Har haft en fin dag idag - lockade hem R och hennes barn till mig idag på en snabb liten fika...
jag bjöd på hembakt bulle, saft och latte och så fick barnen leka med alla lillos leksaker. Där finns ju en del att pyssla med...
Roligast var ju magnetbokstäverna, alla smådjuren och andra magneter - som inte lillayster fick ha för hon är för liten...

Vi läste saga om Babar och mellan höga barnskrik och annat oväsen försökte jag och mamma R prata lite... Det var ju ett tag sen vi sågs och vi avhandlade gemensam bekants nya kille - det verkar väldigt bra att hon träffat någon bra och vi var båda glada åt detta.
Sen frågade R om J och jag sa att jag lessnat på att försöka nå henne - att vi kanske kommer hänga med varandra nån gång längre fram men just nu verkar inte N ha tid för mig och jag orkar inte vara ledsen över det...

Sen pratade vi lite om A. Hon och hennes man separerade ju i januari och A flyttade ut. Under våren och sommaren har de gått i familjeterapi och tja, jag vet inte om de löst några problem - MEN de kommer hur som helst flytta samman igen. På nytt ställe. I början på september men dehålla A's lägenhet och hyra ut i andra hand.

Jag kan bara hålla med R - hon sa att för barnen och familjen så kan det säkert vara bra men vi andra kan ju bara beklaga...
A's man är en skitstövel. Det är inte mycket mer att säga om det - och jag tror inte det var någon som blev så vansinnigt ledsen över att de gick i sär - tvärtom. Och nu är de på väg att bo ihop igen och vi håller andan.

Det blev ingen jättelång fika men det var roligt att ses och härligt att träffa barnen igen. De växer, frodas och är härliga att vara med!

Annars är det fredag och det är nytt möte på barnhemmet idag hoppas vi...
Jag tog mig en loppistur efter besöket och hittade till min stora lycka en hel hög med barnböcer på spanska! De var i mycket gott skick och för 11 böcker betalade jag 60:-! Det kallar jag ett riktigt fynd! Dessa ska skickas till vårt fadderbarn i Ecuador - och ska portioneras ut lite då och då...
Det var bland annat Törnrosa och mästerkatten i stövlarna - så långt var jag med! Men några böcker fattade jag inte ett smack i :-D

Jag försöker njuta av att vara ledig men precis som sist när jag hade ledig dag vaknade jag mitt i natten och kunde inte sova. Låg och halvdrömde om saker som handlar om jobbet - det känns väl sådär...

Imorgon ska vi göra en liten utflykt och det ska bli härligt. På kvällen är det fest för bekanta som ska flytta från stan. Jag misstänker att hon eventuellt kan ha vart med barn igen men fått missfall IGEN... Om jag tolkat hennes facebookstatusar rätt så är det det vad det handlar om.
Men vi pratar ju inte så jäkla mycket så jag vet inte säkert...
Väldigt ledsamt med upprepade missfall hur som helst - det måste vara bland det värsta värsta - att ha svårt att bli gravid, tillslut bli det och mista barnet... och att det händer gång på gång... När ska skiten ta slut liksom...

Maken hade drömt häromnatten att vi fått BB - det verkade vara en pojke - namnet rimmade på något sätt med boy :-D
Sen mindes han inte så mycket mer... :-D

Jag har nog fått en släng av höstdeppighet. Har börjat tända ljus på kvällen, plockat fram mina raggsockar och stickar på en mjuk och varm höstbrun sjal :-D Supermysig!

Letar febrilt efter ett par höstiga kängor och vill ha en ny vinterjacka som inte är svart i år... Nytt eller begagnat?

Ha en fin helg alla!

 
Det är skönt i skogen!

Skitlivet höll i sig igår och när jag kom hem var maken ute och tränade...
Jag brukar uppskatta att komma hem till en man som pysslar om mig när jag är sen - men det har vart dåligt med den varan sen han började träna så jäkla hårt. Så ofta är det tomt hemma och jag lagar middag även de sena veckorna...
Jag bör väl prata med maken om de här sena passen. Jag förstår att han gärna vill träna och gärna med sällskap - men det är inte så himla kul att alltid vara den som ska fixa maten...

Igår gjorde jag salladen och maken sås och grillat... Fair deal...
Jag läste ganska långt innan maten i min superspännande bok iaf. Det är skönt att bara kunna sätta sig och slappa en stund.

