Att resa i minnet är fantastiskt. Jag har dessutom fotodokumenterat de 5 år som jag och maken vart ihop. På fotona från vår första tid tillsammans ser man alla roliga saker vi gjorde ihop de där första månaderna.
Jag tänker att vi gjort vår godnattpussritual nästan varje kväll de senaste 1800 kvällarna iaf :-D

5 år har förflutit ganska fort egentligen och nu gnäller jag över att väntan börjar bli lång när 5 ynka månader har gått.
På kalaset förra veckan sa ju en tjej att jag hade halva tiden kvar på min väntan men jag vill inte vänta mer nu. Jag menar - de som man talar med som frågar hur länge man väntat - de fattar ju inte att det har tagit oss år att komma HIT. De tror ju att vägen fram till dessa 4,5 månader som vi väntat nu vart kantat av livet i allmänhet. Men det har ju faktiskt vart kantat av barnlöshet i synnerhet.

Förra året på midsommar var vi de enda utan barn... och kommer så vara i år också... Nu ör alla deltagande införstådda med att vi väntar smått och kanske kommer det spontant upp som frågor i år.

Föredettingvän A kommer inte vara där i år och inte heller den som förra midsommar fick ta hand om ett stor och ett litet barn...
Nya bekanta med en liten tös kommer istället. Det blir fint det.
Lagom att ta bilen dit och käka och grilla och givetvis pratat BARN med dem som har...
Sen åker vi hem och sover i een säng när vi väl lessnat på hela grejen. Det blir fint det.

Jag tänker ofta på de här "storhelgerna" och hur de framställs i medier mm. Det är släktmiddagar, äta med familj och vänner, tid att umgås och alltid alltid närhet mellan vuxna och barn. Till vardags är det enkelt att hantera. Det är oftast jag och maken. Vi tillsammans vid middag, framför TVn, ätandes på nån av våra uteplatser, i affären, på caféet. Vi umgås inte jätteofta med vänner och släktingar på vardagarna. ibland inte så särdeles på helgerna heller... Det är olika.

"Tankarna på egna barn finns ju där hela tiden... Vilket år kommer vi fira här med egna barn? Hur länge ska vi behöva vara åskådare i detta som kallas livet? Varför är det ingen som har modet att fråga oss vad som händer i våra liv just nu? De kanske är rädda att sätta oss i en situation där vi inte känner oss bekväma men jag skulle gärna prata om det med fler - men det är ju inget man bara drar upp sådär helt appropå. Speciellt inte som vi ens kommit till att få tala med en representant från AC ännu kring länder och väntetider osv..."

Det här är mina tankar kring vårt barn förra året. I år är jag fortfarande en åskådare till familjekomedin Midsommar men jag är mycket mer trygg i min roll - som åskådare. Om det blir något nästa år så är jag rätt tvärsäker på att vi har en egen liten lillo som kommer tulta runt eller tom springa och leka med de andra barnen... Det är faktiskt väldigt skönt att känna så. Att snart så... är det vår tur.
Jag kan inte låta bli att fundera på ålder. Kommer hennom vara som R's nummer två eller som deras nummer 1? Vilket barn kommer ligga närmast i ålder? Det är iaf glädjande att vi kommit en bra bit på vägen i vårt väntande. Förhoppningsvis är vi hemma innan jul och kan lägga detta året och barnlösheten till handlingarna för gott!

Nu önskar jag alla er som läser en fin midsommar!

En nära släkting till oss är hörselskadad på ena örat. Uppväxten i en liten ort och på den tiden skilda föräldrar gjorde det knivigare än normalt att vara barn. Idag har personen i fråga inte så ont av sitt handikapp. Förutom att vi som är nära måste TALA LITE HÖGRE och framförallt upprepa mycket av det man säger.
Personligen tror jag inte att den personen lider nåt nämnvärt av sitt handikapp och känner sig integrerad i samhället, sköter sitt jobb och har intressen och familj och fritid som alla andra.

