Allt eftersom vi har skaffat saker till vårt kommande barn har jag bockat av i en lista - skrivit vart vi köpt det och hur mycket det kostat. Mest för skojs skull... Vi har skaffat en hel del saker till sova - säng, madrass, plastad frotté, lakan, täcke, kudde och sängkläder. En nattlampa finns, speldosor och en del gosedjur. Det behövs en bäddmadrass eller två som är lättare att slänga in i tvättmaskinen då det händer olyckor...

Vi har en del till att äta; en matstol som just nu är omålad, kanske skaffar vi en annan stol - det som är praktiskt med denna är ju att den går att dela och användas som pyssel/lekbord. Den har "testkörts" av våra kompisars barn och det har funkat alldeles utmärkt... Så den känns helt ok. Det finns tallrikar, muggar, skedar, haklappar osv...
Det som skulle kunna saknas är ett ordentligt förkläde med ärmar så hela ungen slipper bli kladdig!

Lekutbudet består mest i redan använda saker. Klossar som går att stapla på varandra, lägga i rätt hål i en klosslåda, sätta samman till olika saker, kasta och känna på...
Det finns köksredskap, lite plastdjur och lite bilar och flygplan och sånt... Pussel har jag inte köpt så många än, de enklaste blir kanske för enkla och jag är inte mycket för pussel själv. Memory är bra - ska göra egna också hade jag tänkt... några andra enkla spel har jag också köpt.
Utomhuslekar kan man ju tänka sig att det blir. Spann och spade och några sandformar - samt en plastbalja med hål i för att samla in dessa leksaker finns.  

Böcker har jag köpt - både nya och begagnade. Från pekboksvarianter i tyg och hårdpapp till kapitelböcker för större barns godnattsaga - några böcker hade jag köpt två gånger! :-D

Musik har jag börjat kolla på. För nostalgins skull köpte jag några CD-skivor med låtar jag själv lyssnat på och en Emil-skiva...

Film är ju lätt att fixa - vi har ju nån form av barnkanal på TVn och mycket finns att se på nätet... Det är jag inte orolig för. Dessutom tror jag att vi ska försöka pyssla med annat än att se film...

Kläder har jag ju som sagt MYCKET av redan. Det svåraste att köpa är underkläder och strumpor. Det är helt enkelt så könsbestämt redan vid rätt låga åldrar... läskigt...

Det som vi får komplettera med när vi vet vem är ytterkläder och skor. Regnplagg ska också skaffas - samt allt det där som behövs inför vintern... Mössor, halsduk, vantar och sånt...

För bad och hygien saknar vi en balja - men vi har siktet inställt på en hopvikbar eller uppblåsbar. OM det är ett litet barn. Blir det något större unge så får vi nog fundera på det där med badande... kanske blir det på sommaren, utomhus eller hos kusinen eller mormor?!

Övrig hygien som potta, skötbord - köpeblöjor eller tygblöjor... Ja, det märker vi helt enkelt. Det går inte att förbereda allt allt allt...
Jag tycker ändå att vi lyckats förbereda ganska bra so far...

Du som är erfaren förälder. Vad saknas? Vad har du för tips om ovärderlig barnpryl eller leksak, klädesplagg eller matattiralj som vi borde skaffa innan lillo är här...

För det är nästan bara lillo som saknas oss nu...  

Rubriken önskad av Annika. (Detta är efter ett litet upprop på läseönskemål här)

Att resa är fantastiskt! Att lämna den grånande vardagen och se sig om i världen är ju så spännande!

Att uppleva andra kulturer, se urgamla byggnadsverk och tänka att "de här stenarna har människor släpat upp för den här backen och lagt ovanpå varandra för hundratals år sen" och sen titta upp mot taket som sträcker sig nästan 100 meter upp i luften...
Det tar andan ur en att stiga in i en stor kyrka med rika utsmyckningar och fantastisk akustik och vara med om en katolsk påskmässa eller bara känna den mänskliga närvaro som ändå finns i de ibland relativt tomma byggnaderna. Att upptäcka nya maträtter, dofter, se märkliga matvaror eller roliga förpackningar. Att höra nya språk och försöka se på kroppsspråk och mimik om mannen där på gatan är upprymd, arg, glad eller förtvivlad - jag kan ju inte förstå vad han säger...

