litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin adoption

Av litenlangtan - 4 november 2013 08:56

För två år sen fick vi hålla vårt barn i armarna för allra första gången! Det var en obeskrivlig känsla. Vi var nervösa men ändå lugnade. Vår till synes ändlösa väntan på barn skulle ju vara över! Vi visste på ett ungefär hur allt skulle gå till. Vi skulle sitta i samma rum som så många andra familjer före oss. Men i samma sekund som han blev överlämnad till oss skulle vi påbörja vår egen historia, vårt eget öde och familjeliv!
Lycka och skräck i samma andetag. Tänk om han inte skulle gilla oss?

Men det har gått så bra! Vi har nu en verbal, sprallig, artig, strulig, kaxig liten 2-åring som är full av upptåg!

Samma vecka, för ett år sen fick vi så också veta att vi skulle bli 4. Vi hade ganska precis landat i att vara en familj på tre. Vi hade inte just börjat längta efter ett barn till.
Det har så smått varit en kaotisk resa men idag känner jag tillit till att vår familj kommer att funka även som fyra. Det KOMMER bli bra. Vi är inte framme än, men det ska bli bra.

Flera gånger i gångna veckan har jag faktiskt tänkt att NU är vi fyra. Att vi alla hör ihop och att känslorna djupnar mer och mer för oss. Allihop. Tillsammans.

I två år har jag varit mamma och det är på många sätt otroligt slitigt OCH helt fantastiskt!

Sonens ord i bilen i går sammanfattar det ganska bra:
- jag blir galen på dig mamma för jag älskar dig!

ANNONS
Av litenlangtan - 17 september 2013 10:31

De länder som kallas givarländer inom adoption har många barn på institution. Bara en bråkdel av alla barn blir adopterade - många växer upp på barnhem och slussas vidare till nya barnhem och institutioner när de blivit för gamla för att bo på 'vanliga barnhem'. Många är för svårt sjuka för att bli aktuella för adoption och tvinga på så sätt tillbringa sina liv på institution.

Vårt givarland är i kris och igår ytterligare en bedrövlig nyhet. En av adoptionsorganisationerna i Sverige lägger ner. På grund av sjunkande antalet adoptioner.

Man skulle ju kunna tro att det är positivt att det inte adopteras lika mycket barn till Sverige (och andra länder) men jag anser att det beror på helt andra saker.

Dels fungerar ju den svenska (sjuk)vården bättre - de barnlösa blir hjälpta på andra sätt. Dels ändrar givarländer sina lagar och regler. Flera givarländer beslutar om inhemska adoptioner i första hand, väljer bort länder helt för internationella adoptioner eller drabbas av inhemska kriser inom omhändertagandet och hanteringen av barn i nöd.

Under kvällen idag har jag fått ytterligare en väldigt tråkig nyhet - gällande Ryssland.
De har redan tidigare beslutat att inte godkänna adoptioner till ensamstående och homosexuella personer. Nu har ett nytt lagförslag presenterats - om det går igenom slutar de med adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap.
Det innebär att om förslaget går igenom blir det slutet för adoptioner till Svenska barnlängtande föräldrar.

Någon skrev att Ryssland inte på något sätt strävar framåt utan bakåt. Det är så hemskt att läsa att de avbryter en fullt fungerande verksamhet där barn får trygga och kärleksfulla hem i ett land som Sverige bara för att vi anser att alla människor har lika värde. 

För människor jag känner (till) innebär det att deras kamp för barn får en helt ny dimension. Ett par vänner till oss har rätt nyligen skickat sina handlingar till ett land och väntar bara på BB. Nu ska organisationen lägga ner sin verksamhet och försöker flytta över de väntande familjerna till andra organisationer. Jag kan bara ana deras chock och maktlöshet,

Hur de tänker kring dem som väntar på att få starta upp sitt ärende är också märkligt - de rekomenderar dem att söka via andra adoptionsorganisationer. Men om man köat i organisationen i flera år och bara blir lämnat åt sitt öde - pengar, kötid och tålamod... bara att börja om från början någon annanstans? Va?!

De jag känner som väntar barnbesked från Ryssland har ett barn sen tidigare från samma land som oss. De valde ett nytt spår när vårt givarland började krångla redan förra sommaren. Och nu har de då fått nyheter om lagförslaget från Ryssland... 

Hur mycket ska man orka gå igenom för att få det man högst av allt önskar sig?

Ofta har man ju redan vart med om år av inseminationer och IVFer. För att sedan stå år ut och år in i kö hos en adoptionsorganisation. Att adoptionsvärlden är oberäknelig vet man ju men mardrömmarna avlöser varandra just nu och de tragiska nyheterna skakar om oss.

Vi får heller inte glömma barnen. De som blir kvar. Som aldrig får en familj. Som lämnas åt sitt öde i det land de är födda i - som också väntar och längtar efter att bli älskade och upptagna i en familj.
Vem ser till deras bästa och till deras behov och önskemål.

Jag hoppas för allas bästa att Rysslands lagförslag inte går igenom och att vårt givarland snart får struktur på adoptionerna igen så att de barn som bor på barnhem idag ska slippa stanna där för resten av sina liv.

Jag känner mig lyckligt lottad som har mina två fina pojkar. Att livet löste sig så finurligt så vi är 'klara' med den här biten och slipper grunna mer på det. Att vi fått mer än vi önskat och trodde vi skulle få.
Men jag önskar såklart att alla som väntar och längtar ska få det de väntar så innerligt på!

ANNONS
Av litenlangtan - 10 september 2013 13:30

för att väga upp i mitt jobbiga lilla liv kan jag berätta att jag löptränar enligt ett schema som ska ta mig från ca 0 km till åtminstone 10 på 12 veckor.
Jag har vart duktig på att följa mitt träningsprogram och är nu på v 8. Då går jag från två löpträningar och en timslång promenad till tre löppass.
I fredags sprang jag faktiskt 9 km (med några promenadpauser) men det är sjukt bra med tanke på att jag inte löptränat så här kontinuerligt sen 2009 innan bröllopet.

Jag har skrivit tidigare om att jag lyssnar på radioprogram och podcasts. Jag har lyssnat på en massa Sommar i P1 och på Karin & Sara men det gick inte att springa till...

Så kom jag på att jag glömt att lyssna på Värvet som iofs bara handlar om olika människor som jobbar inom media på olika sätt. Men jag hittade ett avsnitt av Anna Mannheimer som ju är mamma till Olga från Kina. De kom in på adoptionsspåret lite och Anna sa en ganska härlig grej:
"det gör s ju alldeles för få adoptioner för att man ska kunna tala om att rädda ett barn från fattigdom osv men ett är iaf säkert - Olga räddade mig!"

Nu vet jag inte om det  är ordagrant så hon sa men det är iaf kontexten av hennes ord.

Och det kändes så träffande och så självklart. Och också lätt att använda i en situation där man skulle behöva svara något smart på ett sådant påstående eller fråga...

Det ska jag försöka komma ihåg...

Av litenlangtan - 26 mars 2013 13:00

Jag läser en del hos Emelie och Anders och om deras upplevelser i adoptionsvärlden. Jag känner särskilt igen det faktum att "öppna förskolan" kändes som en ny mötesplats för de mammor som väntade smått samtidigt och alla kände varandra sen innan och satt och berömde varandras barn mest hela tiden.
Vår son var dubbelt så gammal och hade ju dykt upp hos oss på ett helt annat sätt.
Första gången vi gick dit var jag faktiskt helt ensam där med pedagogen som arbetade där och då fick jag berätta vår historia för henne - men allteftersom vi kom dit och det blev övervägande biomammor med nyfödda så kom hela verksamheten att riktas emot dem och deras små.
Inte ett enda försök att behålla mig som deltagare alls då min pojke blev mer och mer livlig och nyfiken på omvärlden. Allt var anpassat till den här klicken av mammor som hade barn kring 4-6 månader just då.


Några visste hur han kommit till oss och hade frågat osv men det kom till nya ansikten för mig men välbekanta för dem och så var jag hopplöst utanför som hade ett adoptivbarn.


Vi valde att gå till förskolan för adopterade i stället och där kände vi oss hemma från första stund...


Emelie och Anders har fått mycket kritiska och negativa komentarer på sina beskrivningar av känslor och upplevelser de har tillsammans med sin son. Och jag måste säga att jag klassar det lite granna som "näthat" som det blivit mycket snack och skriverier kring i media det senaste.
När en person inte vill ge sig tillkänna utan döljer sig bakom anonymiteten för att kränka och såra den som skrivit blir det "näthat" i mina ögon. Att man inte vågar lämna en mailadress eller svarar på uppmaningen att ta diskussioner mer privat och konkret utanför bloggens forum - då förstår jag att de lämnar det öppna forumet och stänger dörren till sin verklighet...
För omgivningen är inte mottaglig - inte öppen för allas åsikter.


