler barn... AV hänsyn till att någon kan må dåligt över att inte kunna få barn.
Men vi behöver ju inte fler människor omkring oss som tystar ner det här - tvärtom måste det tas upp för att människor ska våga tala om det mest tabubelagda...
Jag har ju talat rätt öppet om det här med många - just för att jag vet hur det känns att vara helt ensam i världen om en känsla. Att vara missförstådd, ha svarta arga ledsna känslor och snava in på förbjudna tankar om andras barn... andras lycka...

Men vem säger att de som får barn har det lätt att nå dit? Vem säger att du är helt ensam om dina tankar och känslor? Det är ändå därför jag skriver en öppen blogg - för att skänka tröst till dem som söker den. Till dem som inte har någon att tala med om sin ångest och sina skamliga tankar... Till dem som kämpar och hoppas...

Det går att leva igenom det. Det kommer lätta. Det kommer bli bra.

Under någon månads tid här har jag fått många bud om graviditeter och det triggar mina känslor från då igen. Eftersom det känns som att vi kommer få vänta länge till så blir det en slags jobbig känsla - även om jag idag vet att det inte längre handlar OM det blir barn, utan NÄR...

PS, om någon är intresserad av vilken artikel det handlar om i min väns brev får de gärna lämna en kommentar och en blogg-/mailadress så kan jag skicka länken...

Vaknade till det otäcka ljudet av ösregn - nu igen?! Jag är så jäkla trött på det här regnet nu...

Igår drog spanskan igång för terminen och jag har inte ens tittat i mina papper sen innan sommaren - men det gick bra. Vi körde lite repetition och jodå, det sitter faktiskt rätt bra. Siffror är jag dålig på. Men hur ofta säger man 1.478.683 med ord?

Hur som helst var det riktigt kul att sitta i skolbänken igen. Vi pratade också om att ta upp våra "symöten" igen... Jag känner många som gillar att pyssla och det är ett trevligt sätt att ses och prata om värdsliga ting och dricka stora baljor med thé!

Mitt projekt att börja träslöjda fick stryka på foten då jag insåg att jag inte skulle hinna i tid mina sena veckor och när det inte var enkurs utan mer en hoper pensionärer som täljde smörknivar kändes det liksom inte lika spännande längre...

Ett annat projekt är att introducera en ny maträtt varje vecka och igår bidrog maken till denna veckans matsedel med kyckling med ädelost och päron - gott men kunde kanske gjorts lite piffigare på något sätt...
Inget jag sparar inför nästa matsedel. Däremot min fisksoppa med saffran som jag gjorde i måndags - ohlala!!! :-D
Jag kommer äta den för tredje dagen på raken idag till lunch...

Tja, det är ungefär så här mitt liv ser ut nu... försöker hålla tankarna borta från BB-väntan... Jag har liksom tappat gnistan lite - orkar inte engagera mig i annat än att orka med vardagen just nu...

Vad har du gjort för att få upp geisten igen när det känns tungt?
Alltså - gå i skogen går ju inte när det regnar 24seven...

Igår blev en trio komplett som hon själv uttrycker det. Nära ett år senare än deras första möte blev de återigen en trio - en familj...

Jag talar om paret som fick lämna tillbaka sonen på barnhemmet och åka hem till Sverige förra året. Den stora skandal som AC dragits med under året som gått. Jag kan inte turerna, jag vet inte hur de har klarat att gå igenom den här persen, hur de orkat, hur de processat och kämpat för att få återse just den pojken som blvivit utsett till deras son. Men jag beundrar hennes styrka, deras styrka och deras uthållighet och deras mod!

Nu fick de träffas igen igår! Denna stund kan jag bara fantisera om - hur det måste kännas att få ta honom i famn och överösa honom med ett års pussar och kramar!

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att allt kommer flyta smidigt, gå snabbt och smärtfritt och att denna lilla familj snart får sätta sina fötter på svensk mark och starta sitt familjeliv på hemmaplan!

Det är ju skönt att det blev de tre tillslut! Många gånger har jag tänkt på hur hemskt och galet det har varit för alla inblandade...
Jag är så glad att det goda segrade till sist! Lycka till framöver - jag hoppas att vi kanske ses nångång!

För varje vecka som går inser man ju att "vi har aldrig varit så nära som nu" - men vårt barn låter vänta på sig...

