Gårdagens incident beträffade kunder som skämtar om adoptionen gjorde mig illa till mods. Det finns inget förlåtande med deras beteende. Men jag vet också att gehöret från företaget i den här sitsen skulle vara lika med noll. Jag gör alltså i dagsläget inget.
Jag berättade för äldre kollegan och hans svar var "att jag nog får ta det" säger allt. Hans barns kusiner är adopterade från Korea. Men han är man, han är 50+ och han har aldrig haft svårt att få barn. punkt.

Det skrämmer mig dock att det finns människor som väljer att skämta om det här. Och återigen så tänker jag ett steg längre. Att JAG kan ta det. Men mitt barn hade kanske inte klarat av att bemöta detta.
Och jag vill helst att mitt barn ska slippa möta så trångsynta och hjärtlösa människor. Hedda tar upp tankarna om främlingsfientlighet och hur man bäst rustar sitt barn för rasism och vad vi föräldrar har för ansvar...

Jag tänker återigen på styrkan i att inte vara ensam - att ha andra att prata med om detta. Och där är ni andra som adopterar/adopterat min tröst, mitt stöd - min sol i allt det mörka. Det är otroligt härligt att ha en mailvän som A :-D
Som peppar och delar och stöttar och roar...

Min tyngsta tid som barnlös var helt klart sommaren 2008. Då var det inte många som visste om vad som pågick och det var otroligt jobbigt att vara ensam i det som hände. Även om maken var där mitt i allt så kunde han inte känna samma som jag. Han hade inte sorgen i kroppen på samma sätt. Samtidigt osm han fortfarande kämpade med att må bättre själv. Panikångesten var inte att leka med och han kämpade tappert vidare med sitt.

Nu delar jag med dem som frågar, jag pratar om det som den mest självklara grej och oftast möter man stort intresse men många fördomar och felaktiga antaganden. Det är ju allt från att man får välja kön på barnet till att man "köper barn" och frågor kring varför det tar sån tid...

Det är skönt att inte vara ensam. Det är gott att det finns forum för oss och våra tankar, frågor, glädjeämnen och sorger... För det ÄR tyngst att bära lasset ensam - att någon "hört" eller "läst" ens tankar och funderinar väger så tungt. Tack för att ni vill läsa om det jag skriver!

Nyss hade jag tre kunder här... Två är bröder och vi har pratat lite löst om adoptionen förut. Den tredje är inte min favoritkund direkt - jag har väldigt väldigt svårt för honom - jag tycker han är en stor jävla mansgris...
Vi pratade om mitt giftermål som för övrigt snart varat i 2 år och då frågade denna mansgris om jag inte skulle ha barn snart...

Då berättade jag även för honom att vi skulle adoptera. Det resulterade i det sjukaste samtal om adoption jag någonsin haft... Tre karlar som högljutt skämtar om att adoptera, smuggla knark i blöjan, välja barn, kostnader, handikaapp och ja alla möjliga vidrigheter...

Jag försökte tappert överrösta dem och berätta om situationen - hur vi ser på det, att vi talat om dessa omöjliga moraliska dilemman, handikapp mm mm...

Tillslut sa jag bara att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta...
Mest hade jag velat be dem hålla käften!

Jag vill ju vara ärlig mot dem som frågar mig. Men jag tycker inte jag måste ta dessa fördomar och stå ut med att höra dem eller ens försöka försvara mig och mitt framtida barn...

Det hela var egentligen rätt absurt. Så jävla jävla MANSGRISIGT...
Jag känner mig ganska omtumlad efteråt och jag vet inte om jag ska tala med min chef om det. För det handlar ju om att dessa människor rackar ner på något som är mig högst privat. Något man inte skämtar om. På min familj.
Det finns väl gränser för vad man ska ta på sin arbetsplats.?

Jag B E H Ö V E R verkligen komma härifrån!

Kan man verkligen våga åka iväg på en minisemester när man väntar barn och är i 8:e månaden för 7 månaden i rad? Hmmm, självklart måste man meddela organisationen ATT man åker och varför man åker - men jo vi måste nog göra det. Det skulle vara så otroligt skönt att komma iväg lite. Se något annat än vårt torg och vår backe...
Se andra människor, andas annan luft...
Förra året for och flängde vi över halva jorden och unnade oss resor än hit och än dit. Tre ganska stora städer, sol och bad, shopping och fantastisk mat...

I oktober förra året gjorde vi en efterlängtad resa till min mans favoritland och det var mysigt, något småkallt då och då men härligt att gå på nya gator och se annat folk... Det var i tanken sista resan innan vi blev 3...  

Just nu känns det som jag inte gjort annat än stekt samma korv, gjort samma arbetspass med exakt samma jobbiga människor, stickat samma sjal, tittat på samma tv-program och saknat samma människor i evighet. Amen.

Den enormt stora tröttman är över mig. Så gick ännu en sommar och så passerade snart ännu ett år utan lillo.

