TeachGirl

7 september 2010 13:22

Så är det! Det roliga är inom räckhåll nu, eller i alla fall så gott som! :)

Sara

7 september 2010 20:51

När man väl är hemma med sitt barn glömmer man snabbt bort de jobbiga åren av väntan och väntan. Då finns det bara roligt att se fram mot, så mycket att upptäcka genom barnens ögon.......
När ni väl valt land kommer ni få det lättare att fockusera på vad som komma skall. Då kan ni börja läsa in er på landet, börja boa mm mm. Jag sydde ett lapptäcke till mina barn under tiden vi väntade, ett lapptäcke där släkt och vänner fick vara med och skänka lappar....ett sk. Väntanstäcke!!!

Kramis

Kix

7 september 2010 22:22

Jag har en fundering på söndagens inlägg ang. din vän med barnen som sov över. Jag har också en vän som är så där, dvs de lägger barnen i sängen och de läser/somnar av sig själva. De har aldrig (vad jag vet) ömkat deras barn vid läggdags utan varit konsekvent med sovproceduren (som du också beskriver din vän). Jag har funderat på att jag absolut också skulle vilja köra på det spåret, men när jag tänker på att vi eventuellt kommer att få ett adopterat barn till oss, så funderar jag på om det kan bli svårare med en anknytnignsprocess om man som förälder är konsekvent och lägger barn även fast de vill att man skall ligga kvar/läsa/känna trygghet etc. Hur funderar du kring en sådan situation med adoptiovbarn?

litenlangtan

8 september 2010 08:09

Jag återkommer kring den här tanken i ett längre inlägg... jag filar på det i denna stund :-D
Visst är det en intressant tanke och ett aktivt ställningstagande...

Sara

8 september 2010 08:32

Hej!!

Vill bara inflika en kommentar/fundering från Kix angående nattning av adoptivbarn......vi har ju som sagt två a-barn från Kina och innan vi kom hem med dem hade vi bestämt att vi skulle samsova, ha en mysig stund i sängen etc MEN när vi kom hem fungerade det inte. Våra barn var så vana vid att sova i egna sängar så att den mysiga stunden i sängen blev bara tjo och tjim och barnen kunde inte komma till ro. Vi försökte ett tag, men la ner det efter att ha kommit fram till att det finns så många andra stunder under ett dygn för trygghet och närhet. Vi läser och har det mysigt i soffan innan sängående och sedan lägger vi dem i sina sängar, pussar och säger godnatt och barnen somnar ALLTID i sina sängar (om de inte är sjuka). Ibörjan sov dom i vårat sovrum i spjälsäng, men flyttade ganska snart in i egna rum och det har inte varit några problem. Hade våra barn varit otrygga, ledsna och velat ha närheten vid sovning hade vi gjort annorlunda. Alla barn är olika och har olika behov. Vi har alltid sjungit, dansat, kramats, pussats, lekt på golvet etc och fått närheten därigenom istället. Jag tror inte att våra barn hade blivit mer tryggare än vad de är idag om vi hade påtvingat dem samsovning.
Man får nog helt enkelt se till varje barn vad hon/han behöver.

Kram
Sara

litenlangtan

8 september 2010 08:46

Härligt! Det är nog något sånt här som jag kommer förespråka hemma sen med. Att sängen är sängen och där ska det sovas...
Mysa kan man göra i soffan som sagt... jag skriver mer i mitt 'sovinlägg'...

Siw

4 februari 2011 14:57

Det som du skriver i det här inlägget och i ett av de tidigare inläggen om enkelheten och det självklara om adoption är något jag saknar och de spontana positiva kommentarerna som verkligen värmer i hjärtat ..
Känns som om man många drar sig för att prata om det som en självklar sak ..