Själv har jag alltid älskat att läsa! Och det glädjer mig att Stora kan sitta stilla länge och lyssna på långa sagor. Sen han var helt liten har vi läst böcker med mycket text!
När vi var på biblioteket i måndags frågade jag om när det kunde lämpa sig att börja med kapitelböcker?
Bibliotekarien tipsade om en bok om Lillebror och Nalle, korta kapitel, få karaktärer och enkelt språk!
Stora är överförtjust och lyssnar tålmodigt innan sängdags bryr sig inte om avsaknaden av bilder (det finns några få)!
Jag tror vi kommer få låna fler böcker om Lillebror snart!

-eller om Prinsessor, sa Stora!

Det är sent, dax att hoppa i säng snart. Kom att tänka på nattens konversation mellan mig och stora...
Han har några gosedjur han brukar sova med men viktigast är ju såklart snutten.

Dessvärre är en inte alltid med upp för trappen nattetid då den är beige och lätt försvinner mot det vita lakanet i det mörka rummet. Han delar ju rum med lillebror och behåller sinnesnärvaron att inte tända och leta iaf... Han går upp och ber sin mamma hämta den istället...

Så även natten till idag...
Jag stoppar om honom, lägger en arm om honom och mumlar att jag ska fixa det... Innerst inne hoppas jag ju att han ska somna om direkt så jag slipper gå ner och leta efter den är snutten...

-Mamma, kan du hämta min snutte?!
-Jadå, det ska jag fixa, sov nu...
-Mamma, jag vill ha min snutte...
-Mmm, jag ska hämta den... snart...
-NU... gärna!

Känner igen orden och tonfallet... det är mitt eget och jag reser mig och går ner och hämtar hans snutte och sen somnar vi om.

Det är något alldeles speciellt att ha en 3-åring. Det händer ju titt som tätt att det uppstår situationer där vi som föräldrar inte KAN göra något för att göra rätt. Normalt är det ju så att vi gör nåt eller låter bli att göra nåt som innebär att barnet inte är nöjt. Men situationer där barnet inte själv vet vad det vill blir vanligare och vanligare...

Det händer ofta att Stora vill något, för att sen ändra sig till att han inte vill och sen tillbaka igen - kanske både en och tre gånger.
Då är det omöjligt som förälder att bara hänga med i svängarna... Inget vi gör är ju bra. Och Stora vet inte själv heller vad eller varför han vill. Eller inte vill.

Typ hjälp med byxknappen. Oftast är det enkelt, men det beror ju på byxorna. DÅ och då är det knapp och knapphål. Annars är det resårmidja. Mest är det tryckknapp som går lätt.
Den här dan, trög tryckknapp.
Jag frågade flera gånger om han ville ha hjälp. Han vrålar NEEEEJ till svar och står länge och försöker. han pustar, morrar, gnäller och tillslut blir han arg för att han inte klarar det själv.

MEN HJÄLP MIG DÅ, skriker han till slut... och då har jag ju ändå frågat ganska många gånger under tiden...
Hur jag än gör blir han helt sonika arg.

Och arg är något som han är titt som tätt ganska mycket hemma. Dumma mamma är en mycket vanlig kommentar här numer. Och att lillebror inte är sen att haka på detta gör ju inte saken ett dugg bättre.
Så en som säger "dumma" om allt och alla och en som säger "dunna" om allt och alla hela tiden... Kul or NOT. Stora och lilla kan sitta och kasta dessa ord över matbordet som i en pingismatch och samtidigt liksom slå ut med armen mot varandra. Tröttsamt, irriterande och ledsamt... Jag veeeet ju att det är en fas och att det ska gå över... Men jag triggas ändå av det emmelanåt.

Senaste veckan har också nästa fenomen inträtt - kiss och bajs-åldern... Plötsligt är det jättekul med kiss och bajs... Sånger han kan plötsligt tycks plötsligt handla om kiss och bajs och det är tydligen det roligaste man kan prata om...