Jag har inte mött någon sån kritik alls. Varken på bloggar eller privat. Än. Men vi har också ett annat utgångsläge...


Därmot möter jag ofta konstiga och obegripliga tankar och åsikter om adoption i stort. Och i synnerhet om vårt land som inte är ett vanligt turistland direkt.


Om jag hade fått pengar varje gång någon haft en märklig åsikt om landet eller adoptionen så hade jag lätt kunnat köpa mig något dyrt och välbehövligt, som en bil eller så...
Och det är så svårt att bemöta den här typen av kommentarer och åsikter. Visst; adoption är kostsamt - men vi kan väl inte få en unge till skänks bara för att det finns barn som behöver föräldrar och tvärtom?!
Det kostar att administrera ett adoptionsärende i Sverige och i adoptionslandet och det kostar att vårda och sköta ett barn i det land där barnet föds.
Sen tillkommer kostnader för resa och uppehälle och för att sköta driften för det hem man lämnar i Sverige.
Därför är adoption väldigt dyrt och ofta får man tänka att det är bra att det tar tid att adoptera för då hinner man förbereda för kostnaderna.


Men mest av allt skojjas och skämtas det om landet där min son kommer från. Jag kan tänka mig att inte alla som adopterar från vårt land hör samma saker. Men jag jobbar i en mansdominerad bransch där jargongen är rätt hård. Det är sexistiska skämt och då och då rasistiska kommentarer. Dessa brukar jag ofta bara lämna - jag visar mitt missnöje genom att säga att det här vill jag inte lyssna till och så går jag.


Men då jag gärna berättar om vår adoption är det ledsamt och tröttsamt att bli bemött med skämt och idiotkommentarer som påvisar deras fördomar om 'vårt' land.
Ibland säger jag:

-Men du hör ju inte på, då slutar jag berätta...
Jag försöker berätta om hur landet ser ut, vad som sker och hur vi upplevde vår resa (som ju ändå är "skyddad verkstad") men de lyssnar inte på det - utan fortsätter med sina dumma kommentarer...


Det sårar mig och jag funderar allvarligt på att låta bli att berätta fortsättningsvis. Iaf på jobbet. Det är så svårt att sålla ut vilka som är ärliga intresserade lyssnare och vilka som bara vill göra sig lustiga på min och min sons bekostnad....


Hur bemöts du och dina barn, ni som adopterat? Hur mycket kan människor om just ert land? Visst finns det gott om fördomar om andra ursprung än vårt barns?
 



Av litenlangtan - 26 februari 2013 14:47

En fin "fylla-i-bok" för adoptivbarn har precis kommit ut i handeln, den går att beställa här...

Jag vet att jag letade som en galning och fick tillsist min skickad på posten av en som köpt på sig ett lager!



Av litenlangtan - 30 januari 2013 12:16

Det känns som att jag är i en negativ spiral just nu...
Det är kanske något som smittar av sig på jobbet och hemma. Sonen uppför sig väldigt märkligt. Kanske är han mer sensorisk än vad jag förstår. Han känner att något är mysko.


Jag har ju inte varit ett fan av mitt jobb på länge länge och de som läst här länge vet att jag med jämna mellanrum skrivit om mitt jobb som här, här och här. Det är alltså samma visa igen. Allt är mitt fel. Återigen kommer det över mig - att jag måste byta, att jag inte trivs, inte vill tillbaka.


Barnlösheten har hela tiden vart en stoppkloss. Att alla kollegor känt till vad vi höll på med under IVF (fast det blev ju inte lättare för det) och sen när vi väntade och väntade och väntade - det kändes jobbigt att behöva dlytta på sig, att smusla och att undanhålla info. Här visste alla varför jag var uppåner (men glömde/tog ingen hänsyn)

Jag har fått smaka på en hel del konflikter som seglat upp under mina år här. Främst är det äldre kollegan som för talan. Han ansesr sig ha sin fulla rätt att kalla mig för olika hemska saker ostraffat (i affekt!) men jag får inte begå fel, ryta i åt folk, bli arg/sur/ledsen/förbannad på vare sig personal eller kunder.
Jag ska vara felfri. Ha ett friskt humör, leda men inte styra. Helst inte tala om för honom (som minsann jobbat här flera år längre än mig) hur han ska sköta sitt jobb.


Sen har vi tjejen som i smyg läste min förra blogg. Som tog sig friheter med mitt privatliv trots att shon själv inte berättar ens vad hon åt till middag dagen innan. Hon avslöjar aldrig något om sig själv om man inte frågar. Emellanåt har det varit helt knäpp tyst mellan oss när vi jobbat - och count on it girl, nu blir det tyst igen... För jag tänker inte avslöja ett jota mer om mitt innersta privata för dig - backstabber.


