litenlangtan

Alla inlägg under december 2009

Av litenlangtan - 22 december 2009 16:18

Mötet med L.N på SU gick som väntat. Han hade inga bra förklaringar. Han sa att äggdonation kanske kunde fungera efterom det verkar vara nåt deffekt med äggen hos mig. Äggdonation skulle kunna beskostas av staten men det är ca 1 år väntetid på att få gå igenom äggdonation i Sverige.


Jag är högst tveksam till att ytterligare fördröja en eventuell adoption med 1 år till - att sen sitta och rulla tummar i ytterligare 1 år för att kanske bli gravid med ett barn som inte till 100% är mitt och makens... 
Visst skulle det bli vårt barn fullt ut och jag skulle få stilla min längtan efter att få vara gravid. Men jag börjar förstå att vi kommer bli föräldrar på ett annat sätt. Till ett barn som inte är biologiskt till någon av oss. Och då känns det onödligt att skjuta fram en adoption ytterligare 1 år... Det tyngst är kanske att lägga alla de här förhoppningarna åt sidan och sikta på ett annat sätt att bli familj. Det var ju inte så här det skulle gå... 


Men det är också väldigt skönt att veta att jag aldrig mer behöver sitta i det hemska gula väntrummet på SU och känna klumpen i magen - att slippa se doktorer hasa fram och titta på klockan - förvirrad och trött... 
Att slippa höra de viskande rösterna mellan dessa par som sitter där med samma förhoppningar som vi. Att slippa känna förhoppningar och slippa få sina förhoppningar grusade av ödets nyck... 
När, jag kommer inte sakna alla tester, VUL, stick av nålar, nedreglerande mediciner, klockslag, nässprayer, ilskeutbrott, tårar och krossade illusioner... Inte heller de tankar och förhoppningar OM ifall att OM skulle slå in... 
Näe - jag lägger det gärna på hyllan - stänger dörren till de där händelserna i mitt liv och förpassar dem till att blekna bort och bli ett obehagligt minne... 


Jag vet att jag läste en bok för länge sen där det framkom att man lever sitt liv för att lära sig en specefik uppgift. Jag trodde länge att det handlade om mina relationer till män och till mina vänner och min familj... 


Men idag känner jag att det kanske inte alls handlar om det. Det kanske var något större jag skulle lära mig?!


Det kanske handlar om att hitta styrka i de grusade förhoppningarna - att suga kraft och lust ur en relation som ger mig näring att växa - att hitta den inre plats där jag kan komma till ro med vetskapen om att min lycka sitter inte i mitt genetiska arv - det sitter i förmågan att ge värme och kärlek och styrka till ett lite barn - att ge det barnet rätt förutsättningar att klara sitt liv - att se förbi människors fördomar och faktiskt också mina egna... 


Nu sitter jag här med tårar i ögonen och längtar efter min man - att få sjunka in i hans famn och gömma mig en stund. Det har varit en omtumlande dag... 







 

ivf
Av litenlangtan - 21 december 2009 12:58

I lördags postade jag och maken tackkorten från bröllopet - okej, det var 4 månader sen vi gifta oss så vi är liiiite sena... :-D


Men något som vi pratat om och som det också debatteras friskt om i bloggvärlden är denna motbjudande vana att såfort man klämt ur sig en unge palla upp den i ett fårskinn och klä den i "tomtedräkt och luva" alternativt pepparkakeutstyrlsel (verkar vara årets tema)


Okej - jag kan förstå om ens föräldrar och morföräldrar gillar att få ett ûbergulligt kort att sätta på kylskåpet och så men folk som hittentills ALDRIG skickat julkort överöser oss vanliga dödliga med sina barn-i-luvor...
Det som är värre är ju att skicka till dem som inga barn har - men som väldigt gärna hade haft egna...


Det svider i själ och hjärta att få ett julkort med ett barn på... En påminnelse om vad vi inte kan få - kanske allra mest inför julen som är barnens och familjernas stora högtid...