För att väga upp de tråkigare och jobbigare delarna av livet just nu är han enorm gosig och pussas och kramas massor. Tur det.

Vår Stora var ju blott en bebis när vi första gången fick hålla honom.
"-Jag var en rund och fin bebis" säger han om sig själv och japp, det var han!
Vi börjar närma oss årsdagen av vår allra första träff och såklart jag vi redan börjat prata om detta.
Häromkvällen vid läggdags fråga han sin pappa om han också var född i samma land som Stora. Och en annan kväll frågade han vilka vi kände som var födda i hans land.
Som tur är kan jag räkna upp många barn vi känner som har samma födelseland som han.
Han börjar helt klart få upp ögonen för att han har en annan historia än de flesta barn i hans närhet... Att han är född i ett helt annat land.

Idag har jag gått igenom de saker som finns i Storas minneslåda. De kläder han var iklädd när vi fick honom, hans nappflaska och filt, de dokument och papper som vi fick med oss och mycket mycket annat. Det är inte utan att en blir sentimental när en ser alla de där sakerna.

Vi har ju också tur som har brev och foton från hans biomamma - men dem är han alldeles för liten för att ta del av nu. Däremot har jag lovat honom att han ska få kika på några av de saker som hör samman med vårt allra första möte. Jag läser ju med stort nöje en blogg om en annan adoptivfamilj. De har sparat de kläder och ting som deras barn fick med sig från barnhemmet och som var så betydelsefulla för dem den allra första tiden. Nu har det gått mågna år sen de kom till Sverige men en gång om året får de titta på de där tingen som var dem så kära. De provar kläderna och gosar med dåtidens gosedjur och minns tillbaka. Detta tyker jag är så fint och vill kopiera tanken till vår familj.

Vår pojke kan ju inte minnas sin bebistid - men vi kan ingjuta en positiv känsla för sitt födelseland och det viktiga första mötet.
Han ska få titta på de där kläderna och nappflaskan och den allra första bilden. Vi kommer också titta i hans lilla fotoalbum från den från tiden i hans födelseland och prata om hur det var.

Lilla tycker också att det är spännande att titta i det här albumet vi gjort till Stora. Jag har länge tänkt att han också måste få ett eget album, trots att hans historia är en annan. I helgen som gick gjorde jag faktiskt en beställning på ett likadant album med bilder och små korta texter.
"Sagan" som handlar om Stora är ju något han hört så många gånger redan från det han var helt liten.
Det är ju klart att Lilla vill ha en likadan story han med :-D

Ännu en skitmorgon. Hade svårt att sova igår och Stora vaknade med ett ryck vid 06.20 och skulle absolut inte ligga kvar...
Maken gick upp men det passade sig tydligen ändå inte utan Stora grät efter mamma - som låg med kudden över huvudet och önskade sig låååångt bort.
Jag röt något jag ångade på väg ner och sen tog jag en dusch. Efteråt kändes allt bättre.
Maken var inte lika blidkad, han var sur som en citron och dröp iväg till jobbet utan ett ord.

Att slutföra morgonbestyten och komma iväg till dagis gick bra. Båda lämnades utan knot. Lilla accepterar förskolan utan att bli ledsen nu. Så skönt att den perioden gick över snabbt.

Gick hem och uppdaterade min profil på en rekryteringsfirmas sida. Sökte ett jobb. Pysslade lite, åt sen frukost.
Tja, sen var dagen för sig själv förbi och det var dags att gå på ett uppföljningssamtal kring lillas inskolning. Det samtalet kändes bra. Vi har ungefär samma uppfattning om vår minsta. Han får nu tillfälle att vara sin egen person efter att ha varit Storas kopia och underhuggare sen han kunde ta för sig i leksammanhang. Han är juste mot sina kompisar och kan sitta koncentrerad länge med sitt.