Och så har vi märkliga kollegan. Som aldrig vill göra sig ovänn med någon. Som aldrig skulle kritisera mig - vare sig i enrum eller med chefen som stöd.


Jag vet att jag har humör och styrs lite väl mycket av det. Men det tillhör nog min personlighet och är mycket svårt att ändra på. Men det är mitt problem och jag får jobba med det.
Jag har kanske lätt för att hamna i konflikt med människor (kunder) då jag ibland tycker att de faktiskt inte kan bete sig hur som helst. Kunden har inte alltid rätt.


Igår kom min (vår) nya chef (som är en gammal men ändå ny) och ville ha ett kort möte.
Och det skulle till stor del handla om mig visade det sig.
Sen jag kom tillbaka efter föräldraledighet är jag en som kör över folk, startar bråk med kunder och drar ner stämningen.


ok.


Och det är ingen av mina kollegor som sagt något till mig, personligen, what so over...
Det är inte helt nytt det här. Jag känner igen alla uppkomna situationer. Visst överreagerar jag ibland. Jag vet att jag är en person som inte räknas som en bekväm anställd, jag har attityd och tar inte skit.

Jag vet att jag inte är en felfri person, givetvis finns det sidor hos mig som behöver jobbas med, som behöver omsorg och framåttänk. Men det gör alla här. Jag är inte ensam om det. Men eftersom jag har en ansvarsposition granskas jag hårdare och blir hårdare ansatt. Och det får mig att känna mig som en skit.

Samtidigt så känner jag att det här företaget har brustit på så många plan. 2008 fick vi en ny chef då den gamla abrupt lämnade sin plats. Det var bra för den person som är min nuvarande chef.
Det kom en ny chef - som trodde på min nuvarande chef. Jag fick ingen sådan chef. Jag fick sparken... på fel grunder och uppsägningen hävdes. (detta har jag också skrivit om någonstans för långe sen)
Den chefen har jag aldrig återfunnit ett 100%-igt förtroende för. Det svallras inom företaget och jag har saknat en chef att anförtro mig, känna stöd utav och som gett mig möjlighet att växa. Jag ska bara lösa allt på egen hand känns det som.

Sen jag hamnade här i butiken har jag allt känt att jag varit rätt ensam i min roll. Mina kollegor har vart mycket längre i branschen och känner ALLA. De har verkligen inte gjort sina bästa för att få mig att känna mig välkommen och de har heller inte velat agera som mentorer för mig. Det har lämnat mig i en utsatthet som blivit tyngre och tyngre med åren.

Jag har nu begärt ett enskilt samtal med den person som plötsligt återigen blivit min chef. För just nu känner jag mig som ett "problem"...

Vi har ett annat sånt "problem" i verksamheten, dock på en annan enhet - och när jag gick hem från jobbet igår var det just så jag kände mig...

Som någon det snackas skit om bakom ryggen. En som ingen gillar, en som alla vill ha bort från företaget. Att jag inte duger, gör bra saker, en som bara ställer till det.

Och det här orkar jag inte med.


adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 22 januari 2013 10:37

Hej! Spännande att ni ska få bli familj äntligen! Jag vill av förklarliga skäl inte lämna ut min mailadress här men eftersom jag granskar alla kommentarer är det helt ofarligt för dig att lämna din mailadress i en kommentar till mig så ska jag skriva till dig. Din mailadress kommer inte att publiceras här!
Varför jag skriver det här i ett inlägg direkt till dig är för att jag inte ville lägga mitt svar på din fråga i bloggen heller...


Av litenlangtan - 8 november 2012 07:49

På dagen då vi fick dig skakades livet om rejält. Ställdes upp-å-ner i ett märkligt ödets nyck. Beslut som ska fattas om vår framtid och vårt liv vi lever nu. Kan hjärtat rymma mer? Kan vi ge mer och få mer?
Kan det gå?
Att bli förälder är så stort så stort. Det kvittar att du inte är född ur min kropp med anlag från mina gener. Du är så mycket min det bara går och jag älskar dig oändligt mycket.

Jag hoppas att det vi ger dig räcker och blir över - att du kommer vara lika stolt över att vara mitt barn som jag är över att vara din mamma.

Den finaste av alla gåvor har jag fått och det största har alltså redan hänt. Allt annat är bonus. Men bonus kan man väl inte tacka nej till?



Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se