Det känns som att livet i landet är både upp och ner - några som börjar längta hem alldeles våldsamt är S och S som fick sin son för 2 månader sen men som fortfarande väntar i landet på att deras ärende ska upp i domstolen. Deras domare proriterar helt andra ärenden och de gör sig beredda på att stanna ett tag till.

Andra familjer får i rekordfart åka hem efter en superkort handläggningstid - de hann få sina barn, tillbringa nån vecka i Karibien, få sentencia och åka hem på ca 4-5 veckor...

A & J har fått resebesked och åker till sin lilla tösabit på lördag och de ska få träffas på måndag! Fantastiskt härligt! De kommer ha ett gott stöd av just S & S som är där nu... 

Det känns avlägset - att vi skulle få besked - vi är så vana vid att inget händer så hälften kunde vara nog. Våren var spännande och den första jag känner åkte över till landet och fick sin tjej - O... Så spännande att följa deras resa. Vi 'hoppades' att inget skulle hända innan makens marathon i maj och det gick bra. Vidare kom sommaren och jag stålsatte mig för att det skulle bli en lång sommar - utan ett enda besked. Hoppet fanns ju där men samtidigt var jag ändå inställd på att vi skulle få vänta.
Tills efter sommaren - men nu är hösten här på fullt allvar och det var kolmörkt när jag tog mig till jobbet imorse... 8 månader har vår väntan varat och nej, det är inte onormalt länge. Men ibland känns det så hopplöst länge. Och hopplöst att inte ha ett datum att förhålla sig till...

Vi såg S & S ta avsked av Sverige och nu gör A & J det också - det är jag och andra S kvar av den ursprungliga "mamma-gruppen" som inte fått några besked ännu... För något är i görningen för en viss person - så mycket har jag förstått av små antydningar på FB.

Just den här veckan ska jag samla på mig lite namn och adresser på saker och ställen att besöka i vår europeiska huvudstad - den resan kommer närmare iaf!
På fredag har jag också rolig utflykt - Ullared med min syster! Vi behöver återigen fylla förråden med nyttoprylar och det kommer bli fint!

Spanskan ska återuppdat och det är dags att damma av alla anteckningar ikväll och försöka plugga in siffror och färger osv igen...

Brev ska skrivas till vårt fadderbarn också - dags att återigen skicka ett paket till dem!

Nu ska jag starta upp i butiken...

I många fall får jag reda på saker för att jag anar dem. Informationen når mig till slut men jag har luskat och snokat lite och jo jag visste innan du sa något.

Jag är också sådan så jag tror att det jag har på mina axlar är för tungt för dig att bära. Jag ska inte lägga mina problem på ditt samvete. Jag bara ältar och tjatar om samma samma...

Jag låter dig få lite space - ta kontakt när du vill ses och höras. Jag är inte så på som jag skulle vilja vara. Då och då väntar jag förgäves på ett svar från dig... När det gått för lång tid så skickar jag återigen ett litet meddelande om att vi borde ses eller höras...

Vi har ju trevligt ihop - vi har ett flow, snacket flyter, det märks inte ens att vi vart ifrån varandra. Vi har olika intressen, vi umgås med olika männissor, vi bor på olika håll men det funkar ändå.

Ibland går vi ut och gör något vettigt, men oftast blir det för kort tid... Några minuter kvalitet - och det dröjer länge länge till nästa gång...

Jag saknar dig. Jag saknar att det var två personer som stötte på att ses. Nu känner jag mig rätt ensam om det.

Du har barn, jag har inga. Är det där skillnaden ligger? jag har för mycket tid över - du har ingen?

Det här är till ingen särskild eller alla jag saknar...

___________________________________________

Jag förstår att någon som haft ett helvettesår kanske möjligen har ett lyckligt slut på sin historia. Jag anar att någon är på väg tillbaka till landet och är det så som jag hoppas så är det fantastiskt. kanske är det ett helt nytt kapitel i sagan men inte mindre fantastisk! Jag är så lycklig för dig, för er! Du vet vem du är! <3  

 

 

Idag har vi haft en spännande ddag på jobbet - alla har fått varsitt samtal med chefen. Äldre kollegan är fortfarande sugen på att flytta på sig - men chefen tror inte det har så mycket med mig att göra - utan det handlar om arbetstider och resväg.

Märkliga kollegan har fått höra att vi ser att han har det svårt. Vissa dagar är sämre än andra, det har eskalerat. Men han var inte villig att på rak arm ta tag i sitt med hjälp av någon extern person.
Han har lovat chefen att säga till när och om han vill ha hjälp. Han har lovat att se till att sköta sina tider bättre.
Han har lovat att förstå att det påverkar även hans kollegor, kunder och andra som finns här...