Varför skriver jag nu om det här då?

Jo igår fick vi ett mail om att 'barn söker föräldrar' från AC. Det handlade om en liten  pojke, prematur och till följd av detta en rätt allvarlig hörselskada på ena örat och en svag hörselnedsättning på andra örat.
Mailet är ett 'massutskick', förmodligen till de flesta som väntar i vårt land med handlingar på plats.

Varför är det inte vår pojke? Av flera skäl känner jag.
Av rent egoistiska skäl väljer vi att gå vidare i vår önskan om att vara en familj - så långt så vi vill hämta ett litet barn från andra sidan jorden och kalla hennom vår. Inget fel i det. Det är en mänsklig instinkt att vårda och älska en annan och vi är inte annorlunda där. Det som är märkligt är väl att vi går igenom vad som känns som tusentals nålsögon för att komma till det efterlängtade målet: FAMILJEN. Vår familj.

Av rent egoistiska skäl längtar vi efter ett friskt barn - inte heller det är något fel - det gör väl alla föräldrar. Chansen/risken att vårt barn har någon typ av skada eller diagnos kanske är något högre än om vi fött biologiska barn - men frågan är vad som är normalt och friskt egentligen... Allergier, diagnoser, krämpor och sjukdomar hör ju livet till på något vis. Med vår ansökan har vi skrivit att vi kan acceptera lättare handikap. Av detta skäl har vi säkerligen kommit med på utskicket om den lilla hörselskadade pojken.

Med vetskapen om att vi alldeles snart väntat 5 månader i landet och när "närmaste vän och kollega i väntandet" nyss fått BB så känns det som att vår tur närmar sig. Kanske lurar det runt hörnet precis. Och då är det det barn vi matchas med som blir vårt.

Vi vill inte välja i detta läge. Och med välja menar jag att vi vill inte välja att ta hand om den här lilla killen när kommitén som matchar barnen på barnhemmet snart kommer välja oss.

Jag vet inte om jag tänker rätt - jag tittar ofta på bilderna på AC's hemsida och tänker att det är så fina barn som förtjänar föräldrar. Varje gång det kommer BB till äldre barn (6-9 år) så blir jag lycklig i själen för att den pojken eller flickan ska få en mamma och en pappa som kommer göra allt för att de ska vara lyckliga och få en bra fortsättning i livet.

Nu igår såg jag att 'Daniel 5 år från Ecuador' har fått familj och det glädjer mig. Han har lett emot mig på bilden länge nu och jag är jätteglad för hans skull!

Det är svårt att tänka att när vi hämtar lillo är det mängder med barn kvar på barnehemmet. Förhoppningsvis får de familjer som ska älska dem. Och visst är vårt barnhem ett bra barnhem men det är inget hem för barn...

Det är jättesvåra tankar och jag känner mig rutten som människa som inte kan ta den pojken med hörselskador till mitt hjärta. Gör det mig till en sämre person, en sämre medmänniska?  

Jag tänker att ödet eller slumpen avgör vem vi blir föräldrar till. Eller kommitén på barnhemmet men det är kanske samma sak. Jag vill inte välja - jag vill bli vald...

Så enkelt eller så svårt är det!

Så som jag reagerade igår när S skrivit på FB om sin lilla pojke gjorde mig förundrad över hur jag kommer reagera när jag får BB själv...

Jag blev liksom kroppsligt "chockad" och glad - något speciellt hände. Det kändes lika förvirrat i kroppen som det gjorde när vi inte fick kontakt med min syster när den fruktansvärda jordbävningen var i Japan.
Kroppsligt mysko... INte negativt utan positivt den här gången...

Men nu känner jag spänd förväntan och glädje för dem - som snart får åka till sitt barn!

Samtidigt som jag själv känner att ÅH, kan de inte ringa oss snart! Så känner jag också att paniken växer - att det snart är VI som ska få ett besked om barn...
läskigt och häftigt på samma gång...