Detta är något som vissa har väldigt svårt att förstå... HUR kan jag vara så elak och betacka mig från julkort med barn-i-luva - det som är så gulllllligt!?


Nä det är perverst och elakt och ogenomtänkt och oempatiskt att inte tänka längre än till sin egen tillfredställelse... Måste du nödvändigtvis skicka ett julkort till din barnlösa kompis som du vet kämpar för att bilda en egen familj så kan du väl åtminstone tänka på hennes/hans julstämning och låta kortet gå till någon som

a. har egna barn

b. är en släkting till dig

c. uttryckligen sagt sig uppskatta dina ungars utstyrda julkort...


När ska folk fatta att det sårar mer än glädjer?! 



Av litenlangtan - 17 december 2009 12:30

Hur vet man när det är dags att gå vidare? Nu tänker jag inte bara att det är det här med barnlösheten som "plågar" mig...

Nä i dagsläget känns det nästan MER angeläget om ett få ett nytt jobb...
För jag vill inte vara kvar här i ett år till - fan att det ska vara så jävla segt på arbetsmarkanden och att jag är i en sån dum sits med en position som är varken bu eller bä... Jag är mellanchef med väldigt lite ansvar egentligen - de är inte så poppis i andra branscher... tyvärr!


Jag har ju egentligen inga utbildningar för att göra det jag gör och nånstans så tror jag att om jag hade rätt motivation (egen drivkraft) och rätt stöd och peppning (från chef och chefskollegor) så skulle min situtation se lite annorlunda ut...


Men det är svårt att brinna helhjärtat för sitt jobb när man

a) saknar något väldigt vitalt i livet = barn 
b) känner sig understimulerad och o-uppmuntrad över lag av sin chef - som man högst sällan träffar/hör av...
c) känner att man helt tappat motivationen att styra/leda sina medarbetare och mest irriterar sig på alla okompetenta idiotfrågor man får mest hela tiden...


Innan vårt 3:e försök så sa jag till mig själv att jag skulle byta jobb om vi misslyckades...
Jag måste ha något nytt snart...


Det mest komiska med detta inlägg är att de påbörjades strax innan min chef kom på möte - under mötet så tog jag upp det här med att känna mig misslyckad på jobbet och rent privat - chefen bekräftar det jag vet. Min personal har respekt för mig och jag är inte livrädd för att ta konflikter (som en chefskollega) och jag bryr mig om hur min personal mår och hur de har det även utanför sitt jobb (till skillnad från en annan chefskollega) och en av anledningarna till att jag träffar chefen så sällan är att vår enhet fungerar rellativt smärtfritt - det innebär att chefen sällan/nästan aldrig måste komma och "fixa" nåt, ta i med hårdhandskar, rodda i nåt... och det ger väl mig ett acceptabelt betyg. MEN jag känner att jag skulle vilja ha mer feedback, känna mig lite mer stöttad, peppad och få lite mer info...
Uppskattad för att det funkar och ge mig tillbaka lite självförtroende...


Jag är fortfarande sugen på att skaffa ett annat jobb så det kanske är dags att på allvar försöka leta reda på ett jobb...


Det börjar jag med idag.


Beträffande mitt andra dilemma som jag måste fatta beslut om - huruvida vi ska tjata till oss ett ytterligare IVF eller inte - där är jag inte riktigt än...
Jag vet inte vad som skulle kunna övertyga mig helt?!
Kanske ett livstecken från vår hemutredare? Maken mailade henne och bad om ett datum i mars men hon har inte svarat ännu...
Han försökte ringa henne igår men fick inte tag på henne...


Till Läkaren på IVF-kliniken på tisdag...


Jag skulle kunna tänka mig ett försök till i januari - kort protokoll - det känns som om min kropp inte klarar av att starta upp igen efter att vara nedstängd... Jaja, vi får se vad de säger... Nu ska jag surfa in på platsbanken en stund...