Jag fick positivt bemötande - jag har haft det svårt men gjort vad jag kan för att förändra situationen för mig och för mina närmaste. Det finns fortfarande förtroende för mig och jag får cred för att jag tagit tag i saken. Jag har utvecklats och jag har rätt att klaga på slapp chef och dåligt med genomförande från företagets sida...

På hela taget - bra med ett litet snack verkar det som.

I övrigt förfasas jag över att vännen vi "vinkade av" från stan för några veckor sen - nu gravid i 4:e månaden postar ultraljudsbilder på sina ofödda barn på FB... Går med i tvillingklubbar och har fortfarande mer än hälften av resan kvar... med 3 missfall i bagaget...
Hur vågar hon? Jag HOPPAS innerligt att det går bra för dem...

Igår var fina F hos oss och åt middag och uppdaterade oss på vad som händer i makens bekantskapskrets. En av dem som skrivit referentbrev till oss är tydligen också i väntans tider - ny knodd levereras i slutet på januari...

Återigen slås jag av hur snabbt tiden går för alla - deras barn föds, växer upp, får syskon, börjar skolan, växer så det knakar, lär sig nya ord, börjar med aktiviteter...

Vi stampar vidare på vårt frimärke i livet. Här står vi och laddar för att få bli mamma och pappa. Duktigt trötta på tillvarons hånskratt...

hå hå ja ja - det är ju inte som att vårt liv är sådär tvärsurt längre. Jag läste en blogg jag inte läst på länge. Om ett missfall som resulterat i en depression, där parterna i förhållandet kanske inte når varnadra längre...
Då är jag så innerligt tacksam att jag har en sån fantastiskt man som jag har. Även om vi haft det jävligt tufft - länge - så har vi faktiskt alltid sökt och funnit tröst hos varandra. Vi har också lämnat det utrymme som krävts och det stöd som krävts när det krävts.

Så skönt att ha en fast punkt som alltid finns där. Jag är aldrig ensam.

Imorgon är det fredag... igen!

Igår hade jag en förlamande ångestkänsla som låg som en tung klump i bröstkorgen - hela hela dagen. Jag försökte få mitt fejkade leende att nå ögonen men jag tror inte jag lyckades hela vägen. 

Jag vet inte riktigt vad det är för känslor för så här nere var det lääänge sen jag kände mig. Så det är lite främmande att det inte ger med sig, att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar den här krampaktiga ångesten. Jag känner att jag behöver gråta men jag förmår mig inte att göra det.

Det är kanske en kombo av olika saker... Flera nya gravidbesked som samlas på hög, en bebis här, tvillingar där och 18 helt dolda veckor och jävla ultraljudsbilder i ansiktet på FB - näe...

Igår hade en gammal kärlek till mig födelsedag. Eftersom vi är "vänner" på FB så basuneras det ju ut där, på min sida hela dagen. Han är lycklig med sambo och två små söta tjejer... Radhus och familjelycka.

Det är den där känslan av att inte ha kommit någonstans på alla dessa år. Vi är fortfarande på samma plats. Vi stampar vidare på samma fläck - vi har nött ut både skor och golv där vi vankar runt runt runt på exakt samma ställe...

Jag försöker att hålla humöret upp och inte tänka bakåt utan framåt men den här jävla årstiden gör att allt dalar...

Redan torsdag idag - den magiska snabba men ack så långsamma tiden rinner igenom timglaset. Ångesten sitter som en propp där och trycker på mer eller mindre.

Dessa år går fort men de rinner tröga som sirap förbi mitt minne när jag läser tillbaka på min hemliga dagbok, mina bloggar och ser mina vänners barn växa upp.
Många av dem är nu nöjda med de barn de har. Inga fler. nej, två räcker...

Ha, två? Jo du. Det kanske bara blir detta enda barn. För vi kanske inte kan få råd med två? Vi kanske inte har tid att vänta på ett till? Vi kanske inte får den möjligheten.

Förlamande på ett obehagligt sätt - sådan är min ångest. Och det var så länge sen jag kände så här...
Jag får inget ur händerna. Jar orkar inte ta mig ut i den välgörande skogen när det regnar katter och hundar och mörkret sakta kommer krypande...

Jag sluter ögonen och försöker tänka "målbild"...