När jag satt där och stickade efter maten kände jag att jag måste ta tag i den här gryende känslan av vanmakt och deppighet. Jag brukar gå i skogen när jag mår riktigt dåligt... Det var länge sen jag kände ett sug efter skogen på det sättet - men under de allra värsta perioderna under IVF:erna så gick jag med tårvåta kinder i skogen varje dag... Det var det enda som verkligen stillade min sorg...

Så imorse klev jag upp exta tidig och tog med mig kameran och en bytta för att leta svamp...
Och på exakt samma ställe som jag plockat ganska många litrar kantareller redan i år plockade jag ihop ca 2 liter utan att anstränga mig det minsta. Men det var skönt att få lite skogsluft och höra droppet från träden och fåglarnas kvitter och se de guldgula fuktvåta svamparna stå i myllan och locka på mig...

Det känns bättre idag... Tack vare skogen! Och tack för era peppiga upplyftande kommentarer... Jag uppskattar dem alla!

Känns som en riktigt jävla skitdag idag...
Trött och sur och bara allmänt hängig och deppig. De kommer a l d r i g ringa oss känns det som och jag är fast på den här arbetsplatsen förever and ever...

Det är så tröttsamt att känna oro och ångest över att aldrig bli vald...
Nu har jag liksom kommit över den där gränsen och slutat hoppas att den här veckan... Den här veckan blir det nog... NOT!

Vi kommer få vänta och vänta och vänta...
Det är exakt den där vedervärdiga dryghetskänslan... Att det tar liksom aldrig slut... skiten.

Jag är så le åt att vänta nu så jag blir galen. Kräks på att hösten är på väg och sommaren bara försvann...

Le åt att vi har förberett så långt vi kan. Trött på alla frågor om vad som händer, har vi hört nåt, vet vi något mer?

Deppig av att tänka att det dröjer och dröjer och dröjer...

Bläh!

Jag satte ju en liten räknare på sidan den 1/7 - sen dess har jag haft ca 5300 besökare! Men kollar jag min statistik på 'insidan' ser det inte riktigt lika bra ut. Jag är tacksam för era besök - det vämer...

Det är också ganska kul att läsa vad det googlats på för att komma till min sida - rätt många gånger handlar det om LCHF, många gånger om Kicki Danielsson, ibland om adoption i Kenya (?) och en hel del om graviditet och sånt bio-barn-relaterat...

Det är förhållandevis många som förblir anonyma - när det var tumhållning för några veckor sen var det en del nya signaturer - men vilka är ni?

Snart övergår torsdag i fredag och ja, fredagar är speciella dagar - även om jag förstår nu att vi inte får BB på en fredag (antagligen inte iaf!) men det är ju då som mötena sker - magin som gör att vi får vårt efterlängtade barn till slut. Jag vet ju att ytterligare en vecka ligger bakom oss och det KAN vara just den här gången som vi kommer upp på dagens agenda...

Nu är det dags att låta torsdag övergå i fredag...

Godnatt alla fina!

Ibland kan jag förundras över att människor tycks tro att vår väntan på barn började samma dag som vi skickade våra handlingar till landet. Det är iofs det lättaste sättet att relatera till det. Att från den dagen vi postade handlingarna så började nedräkningen...

I sommar var jag på ett kalas och en tjej (som är styvmamma) hade två "roliga" kommentarer. Dels sa hon att "vi hade halva tiden kvar" - det var då ca 4½ månad sen vi postade... Och dels undrade hon om vi adopterade av ideologiska skäl...

Med halva tiden syftade hon på att man väntar biologiska barn i ca 9 månader (plus minus månader/veckor/dagar) och att vi då skulle vara halvvägs i vår väntan där och då...

De ideologiska skälen finns ju där o c k s å men det är ett bihang - en positiv räddningsplanka. Att vi har det materalistiskt bättre och ett mer demokratiskt samhälle och utan alltför mycket religiösa, politiska och sociala regler. Däremot har vi fortfarande rasism och främlingsfientlighet - kanske mer nu på vissa plan - än tidigare...

Men vi adopterar INTE av ideoligiska skäl - näe, det är av rent egoistiska men hjärtliga skäl... Vi vill vara familj, få tillträde till delar av livet som är dem med barn förunnat, vi vill slösa vår kärlek och vår tid på ett barn, utvecklas och svetsas samman till en trygg familj.

Vår väntan på barn - den som började med fantasier om en knappt synlig bula på min mage men som numera handlar om ett brunt lockigt (?) hår, sammetsbruna ögon och små vita risgryn till tänder - den började för sisådär exakt räknat 1682 dagar sen...  