Jag kan lite granna tänka mig in i hur det är att vänta på ett nytt organ till exempel. Att livet inte levs fullt ut för man väntar på något som ska vända ens liv uppåner. Fast min livskvalitet är ju inte direkt försämrad... Är man sjuk så påverkar det nog ens liv mycket mycket mer. Men det är ovissheten som är det värsta. Fast samtdigt handlar det faktiskt inte om OM längre utan om NÄR och det är långt bättre än OM.

Nu tänker jag omprioritera lite - jag tänker inte 100% av mina tankar på lillo utan nu delas de 50-50 med hur jag ska utnyttja tiden i vår nästa huvudstad som bäst. :-D

Det kan ju inte bli någon längre vistelse såklart. Varken jobb eller ekonomi tillåter det. Men vi har ju levt på sparlåga i dubbel bemärkelse länge nu. Vi har ju faktiskt sparat hårt sen 2008 - först till bröllopet och sen till adoptionen.
Vi lever livet lite halvt eftersom vi inte kan och vill unna oss vad vi vill och inte kan eller vill resa, planera in saker, byta jobb hur som helst, få besök eller hälsa på folk på andra sidan landet, allt sker med förbehållet att NÄR något händer så måste vi ställa in...

Har haft möte med cheferna idag - det gav inget speciellt - mer än att det inte finns en plan för min frånvaro. Alls.
Well, det blir ju inte mitt problem. Alls.

Idag har vi beslutat oss för att något måste hända om inget händer...

Och eftersom jag längtat så till en speciell storstad så kommer vi boka en resa dit om vi inte hänt något innan oktober... En långhelg i en europeisk huvudstad! :-D

Så jäkla skönt att ha något litet att se fram emot - jag längtar efter att något ska hända - vad som helst. En resa, ett nytt jobb, ett barnbesked...

Något... pliiis?!

Jag får väl logga in på AC's hemsida tänkte jag och såg att det kommit något nytt kring vistelsetiden...

Den 31 oktober hålls val i vårt land. Denna gång är det nya borgmästare och guvernörer som skall utses. Precis som vid andra val så är det statliga tjänstemän som får uppdraget; personal inom domstolar, notariat eller folkbokföringsregister. Eftersom dessa instanser alla är involverade i ett adoptionsärende innebär det med stor sannolikhet att vistelsetiden under andra halvan av hösten kommer att bli längre än den vi uppger i vår allmänna information.

Såklart! och vad är senare delen av hösten? Är vi med andra ord i början av hösten nu då eller? Snart är även vår handläggare tillbaka från semester.
Men det känns helt meningslöst att ringa och prata med någon som vart borta hela sommaren. AC Göteborg ska annordna "samtalskvällar för den som väntar" och det kan ju kanske vara trevligt att träffa andra som väntar också...
Jag får fnurla på det...

För ett par veckor sen träffade jag en gammal klasskompis och hennes barn - vi har ju inte setts eller umgåtts på nära 20 år men vi funkade då och funkar nu. Hon är hemma med sitt yngsta barn och vi kom att prata om åren som passerat och självklart uppdaterade vi oss kring vad som hänt och vilka man träffat och varför och varför inte osv...

Vi kom att prata om vänner som glidit bort och anledningar till detta och vi var nog båda lite tilltuffsade av livet och har haft våra svackor. Men nu känner vi båda två att vi har tagit os upp ur respektive gropar och ser omvärlden på lite annat sätt...

I lördags fick jag ett SMS av henne där hon berättade om en av de där gamla klasskompisarna som vi pratade om då. Hon var död enligt den dödsannons hon hittat i tidningen - visste jag något mer om detta dödsfall?
Jag har ju itne haft någon egentlig kontakt med denna tjej på de 20 år som gått sen gymnasiet så jag visste inget - men vi är inte 40 ens - vad kan ha hänt? Sjukdom? Olycka? En önskan om att inte leva vidare?

Igår hade hon haft kontakt med en annan gemensam klasskompis som visst haft kontakt under alla år. Hon hade cancer i magen och behandlades för det sen förra sommaren. På midsommar fick hon en propp i lungan och nu hade hennes hjärta gett upp. Det är alltid tragiskt med för tidig död. Alltid! Jag slungades raskt tillbaka till min första relation. Med killen som hade cancer, inte en utan flera gånger - hur överjävligt det var, hur ovisst det livet var. Hur skör och bräcklig den tråden är som våra liv ibland hänger på.

Vi är inte 40 år fyllda och en av oss har redan lämnat jordelivet...
Jag har idag ingen kontakt med min gamla pojkvän som var sjuk så många gånger. I en period av friskhet lämnade jag relationen. Jag har inte sett tillbaka men jag hoppas att han lever och mår bra...

I min själviskhet önskar jag dock att mina gamla klasskompisar som kommer att återses på begravningen inte ska tala om mig. Jag menar sådär som man gör när man ses igen efter många år isär.
-Vilka gamla klasskompisar har du kontakt med?

Frågan kommer ju...