Hur kan det kännas läskigt när det är det här vi strävat efter så länge, det här vi jobbat gemensamt för att uppnå, det här vi längtat och gråtit efter, ensamma och tillsammans...

För varje vecka som går så händer någon liten detalj som för oss närmare slutmålet - familj...

Idag ska maken posta papprentill FK så våra arbetsgivares uppgifter finns registrerade när det väl händer.
Skåpet som lillos kläder ska bo i är på plats i hallen men ska målas om...

Jag tänkte att om vi får en liten som är lika stor som S's son så är nog inte våra kläder för små som vi köpt iaf...

Just nu sitter jag i telefonkö för att boka in en happening lite längre fram i sommar. Ett presnetkort på en upplevelse som vi fick i bröllopspresent ska äntligen cashas in...

Appropå bröllop - jag måste hitta en present till min fina vän R och hennes man som vi ska besöka i helgen. Jag har ju liksom målat in mig i ett hörne och lovat dem en bröllopspresent typ. Synd bara att det är dagarna före lön och jag jobbar sent och bor i ett hål där affärerna inte säljer några roliga spännande prylar alls...
Hjälp!

Det var inte vår akt de fastnade för på vårt barnhem i fredags - det var min fina vän S och hennes man som blev matchade!

De har precis delat med sig av den fantastiska nyheten att de idag blivit matchade till en pojke på snart 2 år! Jag blev alldeles till mig och hade svårt att inte falla i gråt av lycka för deras skull!
Äntligen händer det något! Äntligen börjar det röra på sig för våra vänner och medväntande...
Kvar är A som väntat lika länge som S och hennes man men jag tror de känner precis som jag - lättnad och glädje! Över att något händer och att någon av oss får ett BB. Så nu verkar proppen ha gått för nu har det kommit 3 BB inom loppet av några veckor här...
Hoppas det fortsätter att komma fler besked nu!

Positivt - AC öppnar upp för adoptioner från Panamá som ligger väldigt nära vårt land. Barnen ser härligt indianska ut på de få bilder som finns på Google...

Negativt - AC meddelar på sin hemsida idag vilken bemanning de har under sommaren. Något luddigt måste jag säga. Tur att jag visste att vår handläggare inte är på plats. För det finns liksom inget som förklarar att de angivna veckorna innebär semester... :-D

Jag börjar ångra att jag inte planerat in någon semester för mig själv... Jag vill ha mer ledig tid än sovmorgon... :-/ 

Har återvänt till jobbet precis efter att ha fraktat hem det söta lilla klädskåpet som ska rymma lillos kläder. Det kommer bli lite trångt men det blir bra när vi fått vänja oss tror jag.

Idag känns fortfarande lite vemodigt och deppigt efter alla omtumlande tankar från igår...
Jag är så påverkad av vädret också och idag är en sån där mittemellandag. Jag väntar bara på en störtskur när som helst.

Ofta går jag in på den danska adoptionssidan och kollar deras statisitk för de privata barnhemmen. Just nu väntar familjer på vårt barnhem och den som väntat längst väntar sen slutet på mars...

Hur kommer det sig att de olika organisationerna ger så olika information.

Det känns som att vår handläggare är en riktigt seg person och har inte återkommit ännu med svar på mitt senaste mail till honom. Om jag förstoddet rätt så går personen i fråga på semester inom kort och är borta resten av sommaren.

Lustigt nog läste jag i forumet i helgen att paret som ska skicka sina handlingar till vårt barnhem har exakt samma problem med att fylla i barnhemsansökan som vi hade. Inget har alltså hänt sen jag påpekade att de borde justera instruktionerna för ansökan. Det var i slutet på februari som jag mailade dem om det.

Bedrövligt att det fortfarande är samma...

Snart dax för lite mat i magen. Veckan som kommer är rätt så fri från aktiviteter men jag är sen och jag ska bara få dagarna att gå...