Av litenlangtan - 15 december 2009 14:16

Idag har maken mailat till vår kommunkontakt att vårt försök misslyckats och att vi vill boka in en ny tid för att starta upp hemutredningen i mars...

Han har inte angett HUR illa det gick och inte heller varför vi väljer att lägga hemutredningsstart i mars...
Utan mest för att det verkade som om det "krävdes" en 'politisk korrekt sorgetid' när vi var hos kommunen och eftersom vi ändå reser bort nästan hela februari så valde vi att ta nästa möte tidigt i mars månad om det går... Då kanske vi kan bli klara till sommarens semesterar...Då kommer vi ha köat i 2 år hos AC och då kanske vi kan samla papper och skicka till ett land innan det här nya året är slut iaf?!
Svårt att vara positiv när det är bättre för alla parter att vara realist...
Vilket innebär att det kommer strula, krångla, bråka och omvärderas ca 50 gånger innan vi blir klara och får bli en familj... Det har jag förstått så här långt...

well... dax för lite mat i magen tror jag!

Av litenlangtan - 7 december 2009 07:30

Jag försöker leva ett helt vanligt liv men det vill sig inte riktigt...
Jag blev såklart ledsen när det sket sig på riktigt IGEN vid vårt 3:e IVF-försök... på torsdag är det två veckor sen vi fick det beskedet. Men det var ju lite väntat eftersom VULet visade 3 äggblåsor och det var också det man fick ut vid äggplocket...
Men att äggen inte blev befruktade det var ju det värsta som kunde hända... Jag tror det här försöker var det sämsta hittills...


Och det jag försöker göra är bara att glömma och gå vidare...


Kanske inte så smart metod att må bättre - strutsmetoden... sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar?


Men HUR ska jag göra? Det kom inte lika chockartat som förra gången och det har på något sätt hela tiden förföljt mig... men jag trodde väl ändå inte att det skulle gå så här illa...


jag vill kunna känna mig nöjd med min insats och komma tillfreds med tanken på att vi kommer bli en familj framöver ändå. Men eftersom vi inte har fått komma igång med hemutredningen ännu så vet jag ju inte HUR det ska sluta och när det ska sluta...


Det är alltid ovisheten som är värsta tycker jag...


En vän skrev till mig igår att jag inte ska ställa så höga krav på mig själv att allt måste kännas som vanligt och funka som vanligt...
Det ÄR inte som vanligt - så då måste det få kännas ruttet och förjävligt ett tag... Det kan inte vara julstämning och humöret på topp. Det kan inte vara ljuvligt och roligt att träffa gravida och nyblivna mammor. Det kan inte ens vara kul att träffa kompisar som är föräldrar sen många år...
Det kan vara ett helvette och förbli det ett tag...

jag måste vara beredd på det faktiskt.
Veckan kommer bli mer och mer heltiskt fram till fredag - vi ska inventera och sen jobbar jag på lördagen och efter det ska vi ut med jobbet...
jo men tjena - det känns ju spännande!


Nu ska jag äta frukost...  

Av litenlangtan - 3 december 2009 15:17

Jag har klurat lite på att starta en helt ny blogg. Dels för att det var så få som läste den gamla på grund av ett lösenordsskydd över hela bloggen - dels för att markera ett nytt kapitel i våra liv. Vi ska strax lämna IVF och biologiska barn bakom oss och stiger på nästa tåg som faktiskt redan väntat vid stationen på oss. Vi väljer att försöka adoptera ett barn för att vi ska få bli en hel familj.


Det ska bli en helt ny och spännande resa - där vi båda två kan vara lika delaktiga och där vi har gemensamma förväntningar och framtidsplaner... Det ska bli spännande att äntligen ta det steget och göra det tydligare för oss och för andra...
Att det är det här som gäller nu...







Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
December 2009 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards