Kl är strax över midnatt och jag och maken sitter uppe i några minuter till. Vi kom nyss hem efter en supergod middag på en italiensk restaurang efter en svettig och tröttsam dag.
Barnen sover gott sen några timmar efter en rolig och mysig dag hos mormor. Hoppas de vaknar och är på bra humör också.

Vi kommer försöka få några saker uträttade imorgon innan barnen är tillbaka. Det finns såklart grejer att beta av. Men överst på listan står ny säng till lilla. Dax att ta farväl av spjälsängen för gott!

Idag har vi haft ett viktigt möte om våra barns förskola. Det har återigen uppdagats en allvarlig brist på förskolan. Nämligen bristen på mat!

Förra hösten pratade vi om att småbarnen bara fick vatten serverat till lunchen. Och den mjölk som serverades var blå eller grön. Aldrig röd mjölk. Vi bestämde att vi ville ha ett möte med den som var ansvarig för maten inom förskolan men då mötet skulle hållas dök hon inte upp.
Om mjölken är röd, grön eller blå känns jäkligt oviktigt just nu, det viktigaste är ju att maten räcker till alla hungriga barn!

Förskolan har inget eget kök och nu när terminen kommit igång igen visar det sig att matsituationen har fått oanade proportioner - maten räcker inte på långa vägar och pedagogerna ljuger om antalet barn som ska äta lunch för att de ska få mer mat skickad till sig. Maten räcker ändå inte. Mjölk, fil, youghurt och smör ska alltid finnas tillgängligt tänker man - om något tar slut ska det kunna finnas så man kan hämta. Men nej, det kan dessutom vara slut i flera dagar innan det levereras något nytt! Till frukost serveras vatten och bröd...

Grönsaker räcker aldrig och väldigt ofta tar pasta, ris och potatis helt slut. Barnen får komplettera med knäckebröd och många föräldrar vittnar om att barnen krisar ihop helt vid hämtning och kompensationsäter ända fram till läggdags... Ska det verkligen behöva vara så?
Våra små växer och rör sig i princip hela dagarna - deras matbehov är såklart varierande men de ska ju kunna äta sig mätta varje dag på förskolan. Vi ska vän inte behöva skicka med våra barn matpaket för att de ska klara dagen?

Eftersom det inte finns några färskförråd på förskolan behöver avdelningarna iböand låna av varandra när något är slut. Då det ibland härjar magsjuka mm på vissa avdelningar men inte på de andra så är et ju ur den synvinkeln inte önskvärt att man lånar mat över avdelningarna. MEN då det inte finns något annat val så gör de ju detta ändå.

Dagens möte hoppas vi ska resultera i en debattartikel i vår lokaltidning. Men redan nu har det faktum att vi lyft frågan utanför förskolan gett effekter. Den här veckan har avdelningarna fullkomligt drunknat i mat och de har fått av allt - i överflöd!

Då undrar man ju var pengarna kom från till att plötsligt ge dem det de så uppenbarligen inte fått tidigare?
Nåväl. Vi är alla glada att det plötsligt finns så det räcker. Hoppas bara att situationen kvarstår och att vi nästa höst inte behöver dra upp det här igen...

Stora cyklar springcykel till och från förskolan nu och han är en balansmästare. Han reder upp situationer som uppstår och han är skicklig på att parera. Men han är bara 3 år. Han tittar lika ofta bakåt som framåt, han lyssnar inte alltid när man ber honom stanna och vänta och han har inte vett att bromsa när det blir farligt...

Idag tog han som vanligt sats och gled iväg ner för gatan på väg hem från förskolan. Några grannar längs gatan kommenterade hans fart och precis när jag svarar dem ser jag hur han stöper i backen!
Cykeln stannade tvärt och han flög över styret och jag var säkert 40-50 meter bort...
Jag rusade fram och såg att han blödde vid munnen...
TÄNDERNA! tänkte jag!