Sitter just och kollar på "sommarpratarna" på tv - Mustafa Can berättar om sin mamma som fött fram 14 barn. men hon har misst 7 av dem...
'Att mista ett barn är som att dö lite själv' säger han...

-Hur FAN orkar man gå vidare med sitt liv när man dött själv 7 gånger...

Jag tänker att man inte ens behöver mista ett barn för att dö lite granna...

Det räcker faktiskt med att mista förmågan att få barn.

Alla kan på något sätt relatera till att mista någon. Speciellt att mista ett barn. Det är ju ändå meningen att man ska dö före sina barn.

Men väldigt få människor kan relatera till att miste förmågan att få barn. Att det liksom aldrig blir.
Nu känner jag mig plötsligt ledsen igen. Det blir så verkligt och nära igen allt som vi gått igenom.

-tror du vi har vårt barn till nyår? frågade jag maken idag.

-det hoppas jag, svarade han.

På nyårsafton är det exakt 5 år sen vi först började försöka och vår längtan blev verklig. Jag minns att vi talade om att satsa tidigare - att våga ta steget snabbare, men vi hade ju precis träffats. Vi hade ju inte ens lärt känna varandra. Tänk så lång tid det nu gått. Tänk så väl vi känner varandra nu. Tänk vad vi upplevt och gått igenom innan vårt barn kommer till oss.

Tårarna bränner bakom ögonlocken igen. Sorgen blommar upp och jag känner mig återigen så jävla hopplöst barnlös. Återigen är jag liten och meningslös. Vi kommer fira ytterligare en midsommar utan barn och vi är det enda paret där utan barn. Numera talar vi helt öppet om det med alla som kommer vara där. Men vi har fortfarande inga nya svar. Inga nya upplysningar och inga nya besked...

Vi har sett en film idag - som inte lämnade ett enda svar. Karaktärer utan namn. En hård och sträng far, en kuvad mor som inte kan ge skydd åt sina söner. Den äldsta sonen som lite ger igen för all skit han ständigt får av sin far - på sina yngre bröder. Ett dödsfall - vem dog egentligen? En av sönerna dör, hur då? Hopp till en vuxenvärld. Vem är kvar och vilka sörjer vem? Vad hände egentligen?

Det var fullsatt i salongen. Men många gick. Filmen hade transportsträckor som inget gav något åt handlingen över huvudtaget.

Kommentaren från kvinnan jämte mig efteråt:

-det här var den sämsta film jag sett i mitt liv. Men vi satt kvar och det var verkligen en bedrift.

Det jag mest av allt kommer bära med mig var de kränkade utfallen från fadern emot sonen. Hur barnet ifrågasätter varför den vuxne har rätt att bete sig på det sätt som barnet förbjuds att göra hela tiden. Hur barnet sedan "bossar" över syskonen och plågar dem på samma sätt - för att utöva samma typ av makt som fadern gör emot barnet.

Jag känner igen detta ifrågasättande - inte från min egen barndom men från barn i min direkta närhet. Och hur jag inte vågade lägga mig i och ställa till med bråk då det förekom... Och hur jag ångrar det idag. Att jag inte stod upp för dem!

Maken hade drömt inatt att vi fått barnbesked och att det kom med ett långt brev på spanska. Han gick i drömmen in och väckte mig och var upprymd och glad men på ett sådär lite fejkat sätt. Som att det inte var på riktigt... 

Och det var det ju inte heller... :-D

Gårdagskvällen var fin trots skitväder. Musslor i ugnen med örter från trädgården... Ett supergott vitt vin till och en riktigt härlig kväll - regn och rusk till trots...

Nu ska vi snart gå ut en promenad och sen ska vi bege oss in till stan och ta en kaffe och sen avrundar vi helgen med bio. Ibland är det ju tur att det regnar för då känns det inte riktigt så illa att vara inne och ta det lugnt.

Min gravida gamla klasskompis har nu blivit mamma igen till en söt liten tjej - jag hoppas kunna få träffa dem snart!