Längtan började för oändligt mycket längre sen - och den innefattade även en man att dela familjelivet med då... Sen kom mannen och vi påbörjade på allvar vår längtan tillsammans. Det var ju först när han fanns där sida vid sida som det kunde fungera i praktiken också...

Det är helt omöjligt att föreställa sig hur lång tid är. Det ser ut som en felskrivning - men det är det inte...
Jag menar en seeeg dag på jobbet kan ju upplevas som en evighet, det tar aldrig slut... Medans en rolig stund som är lång blir kort som en snutt för att den tar slut...

Flummigt va?!

Jag tänkte imorse på min ena kompis dotter. Hon fyllde nyss 3 år... Vi var precis i början av IVF när jag fick reda på att hon fanns som ett frö i hennes mammas mage...

Hon var inte särskilt påtänkt, mer ett litet hoppsan - men hon gjorde sån otrolig skillnad i sina föräldrars liv. Hon är nu tre år. Så viljestark, så söt, så rolig och tokig - glad och sprallig och alldeles underbar...

Tre år. I så lång tid har vi varit medlemmar i AC. I hela hennes liv har jag grunnat, längtat, väntat och grubblat och vänt och vritt på möjligheter, upplevelser, tankar och funderingar kring det här med barn.
Visst kan det vara så att det finns en mening med saker och ting. Både jag och Maken har haft de här moraliska och filosofiska funderingarna - det kanske inte är meningen att alla ska ha barn.
Nä. Det är nog inte meningen. Men meningen är felvriden. Den är på kant med tillvaron. Det finns mängder med människor som aldrig borde blivit föräldrar. För de kan inte inse situationens allvar. För att de inte kan vårda och sörja för det barn de satt till världen. Vissa vill men kan inte - vissa kan men vill inte - vissa kan inte och vill inte. Och så finns vi som vill men inte kan. Alls. Själva.
Då passar det väl bra om vi kan och vill ta hand om ett barn vars föräldrar inte kan eller har möjlighet att själva se sitt barn växa upp.

Fler borde adoptera säger en del människor. Ja. Fler borde adoptera. Dels för att det finns så otroligt många barn i världen som växer upp utan den kärlek och omvårdnad som de förtjänar. För att många barn bor på institution hela barndomen. För att så många människor borde få vara med om denna märkliga men underbara resa. För jag är helt övertygad om att det kommer bli en fantastisk sådan. När den väl tar sin början...

Än så länge håller vi bara på att ta ut kordinaterna - vi håller på att preparera oss inför uppdraget, planera resrutt och vad som ska få följa med på färden. I viss mån också vilka som ska åka med. För ibland känns det jobbigt att inse att alla de jag känner faktiskt inte kommer hänga med. Antingen så vill de inte eller så låter jag dem inte.
Jag har lyckats ganska bra med att ta mig själv i kragen och utsätter mig inte längre för de "risker" som tidigare varit mina berg-å-dal-bane-relationer... Det kan ju bero på att jag hittade en man som gav mig allt det jag behövde och tog emot allt det jag ville och kunde ge...

Men när det kommer till vänskapsrelationer så har jag fortfarande tendenserna kvar. Jag vill för mycket. Vil ge lagom och få tillbaka. Vill få mer än jag får. Blir besviken när det sker och ledsen för det.
Det är ju på ett sätt också en kärleksrelation. Till vänner. Det är det som jag inte fattat och som jag fortfarande kämpar med.

Jag vill finnas med i deras priolista. Jag vill känna mig saknad. Inte bara läsa det mellan raderna då och då. Att man borde ses oftare. Att 'jag skull ringt men...' Att jag är en självskriven gäst när de hittar på något roligt... Inte bara när jag frågar om något händer...

Jag är väldigt glad åt de nya vänner den här barnsaknaden gett mig. Det som knyter oss samman är att våra tankar och känslor bottnar i samma längtan. Vi är på olika nivå i livet men vi har alla samma mål. Att bilda familj.

Däremot tror jag att min barnsaknad även här avspeglar vad och varför i många lägen kring mitt privatliv och min fritid...
Jag har alltid varit en grubblare och jag har en tendens att fundera mycket när jag har tid över. Lite att göra på jobbet i kombination med en luftig fritid gör att hjärnan har fritt spelrum. Många andra har så mycket folk omkring sig att de inte hinner se att de är ensamma... :-D
När ett barn fyller min tid från morgon till kväll kommer många av dessa saker få en naturlig fortsättning eller ett naturligt slut. Även jag komer inse hur svårt det är att få ihop livet och alla borden, måsten och viljor hit och dit...