Att gå barfota på en främmande strand och se de turkosgröna vågorna slå in över sanden. Att ligga under en palm och se små ulliga vita moln lätt sväva förbi. Att promenera i starkt uppförslut i 45 minuter på ett kargt berg och sen befinna sig 2500 m upp i luften och stolt blicka ner i molntäcket!

Det är en spännande resa vi har framför oss - en resa som är få förunnat - resan till det barn som ska bli vårt för alltid. Det är sannerligen en drömresa för vi kommer få tillbringa tid i både storstad och på en karibisk ö hoppas jag.
 
Den yttre resan är ännu inte gjord - vi väntar ju fortfarande på att få ett besked om vem vi ska resa till. 
Den inre resan är sen länge påbörjad och den har tagit många kringelikrokar för att hamna på den här stigen vi är på nu. Och det är just om den inre resan jag vill skriva mer om kom jag på...

Den inre resan är ju något jag ofta skriver om. Hur jag snubblat fram på mörka och snåriga stigar helt förblindad av olika känslor - förtvivlan, sorg och ilska. Hur jag vänt och vritt på VARFÖR och inte kunnat förlika mig med ensamheten i det här. Mina vänner och släktingar kan ju aldrig förstå HUR jävligt det här känts...
Det är knappt så jag kan förstå det själv.
För resan ur det där snåriga, såriga, svart och stinknade är ju över. Vänder jag mig om kan jag se det bakom mig.
Snart har just den här inre resan kommit fram till sitt slut och snart ska en ny ta vid. Den kommer ge mig nya lärdomar och nya problem att brottas med och nya oväntade lösningar och handtag och stöttning från oväntat håll. Men det är ju spännande att se var man hamnar tillslut. Vem man blir på resans slut...

Jag återvänder ofta i tankarna till boken jag lånade av en vän för många många år sen. Om människans syfte med sina inre resor. Av de lärdomar man får genom att leva sitt liv på olika sätt. Det man inte lärde sig i detta liv det får man försöka ta om i nästa. Det kan låta som ett flummeri att tro på livet efter döden men jag är fast beslutsam om tron på att man måste ta lärdom och komma till insikt med saker och ting i sitt liv för att kunna gå vidare.

Det jag är mest rädd för när det gäller resande - och då menar jag allt resande - både inre och yttre - är att tappa ork och lust att resa. Att en dag känna sig så trött, försmådd, arg eller ledsen så att man inte orkar eller vill upptäcka nya saker. Att man inte vill upptäcka andra sätt att tänka, utvecklas eller färdas. Jag tror på ett sätt att jag var där vid ett vägskäl förra sensommaren. När allt på jobbet brakade samman. Jag var tvungen att lära mig något för att komma vidare. Att det låg något i att "man kan inte påverka HUR man har det, bara hur man tar det"...

Jag gjorde en uppryckning - bestämde mig för att försöka resa vidare. Att jag uppehållit mig på den här stationen länge nog och att tåget aldrig skulle ta mig vidare på det spåret. Jag var tvungen att finna en annan väg och det gjorde jag. Som andra gånger. Men det är lätt att glömma de där evighetslånga stoppen och att det finns alternativ.

Jag tänker på människor som fastnar på samma sätt som jag hade gjort. Vad behöver de för att komma vidare? En knuff i rätt riktning - men hur?

Här kommer också samtalet in igen. Det goda samtalet. Känslan av att bli lyssnad på. Att jag får ventilera mina tankar, känslor och åsikter. Eller att lyssna på andra - att faktiskt höra vad de säger.  Vad de verkligen säger. Sen gör man ju som man själv vill. PÅ det sätt man själv vill.
Man kan välja att gå sin egen väg - att strunta i omgivningens råd, metoder och vägar till att nå det mål man bestämt sig för att nå. 

  
Jamen då sticker vi! 

Nu har jag ju fått hem min nya kamera - jag skriver min för maken använder sällan kameran... Och eftersom jag är den som oftast fotar så kommer det kanske vara så även framöver...

Jag har smugit runt i trädgården och jag tog en hel del söta bilder på min syster och hennes två killar igår...

Nu har jag lyckats föra över dem till datorn också och jag måste nog säga att jag är över förväntan nöjd med kameran redan första dagen så här...
Men det finns ju massor att lära mig...