Han grät, spottade blod och läppen började svullna! Jag fick flyttat på lilla, placerade stora framför honom i vagnen och cykeln ovanpå och skyndade hem! Väl hemma verkade munnen faktiskt hel. Alla tänder satt där de skulle och jag kunde inte se att det var blod runt nån av tänderna...
Både överläpp och underläpp sprack dock upp och ett skrapsår på handryggen och på överläpp och näsa men annars verkade han intakt!

Jag blev väldigt rädd men är glad att han hade hjälm och att det inte gick värre...
Tänker också att det här bara är början på en lång rad olyckor.
Speciellt med lillas skadestatestik hittills....

För precis ett år sen skrev jag det här blogginlägget som handlade om Ryssland, en adoptionsomrganisation som lades ner och hur skönt det kan vara att ha sina resor till barn avklarade.

Den familjen som väntade barn från Ryssland är nu en komplett familj på fyra. De fick till slut hämta det barn de fått träffa innan Ryssland la om sitt regelverk och de flesta familjer som drabbades av de nya reglerna har fått hem sina barn.

De vänner som drabbades av att deras adoptionsorganisation la ner har dessvärre inte fått några barn än. Den ena familjen hade samma land som oss som givarland men verkar ändå se hoppfullt på sin situation.

Den andra familjen står i längtanväntan för att få resa till ett afrikanskt land och har nu fått vänta ohumant länge. Ingen vet riktigt varför. Det har strulat inom landet och många som skickat sina papper senare har blivit matchade med barn.

Jag minns väldigt väl hur jobbigt det var att ha en tidsplan i huvudet och hela tiden få flytta fram den där gränsen.
"nähä, inte den här veckan heller?"
"tydligen inte den här månaden"
"ännu en sommar utan barn"
"blir det inte snart så blir det inte i år heller"


Jag kan också komma ihåg hur jä**a provocerad jag blev av de som då var gravida i min omgivning som inte kunde förstå att de faktiskt väntade barn...
-Eh, om du tittar ner och inte ser dina fötter längre så inser du kanske att det är något i vägen där som så småningom kommer ut och blir din avkomma?
För oss som inte hade någon mage att titta på eller som avslöjade för omgivningen vad som var på G var det så påfrestande... Att kompisens svägerska fick frågan om sin mage men vår "barnväntan" var det ingen som ens påtalade på kalaset vi var på...

Nu har vi både längtan och väntan bakom oss och det är otroligt skönt att den där sorgen och saknaden och smärtan så omedelbart lämnade mig när vi väl fick barnen.
Den finns där som det suddiga minne det är, men det är lätt att plocka fram den när sorgen drabbar mig över de människor som fortfarande väntar på sitt första barn.
Det är inga nära vänner egentligen - men vi är ju själsfränder i adoptionen. Vi vet ju precis hur hudlös man känner sig i vissa sällskap. Hur tårar kan bränna på insidan när någon ställer fel fråga eller lämnar fel kommentar på våra liv.
Hur pausat livet känns i den där vakumbubblan när man bara lever för ett enda telefonsamtal. Jag vet hur det känns och jag vet vad längtan är.

Jag hoppas så innerligt att er väntan snart är över. Att dina dagar som mamma utan barn snart är ett bleknande minne. Jag hoppas er resa blir av inom kort och att den varar så kort tid det är möjligt så ni kan få återkomma till Sverige med ert fina barn. Detta önskar jag er av hela mitt hjärta.

Vi har varit förskonade från kommentarer och rasistiska påhopp i vår familj. Senast i morse träffade vi en mamma från dagis som kommenterade att Stora är så lik mig så hon hade aldrig kunnat tro att han var adopterad.

Hans kärlek till mig är så stor så stor och nu är han inne i en fas då han är väldigt gosig och kramig om vartannat. Han vill liksom se mig djupt i ögonen, låser sina armar om halsen och borrar in hela ansiktet i mitt. Våra pussar blir långa och blöta...