Det blev ett långt och spretigt inlägg idag med... dagen som började med att jag öppnade upp ett nytt inlägg och fick inte ur mig något...

Nu har snart min arbetsdag gått och jag ska förbi vår lokala second hand på vägen hem. Sen ska jag rensa i garderober och källare för att plocka fram kläder som ska skänkas till en kvinnojour. Sen ska jag blogga på pysselbloggen, lillos egen blogg och fota lite nya skapelser - ikväll har jag både TV och dator för mig själv... Maken är lite på rymmen...

Längtar dock till imorgon då han kommer hem igen!

Igår fick jag info från A som handlade om vilka som väntar och hur länge de väntat...
A hade fått tag på någon på AC - och fått svar att det var två familjer som skickat före dem...

Vilket borde innebära att en "hemlig" barnväntande kommit in från höger och knuffat bort dem från "plats" två i 'väntat-längst-klubben' men det verkade vara ett falsklarm...

Jag fick tag på samma person på eftermiddagen och hon sa att före oss hade två familjer skickat - vilket då stämmer bättre - det är A och de som vi kallar för "augustifamiljen"...

Vidare har 3 par fått syskonbesked och 2 par har fått 1 "lite äldre barn" och då undrar man ju såklart var S & S passar in som fått en 2-åring...
Det förtäljde inte historien...

Jag har för länge sen tappat räkningen - hur många barn har det kommit från vårt barnhem i år? Känns som om vi ändå är upp i förra årets sammanlagda kvot iaf?!

Nu ringde jag till AC igen... fick tag på en handläggare och började ställa samma frågor som igår...

Hon replikerade med att jag "verkade ha ganska god koll"...
Jag svarade med att det är ju lite granna det enda vi har att sysselsätta oss med...

Kring 'augustifamiljen' sa hon att det "är lite speciella omständigheter... så det behöver inte betyda något..."

Jag frågade om hon menade att det beror på familjen att det dröjer, inte på barnhemmet... ?

Så kan man uttrycka det - jag kan inte gå in det som du förstår...

Så A, vi kan nog släppa "augustifamiljen" och inse att det är inget som händer generellt på barnhemmet - det är familjen själva som har nån slags paus framme i kön...

I mars kom besked om att 5 familjer fått 7 (eller var det 8?) barn tilldelade... Nu efter nästan 5 månader till är förbi är ytterligare 8 barn placerade - alla är inte i sina nya familjer ännu - det är ju iaf kvoten fylld från förra året då det kom totalt 14 barn...
Det kan ju innebära att det kan komma ännu fler BB inom kort. Det är ju iaf 3 månader kvar innan vårt land går på semester...
Det verkar som om vi är 7 st familjer som väntar totalt sett på vårt barnhem nu vad handläggaren kunde se. Av dem vet vi ju då att 5 har medgivande för ett barn upp till tre år.

Även om det inte kastar något nytt ljus på vår situation alls så för varje dag som går kommer vi ett lite lite babystep närmare lillo.

I går pratade vi om den här illusionen av barn vi går och bär på hela tiden. En sån liten sak som att se ett barn ropa hej då till sin mamma väcker känslor och tankar i mig.

"-Tänk att nästa sommar är det min lillo som vinkar hej då till mig på samma sätt"

Samtidigt känns det nästan som en dröm - som är på väg att gå om intet. Varför var vi så dumma som verkligen trodde på att det här skulle gå i uppfyllelse? Är det inte bara en illusion, en fantasti,  en dröm - om barn - som likt alla andra drömmar, illusioner och fantasier om barn kommer gå i kras?

En illusion...

Vår klinik erbjöd Psykologhjälp - rätt billigt dessutom. Men det funkade aldrig för mig... maken däremot var och pratade några gånger då det var som jobbigast för honom. Sen bollades han över till en annan person...

Just det här som beskrivs i texten nedan - att sätta stopp är otroligt svårt. Den grundmurade längtan försvinner ju inte av sig själv... Den mattas möjligen av med tiden men den går endast att komma över med barn.
Så upplever jag det...
Vi fick ingen som helst hjälp med att sätta stopp. Där var det bara att inse att så här dåliga odds är det inget att komma med. Vi var för "a second oppinion" på en privat klinik och där tändes mitt hopp upp igen och de sa rakt ut att jag skulle göra mitt 3:e och sista försök på Su innan vi skulle överväga att komma till dem - 'ge inte upp efter  två försök' var deras åsikt...