Igår kändes allt lite sugigt och deppigt och tugnt. Idag känns det lite lättare igen... Men det är så där det är hela tiden.

Det finns mängder med saker att sysselsätta sig med men jag har liksom tappat fart... Dels är jag trött och behöver semester. Dels är det så mycket roligare att pyssla och fixa och färdigställa när man faktiskt vet vem som ska ha det. Dels så är tiden fullbokad mest hela tiden med annat...

I måndags: grill hos vänner

i tisdags: secondhand långt-bort-i-stan plus laxinköp...

i går onsdag: påhälsning av syster med sambo och hund i ny lya och lerverans av deras nya tapeter

i dag: middag eller fika hos mamma - kanske svampplockning

imorgon fredag - ingein aning men det blir nog fint!

helgen: öppen hittills - maken ville åka till Ekehagens Forntidsby (gäsp!) men eftersom han snällt hänger med mig på allehandla upptåg så får jag väl följa med honom dit i helgen... :-D

Jag har i några dagar försökt byta till mig en damcykel på Facebook i ett forum där man byter och skänker saker... Killen som har cyklarna ville ha vinylskivor men jag erbjöd honom att sy något eller sylta och safta...
Han ville ge mig båda cyklarna mot att jag lagade hans byxor! Men nu har han fått ett bättre bud - en kasse vinylskivor OCH byxlagningshjälp...

Jag har vart och inventerat cykelbeståndet i morsans gubbes garage... Turkos är ju min favoritfärg och jag har just paxat en petrol/mörkturkos damcykel som stod lääängst in i det trånga garaget och bett att få en pakethållare monterad på den - och den får jag nog utan att sy en enda söm! Nästa sommar ska jag och lillo cykla!

"Det finns inte så mycket att göra när man väntar... "

Näe, det är ju just det... Det är svårt att fortsätta leva som innan - då man mest kämpade med näbbar och klor för att hålla sig ovanför ytan. När man tumlade runt i det där lerhala mörka hålet och försökte kravla sig upp längs med de hala smetiga kanterna...

Varje gång man fick känsla av att vara nästan uppe så nog fan var det något som hände så man halkade ner igen... med ett plask - face down - i den fuktiga svarta leran igen...

Nu är jag uppe - men jag står  till knäna i lera och kommer ingenstans. Risken att jag ska sjunka ner i lerhålet igen är rätt liten. Det vet jag...
MEN... när fan ska jag komma loss? När ska jag känna fast mark under mina fötter? När ska jag känna mig 'hel och ren' och kunna gå vart jag vill och göra det jag vill... jag är fortfarande i klorna på "barnlösheten"

  

Det här är jag - men jag är inte så glad...

Fick tag på den som är landsansvarig på AC och fick prata av mig lite med henne.
Som alltid när man är i kontakt med organisationen så känns det som att man inte blir talad till utan att de talar rakt ut. Om hur det generellt är. Om hur det generellt går till. Men jag är också medveten om att de måste tala så. Den person som är vår kontakt är dålig på att svara på mail. Den person som är vår kontakt har också ett väldigt korrrekt tilltal och är lite stel att snacka med. Man har ju oro för precis allt och det känns som att det bara slätas över...

Chattade med maken på FB efteråt och han beskriver det så bra...

Vissa förberedelser är svåra att göra innan vi vet vem det är vi väntar på.
Jag har lite tappat lust att glädjas och ta mig an de där förberedelserna - när vi inte vet vem vi väntar på. Är det en liten, en mellan eller en stor?
Pojke eller flicka? Vad kan hon eller han? Vad har eller hon för favoritmat och hur gillar h*n att somna in, vilka typer av saker är favoritleksaker, kan han eller hon prata och sjunga, vilka ramsor eller sagor hör till favoriterna?

Vi har ju som jag skrivit tidigare köpt en del kläder som borde passa en 1½-2 åring... Mest ganska neutrala kläder utan könsstereotypa mönster - i alla de färger.

Jag har inte tvättat kläderna än - mest med tanke på att jag ska kunna skänka det som verkligen inte passar vårt barn. Då kan det nog vara bra att prislappen sitter kvar så det syns att plagget är nytt. Men så fort vi vet VEM vi väntar på så ska här tvättas kläder i litet format.

Igår åkte jag iväg med 2 fulla kassar med saker som skulle skänkas - och kom hem med en full kasse med grejer igen! :-O

Idag har min kamera kommit till postens utlämning så jag ska åka och hämta den om en liten stund! Det ska bli kul att testa den! Måste nog iofs skaffa ett minneskort till den som är lite större än de vi har hemma!

Har sökt AC utan resultat idag. Det verkade bara vara vikarien på plats och hon kanske inte har koll alls...

Jag skulle vilja veta varför det tagit 4 månader för det här pappret att nå oss och varför våra medväntande inte fått något sådant...

Idag låg ett brev i lådan - från vårt barnhem! Vi är tydligen godkända som blivande föräldrar och har så varit sen mitten på mars! Skumt att det tagit 4 månader för den informationen att nå oss! S & S - ni fick aldrig detta papper? A - har ni fått samma info med Posten idag? Som maken sa, ett babystep närmare...

Snart har halva sommaren gått. Maken jobbar den här veckan också sen är det semester för honom... Han har lovat att åta sig vår del av huset - skrapning och målning... Jag ska givetvis hjälpa honom så gott det går.

Ikväll ska vi träffa några kompisar som har bjudit in till grillkväll. Vi kommer också att återse ett par som jag känner lite granna. Jag vet att de har försökt få barn i många år de också. Ett tag kändes det som undergången var nära. Då erbjöd jag mig att tala med henne, lyssna på henne, underlätta för henne. Men jag orkade inte finnas där för henne utan att få något tillbaka. Hon tog och tog - men hade inte förmåga att ge mig något tillbaka. Som att höra av sig - hon har alltid svarat när jag hört mig för hur hon mått men hon frågar inte tillbaka var vi står, hur vi mår...  
Jag tror att de haft två eller kanske fler missfall efter IVFf-försök - de är inte intresserade av adoption alls vad jag vet. Jag misstänker att de väljer att gå vidare i livet utan barn. Nu håller de nog på att packa ihop sina liv och flytta, lämna alla plågsamma minnen bakom sig och fly den här delen av landet. Kanske är det klokt att lämna sorgens högborg och skapa sig ett nytt liv någon annanstans...
Jag tror att jag var bortom allt med IVF redan när hon befann sig mitt upp i det. Jag försökte förtvivlat lägga det bakom mig när hon var inför det - och det krockade... Jag behöver kanske inte förklara för henne men för mig själv. Jag orkade inte genomleva våra misslyckanden igen. Min tilltro till IVF var stukad och jag var så trött på att vara ledsen.

Ibland kan jag fundera över det - vad det egentligen var som fick oss att bestämma oss för adoption. Varför vi inte försökte förlika oss med barnlösheten och leva utan barn... 
Mja, det var nog mer så att jag frågade maken om han kunde tänka sig ett liv utan barn och han svarade nej, inte så svårt egentligen - då vi båda tyckte samma.

Ibland snubblar jag in på bloggar som handlar om IVF, sorgerna kring behandlingar som inte funkar. Frustrationer över kroppen som inte svarar på behandlingar av olika slag. Glädjen över att lyckas - som ibland, tyvärr alltför ofta, byts mot svindlande sorg igen...

Så vansinnigt svårt. När är det nog? Var ska det ta stopp?

Maken kommenterade i helgen att det är 3 år sen vi registrerade oss som sökandemedlemmar på AC... Det är snart 3 år sen vi gick föräldrautbildningen... Sweet lord vad det känns länge sen...
Och tiden har verkligen sprungit förbi... Och jag hör återigen orden i min skalle - vi pratade på ovan nämnda föräldrautbildning om tiden. Hur långa väntetider och hur segt det var och att man gärna ville ha barn NU!
-När man ser bakåt - så tycker man att tre år har gått väldigt fort...

var det en klok man på kursen som sa... och jag måste säga att han har helt rätt. Även om det vart ter jävligt jobbiga år så har det samtidigt gått fort. Snart är den här resan slut och en ny börjar... 

Ändå klurar vi på om vi är redo - för detta barn, detta liv som vi ska vårda och älska...
Men jag tror det är helt naturligt att känna så. När det plötsligt börjar närma sig så svindlar det plötsligt till - att det som så länge varit en illusion ska bli verklighet. Att drömmen blir sann...