I lekparken på eftermiddagen skojade han med en pinne i handen.
-Det är en trollstav mamma, jag ska trolla bort dig.
-Jaha, vill du inte ha mig som mamma sa jag.
-Nej, jag vill ha 2 pappor istället, sa Stora.
Jag kände ett sting i hjärtat och kände hur det också nådde mina ögon, som var fästa vid Storas blick.
Han insåg att han gjort mig lite ledsen och började själv gråta hjärtskärandes.

Vi satt länge och kramades, jag sa att jag förstod att han inte menat att göra mig ledsen och att han alltid alltid kommer vara min pojke! Jag ska alltid alltidvara hans mamma och jag ska alltid älska honom! Alltid!

Men jag inser också att det kommer hända att människor inte kommer se våra likheter utan bara hur olika vi är. Hur de kommer prata mer om hans ursprung än hans fantastiska personlighet. De kommer ifrågasätta hans rätt att befinna sig här och hur vi kan kalla oss familj med så olika bakgrunder. Hur kan jag vara hans mamma och han min son?

Jag hoppas innerligt att jag har fel men vi kommer att få gå igenom alla dessa prövningar, det är jag säker på. Säker eftersom var 10:e person i vår kommun röstade fram SD mot en kallare och mörkare framtid.

Det bar lite ledset de sista dagarna förra veckan.
När jag sagt att nu ska vi säga hej då så har han vinkat 'hejjå' till pedagogen och velat gå med mig hem såklart.

Han harblivit ledsen ett kort tag när vi nämnt förskolan i helgen men det gick bra att lämna Stora och hänga med in på avdelningen idag. Men när jag skulle gå då kom gråten.

Jag var rädd att de kanske skulle behöva ringa dit mig men när jag kom dit efter vilan hade dagen gått bra.
Lite upp å ner med humöret men ändå okej.

Ungefär som hemma. Han har ändå vaknat glad de två senaste dagarna vilket gör underverk för de vuxnas morgonfeeling. Finns inget tristare än att stiga upp med en ursur bebis... Eller ja, så värst liten är han ju inte längre...

Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!

Ok morgon, både jag och maken slumrade med Lilla liggandes mellan oss. Stora kollade paddan med lurar!

Frukost avlöpte ok. Sen hade jag och Stora en dust när vi skulle ut och fixa en grej på tomten tillsammans. Allt går inte att göra på hans sätt tyvärr. Att han sen har en jävligt envis mamma hjälper inte.

Sen var barnen ute och lekte fint tillsammans en bra stund. Plötsligt satte hunger och tröttma in och Lilla blir då ungefär som en trulig tonåring som är uppkäftig och rebelliskt. Maken höll på med lunchen så jag lyfte in Lilla till honom. Det var inte poppis. Gråt och skrik. Eftersom maken fixade maten och jag tänkte att det skulle räcka med en "matpolis" vid bordet gick jag upp. Skrik och gråt fortsatte hela matstunden. Varvat med skratt när Stora hittade på nåt bus.

Sen försökte jag lägga Lilla på övervåningen samtidigt som jag föreslog att Stora och maken kunde gå ut och cykla. Men maken tog istället gråtande Stora in på deras rum. Stora ville vara med mamma.
Jag märkte på Lilla att han inte skulle komma till ro sålänge Stora grät nere så jag föreslog igen att de skulle gå ut.
-Han vill inte det, sa maken.
Samtidigt lyfter han upp Stora och bär honom till dörren.
-Vi F Å R inte vara inne säger han.

Han försöker få på Stora kläder och skor och jag blir arg och vrålar att han ska släppa det skrikande barnet.

Sen lugnar Stora ner sig fort, accepterar att gå med Pappa ut och cykla och tar på skor och jacka.

I tumultet harjag slängt igen diskmaskinen så hårt att ett fat gått sönder. Maken väser mellan tänderna:
-Jag kanske ska flytta härifrån för här behövs ju ändå bara E N förälder...

Känns ledsamt, jobbigt och samtidigt bara så tomt inne i mig. Jag är inte där jag vill vara rent situationsmässigt. Arg, förtvivlad, ledsen och trött. Jävligt långt ifrån ett team. Jävligt långt ifrån en harmonisk familj. Bara jävligt...