Efter tre katastrofer talade vår läkare om äggdonation och att vi kanske kunde få det bekostat av staten...
Men jag blir inte yngre och även om jag skulle få kanonfina ägg av någon annan finns inga garrantier. Adoption ger till 99,9% chans ett barn. Jag säger inte 100% för i vissa fall kommer saker att gå snett där med - relationer som kraschar, någon blir svårt sjuk, det kan hända något med barnet, landet, domstolen... ja, vi har läst det och hört det...
I vissa fall spelar åldern in och det blir stopp på grund av det...

Men det kändes tryggare för oss att välja adoption och min kropp och mitt psyke tackar mig idag...

Ibland kan jag undra över vem jag varit och hur jag varit om jag fått biobarn - så där plättlätt som det verkar vara för en del...
Hur hade jag varit som människa, vilka vänner hade jag umgåtts med, Var hade jag jobbat nu? Hade vi bott någon annanstans?

Det tyngsta lasset just nu idag är faktiskt inte väntan - för varje dag som går kommer jag ett steg närmare...
Det tunga idag är fortfarande mina vänner. Eller de jag trodde var vänner. Jag saknar dem så det gör ont i ibland men jag är så jävla trött på att vara den som ständigt och jämt knackar på deras dörrar...  
När ska de ringa på hos mig?

Jag skriver gärna under på att klinikerna som behandlar barnlöshet måste se HELA människan. Det går att stoppa in embryon men det går inte att ge en "quickfix" åt psyket... Här måste alla kliniker ta sitt ansvar och det måste skapas mer debatt kring ämnet!

Läs gärna texten nedan och sprid den du också!

Barnlös – meningslös?

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten.
Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva. Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten.

Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna. Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt – om det ens förekommer – att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar.

För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn. Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut.

I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs.

De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer. Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Cecilia Cecilia summerar

Hedda Heddas Dagbok
Litenlängtan Litenlangtan

Bloggupprop! Om du tycker det här är viktigt, får du gärna kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt mejla din fertilitetsklinik angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

Jag känner mig tjatig om väntan - för vår väntan är ju inte värre än någon annans väntan. Men det är outhärligt nu - samtidigt som dagarna går och går...
Nyss var det fredag igen... Nytt möte på barnhemmet - om det nu är möten varje vecka - det vet man ju inte...

Då och då kollar jag in den danska sidan där det står exakt hur länge den familj som väntat längst har väntat. Och exakt hur många som väntar på samma barnhem. Där står fortfarande slutet på mars som nummer 1 på listan som väntar barn från vårt barnhem. Den väntetiden slår vi ju med några månader...

Vad ska jag sikta in mig på? Vad ska ske? När när när får vi veta vem vi väntar på? Ibland känns allt som en enda stor dröm - som en fantasi som precis som tidigare drömmar om barn aldrig ska slå in...

I förra veckan besökte jag en vän med ett nyfött spädbarn. Jag träffade henne för ca 3 månader sen och vi pratade ganska mycket om väntan och längtan kring barn såklart... Hon hade någon månads väntan kvar på sitt lilla liv och jag hade ju inte mycket att komma med nu heller.
Att vänta ett biologiskt barn är ju ändå rätt så annorlunda - du vet på ett ungefär när den kommer ut och att det blir ett barn på 3-4 kg och med ett visst mått av skills och intressen... Kön borde man ju inte veta förrän den kommer ut men ibland vet de det också...

Vi har verkligen inte ett jota att förhålla oss till. Vi vet inte NÄR, vi vet inte VEM och vi vet inte vad hen kan eller är intresserad av...
det kan ju driva vem som helst till vansinne...

Nu är jag inte den förste att vara i den här situtionen där väntan spelar en central roll MEN det börjar bli riktigt långtråkigt och ledsamt nu...

Om vi dessutom ska ha en rimlig chans att vara hemma innan jul så hade det vart fint att få ett besked snart...


Tittar på AC's sida och noterar att två av tre handläggare är på plats. Vår har fortfarande semester... Snart är det Picnic i Slottskogen och strax inleds höstens program med samtal för 'dem som väntar' - det bär mig emot att behöva boka in mig/oss på något sådant men det är samtidigt bra att förkovra sig så mycket som möjligt såkalrt och det är alltid trevligt att träffa personer i samma sits...
Att vänta är 'överjävligt' långtråkigt och karaktärsprövande...