Den andra klasskompisen - som haft kontakt med henne som dött - hon och jag var bästa vänner länge länge...
Men idag har vi ingen kontakt och jag vill att det så ska förbli. Jag vill inte att hon ska veta vad jag gör, hur jag mår, vad jag drömmer och hoppas på. Jag vill inte att det ska pratas om mig. Det var ju en stark anledning till att jag lämnade lilla hålan där vi bodde och flyttade till den något större och mer anonyma storstaden...
Kan jag be min nygamla vän att inte säga något om mig? Kan jag vara så självisk och egocentrisk i denna stund av sorg? Jag ska själv inte gå på begravningen så långt har jag bestämt. Det är hemskt och tragiskt men
jag vill behålla min integritet när så många andra jag inte känner delar det mest privata av mig... Det kanske är just det...
Att ni inte vet vem jag är (oekj då, några av er vet ju) gör det lättare för mig att vara öppen och rak med vad jag känner och tycker...

Snart dax för ett besök hos företagshälsovården. Min oro över min värk ivänster sida finns kar. Efter min husläkare skickade mig på lungröntgen före sommaren så har väl oron släppt något. Men inte värken, den biter sig envist kvar i sidan på mig. Och jag vill inte upptäcka något läskigt som förkortar mitt liv. Därför ska jag inistera på att förtagsläkaren skickar en remiss någonstans där vi kan komma fram till vad min värk kommer ifrån. Jag är nämligen rädd att den inte ska släppa när min väntan och längtan är över - att den inte är inbillad utan högst verklig...

Usch usch usch sicken morgon...

det här var sista gången jag drack någon större mängd alkohol innan lillo är här och antagligen efter h*n kommit också. Så här dåligt vill jag aldrig mer må...
Det är inte värt det.
Men men, det var säkerligen 15 år sen jag mådde så här illa dagen efter...

Igår var jag och maken på en fest på kvällen och vi hade väldigt trevligt och roligt till en början...
Det var hur härligt som helst att träffa J igen efter alla dessa månader utan henne och jag fick sagt att jag saknade henne. Jag vet dock inte hur jag går vidare nu, det får jag nog fundera på. Jag skulle vilja förklara för henne att ja - vår vänskap tål att vi är ifrån varandra MEN den tål inte att hon totalt negligerar mig i månader i streck. Den tål inte att jag är den enda som vill ses och vill höras. Jag fick inte sagt att jag unvikit att höra av mig för att det är hennes tur OM hon vill. Men jag kanske måste få det sagt...

H och A som jag skrivit om här några gånger var ganska runda under fötterna redan när de kom. Några öl och drinkar senare gick vi faktiskt till en pub med bara dem för att ta en sista öl...
Där utspelade sig något som jag idag önskar aldrig hänt. H var ganska tankad och sa de mest bisarra saker som jag inte ens tänker redogöra för här. Jag vill nog helst bara glömma. Men på henne lät det som att hennes längtan efter vårt barn är lååångt mycket starkare än vår. Och det kändes nästan som att det är vårt "fel" att vi inte kan hämta lillo. Det var liksom känslan av 'samtalet'. Tillslut orkade jag inte lyssna mer utan ville bara gå därifrån. Jag sa att jag måste på toa och då var H så full så hon ramlade ner från stolen där hon satt och min man sa till hennes kille att hjälpa henne upp men han bara skakade på huvudet typ...
Efter mtt toabesök gick vi på en gång och jag känner att det hade vart ganska skönt att slippa träffa dem på ett långt tag...
Känslan av det bisarra samtalet dröjer sig kvar och jag vet inte vad jag ska tycka egentligen.
Jag hoppas verkligen att deras barnvakt stannade hela natten och tog hand om deras dotter även idag på morgonen för föräldrarna var allt annat än i form igår...

Både jag och maken har legat utslagna idag efter gårdagen och vi åt en väldigt sen frukost. En promenad till sjön och lite björnbärsplock var allt vi orkade företa oss idag. Hujedamig - tänk att man spenderat söndagar så här i flera år i streck som singel... TUR att det är slut med det sen länge länge... Det är ju helt sjukt vad lite man får gjort när man mår som man förtjänar...

Roligt uppdrag på jobbet imorgon - det ska bli roligt! Möte med alla cheferna på tisdag - det ska bli intressant att höra vad som hänt/ska hända - det ligger en del i pipen att tala om...
Sen kan man ju alltid hoppas på något skojjigt telefonsamtal också men det är väl inte att tänka på?

Nja, stiga upp vid 7 på en ledig lördag är inte drömscenariot men vad gör man inte för sin man! Det är tävlingsdags och han har förberett sig och är peppad till stordåd! Det är faktiskt så jag knappt hinner gå från starten via bilen till målet innan han står där! Klart bästa tiden på milen i år! I mål som 8:e man och bara omsprungen av en tjej på elitnivå! Min man! Så roligt att han fick sätta personligt rekord! Sen pratade vi kort med en löparbekant till honom som också ska adoptera. Fast de har lite snävare marginaler. Han har en sjukdom som är svår att leva med med Socialstyrelsen har sagt ok nu! Min vinst var att göra bort mig totalt genom att köra fel i stan och hamna på en cykelbana vid torget där vi var för att hitta en secondhandbutik jag spanat in... Fynden kommer presenteras på Pysselbloggen sen! Nu blir det vila och sedan lite fest!