Det skär sig lite med våra egna uppfattningar men då har vi kanske vart begåvade med en storebror med superkoncentration. Han kan verkligen lyssna länge på sagor, sitta stilla på bio en hel film och är lugnet själv i sammanhang där han är intresserad och ser sammanhanget. Lilla har vi aldrig haft samma närvaro med i de situationerna, han upplevs av oss mer rastlös och fladdrig. Han KAN däremot hålla på en längre stund med samma sak men böcker och TV är inte riktigt hans grej.

Eftermiddagen tillbringade vi i lekparken och sen gick vi hem och skulle äta middag. Då ringde ovan nämnda rekryteringsfirma och gjorde en telefonintervju till ett potentiellt jobb.
Vet inte hur väl det gick men det kändes ändå kul att få ett samtal iaf... :-D

Ikväll är jag själv då maken är på kvällsträning. Det känns lite tungt att sköta morgonbestyr, lämna, hämta, fixa middag, kvällsmat OCH stoppa båda i säng - själv. Det blir liksom en väldigt lång arbetsdag av det hela...

Imorgon gör jag ett nytt försök att hitta nytt jobb, förbereder kvällsjobb och hoppas hinna med lite loppis!

Vad gör du så här nästan-mitt-i-veckan?

Idag har jag vart anmäld på Arbetsförmedlingen som arbetssökande i 14 dagar. Förra torsdagen satt jag och försökte få ihop ALLA intyg och arbetsgivarintyg och papper från försäkringskassan mm.

Allt postades på fredagen och idag kom jag på att jag för säkerhets skull borde försöka få koll på om något saknades... Så jag ringde min a-kassa. Såklart ca 25 min telefonkö. Vid 11 fick jag ett meddelande om att nu kunde jag inte nå MIN handläggare utan fick hålla till godo med EN handläggare vilken som helst istället.

Kom fram och fick prata med en kvinna som sa att i brevet jag fått under veckan stod vilka saker de behövde komplettering med...

Vilket brev...

Jo, brevet som var skickat till en adress jag hade för 10 år sen... *suck*

Och perdioderna som eftersöktes handlar ganska självklart om den tid vi vistades i vårt barns land som adopterande...
Eftersom Försäkringskassan är så dåliga på att informera adopterande om deras rättigheter och skyldigheter för att få igång föräldrapenning under resan så finns det säkerligen ett glapp. Men jag hade semester i glappet och tror inte att det framkommer på de intyg som finns.

åh, frustrerande...

Hur som helst - jag har nu gjort en adressändring på a-kassans hemsida (med telefonen och mobilt bank-ID, så sjukt att det inte funkar med dator - mobil...)
Jag har via FK's sida begärt ut nya intyg och hoppas att jag får tag på "min" handläggare på a-kassan imorgon så jag kan förklara varför det ser ut som det gör.
Personen jag talade med på a-kassan kunde inte skicka brevet direkt som ett e-mail utan kunde bara skicka om det till den adress jag gav henne muntligen. Hon kunde heller inte skriva in den utan det måste göras av mig med bankID. Blä.

Tur att en tänker lite själv och kommer på sig med att dubbelkolla saker som egentligen bara ska funka...

Ska bara hålla fingrarna korsade för att barnen är snälla och medgörliga imorgon bitti när jag försöker få komma fram till handläggaren på telefon för att få allt rätt och riktigt...
Några tips på käcka aktiviteter som fungerar?

Idag lämnades lilla utan en tår på förskolan och jag gick på ett spännande möte. Det leder inte till jobb men till sysselsättning fram i vår vilket är spännande!

Efter det hade jag ego-tid och sen gick jag en loppisvända. Hittade ett par justa vinterskor för 250:-. Det är inte direkt jättebilligt MEN det är helt okej om de håller den här säsongen.
Fattas bara en bra och snygg vinterjacka för en rimlig peng.

Att hämta barnen gick jättebra, de har faktiskt lekt jättebra ihop idag och vi har egentligen bara haft en liten pyttegrej sen vi kom hem!

Nu är det dags för kvällsmat och sen nattning. Tack för idag. Det har varit fint!

Någonstans under sommaren hoppades jag att vår situation skulle "räta upp sig" till hösten, när förskolan startar. När vi inte är en förälder hemma med 2 barn under 3 år hela tiden. Att vi kanske hade nytt boende på g. Att jag skulle hitta ett jobb. Att barnen skulle hålla sams, sluta skrika åt varandra och åt oss. Att vi föräldrar skulle slippa känna dåligt samvete för att man är så arg hela tiden när man är med sina barn. Att jag skulle slippa känna att jag inte räcker till. Någonsin.

I morse kändes det bra. En helt okej morgon där allt funkade. Ingen grät, ingen skrek, ingen kastade mat, ingen blev galen. Barnen hade hela och rena kläder och kom till förskolan i tid.

Sen gick jag hem, åt frukost, drack kaffe, sökte 2 jobb. Sen tog jag hand om två maskiner tvätt och cyklade iväg till psykologen.

Hos henne pratade jag om att det kändes lite bättre sen sist jag var där. Att det faktiskt hade blivit lite bättre sen förskolan startade och rutinerna kommit igång lite. Att jag inte har adrenalin över öronen och står och stampar i alla måsten hela tiden. Att det fungerar lite bättre. Lilla är på bättre humör på morgonen och det gör rätt mycket för hur resten av dagen blir. Att jag faktiskt får vara bara jag en stund på dagen är himmelriket kan jag lova. 

Efter psykologen skyndade jag förbi posten och hämtade paket, gick hem och skalade och klyftade 2 äpplen och rusade iväg till förskolan och hämtade barnen. Sen fick vi stressa tillbaka till samma hus jag nyss lämnat för ett snabbinkallat besök hos Storas doktor. Det var väldigt länge sen han träffade henne med sin astma och igår ringde jag för hans mediciner var slut och recepten ogiltiga och då lyckades vi få en återbudstid som idag.
Eftersom vi var försenade hann barnen inte börja leka i väntrummet och när vi skulle gå in på rummet fick vi med oss en dockvagn och ett par bilar. Och under tiden vi väntade blev det såklart råkurr om de där 3 sakerna åtskilliga gånger. Precis i samma ögonblick som doktorn kom in och satte sig fick Lilla ta emot en 20x30 cm stor plastbil i huvudet av sin kära storebror och kaoset var ett faktum. Lilla tjöt, jag röt och Stora gormade och skrek... Doktorn tröstade lilla och jag brottades med Stora om leksaker och ja, det var pinsamt, irriterande och fullkomligt galet. Jag tog lilla i knäet och kände hur jag bara tappade taget om mig själv, om situationen... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Att jag sjunker ner till en nivå som liknar deras är så förnedrande och skrämsig. Att mitt tålamod inte pallar trycket...

Doktorn förhörde sig om hur situationen var annars? Är det ofta så här? Slåss de mycket? Skrik och gap? Har du det tufft?

ok, ja, ja, ja, ja...

Avlastning har vi sällan. Aldrig på dagtid förutom dagis. Tid och möjlighet att "rasta" barnen var för sig - sällan. Rum att gå in i och stänga dörren om sig och vara ifred. Inget utom toan. Möjlighet att dela på barnen under dagtid när jag är ensam hemma med dem - i stort sett obefintlig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att de faktiskt är på olika avdelningar på förskolan.

I övrigt ska det väl sägas att de är fantastiska, mysiga, roliga och väldigt gulliga och snälla mot varandra också. Större delen av tiden. Men när det sker sånna här saker går luften ur mig helt och hållet.

Imorgon ska jag göra något lyxigt och som bara gynnar mig själv och det ska bli så jäkla skönt. Även om vi hade barnvakt i helgen så hade vi mycket på agendan och för lite tid att bara vila på.
Trots att jag verkligen känner att vi skulle behöva avlastning oftare känns det också jobbigt att konstatera att det dåliga samvetets flagga åker upp direkt så fort jag tänker tanken.