litenlangtan

Alla inlägg under augusti 2011

Av litenlangtan - 30 augusti 2011 15:14

Självklart pratades det om min vikt på läkarbesöket igår. Jag är ju inte överdrivet stor på något sätt. Men jag önskar ta tag i det hela IGEN och ska ner några kilon. ner i mina kläder och känna att jag trivs med mig själv. Nu har jag äntligen äntligen insett att det GÅR inte att äta bröd längre. Inte alls. Så istället bakar jag eget LCHF-bröd. Nu funkar det mycket bättre. Men det går sakta.

Förmodligen för att min övervikt inte är så stor. Det kan handla om upp till ett halvkilo i veckan - nu inför mensen så går jag upp någit kilo igen vilket är så himla tråkigt men men...

Hur som helst så frågade sköterskan hur jag "försöker minska i vikt" och jag sa att jag äter mer eller mindre LCHF sen 2008. Vi äter alltså helfeta mejeriprodukter, riktigt smör, olja, majonnäs, avokado och mängder med ägg. Rikligt med proteiner och kolhydrater i form av grönt.

Enligt undersökningen ligger mitt kolesterolvärde över "det normala" med 0,5 - och sköterskan varnade mig för de animaliska fetterna.

Jag sa att jag har läst på så jag känner mig inte så orolig. Kolesterolet påverkas bland annat av stressnivåer, motion, sömn och ålder.
Så den enormt påfrestande situation vi har med adoptionen, att inte veta, med alla behandlingar vi gått igenom och ovanpå det ett jobb där jag inte trivs särskilt bra - plus att jag är dålig på att röra på mig - japp, jag förstår att jag måste ha det i åtanke men oroad... näe, inte särskilt...

Sköterskan frågade också om jag kände mig "trög" i huvudet? (av kosten alltså!)

-Näe, sa jag - absolut inte...
-Blir du förstoppad?

-Näe, det vill jag inte påstå...

Hon rekomenderar ingen att äta LCFH men om man vill det så kan man välja att ta till lite kolhydrater - som att ta en potatis... (som ISO-dieten)
-Jag äter kolhydrater vajre dag sa jag, i form av grönsaker.

Jag tror faktiskt inte att jag mått bätte än jag mått på LCHF - i kombo med att jag slutat röka för många år sen. Dricker ytterst måttligt med alkohol. (snedsteget på festen förra helgen räknas inte!) och äter lagad mat med bra råvaror och dessutom helt vegetariskt rätt ofta.

Så bra som jag sköter mig nu har jag aldrig gjort förrut...

Jag ska bara orka ända fram tills vi åker till landet den här gången! 





ANNONS
Av litenlangtan - 29 augusti 2011 23:13

Idag har jag träffat en sköterska hos företagsläkaren - skönt att få babbla ur sig till någon som inte hört allt förut. Hon frågade dessutom vad jag tycker om min chef... och då fick jag babbla ur mig lite till!


På tal om chefen - ringde upp honom idag och gav ett förslag på hur vi sla hitta en extrapersonal till butiken. Hans kommentar gjorde mig rädd.

"jag har tänkt fokusera på människor ett tag nu!"...


Hjälp tänker jag, jag tänker ofta på människor i min omgivning - chefernas fel är nog att de mest tänker på pengar...



OT

Om någon spelar 'wordfeud'och vill utkämpa en match mot mig så bjud in Dozandesign! Jag ser fram emot att möta dig!

ANNONS
Av litenlangtan - 28 augusti 2011 22:02

Helgen har vart okej - igår jobbade jag och sen hände inet mycket alls...

Idag har vi haft besök av lillos kusin och vi åt lunch och maken bakade en paj på björnbär från busken här utanför...

Jag och kusinen hade såklart lite pyssel för oss - bildbevis kommer nog på båda de andra bloggarna...

Nu på kvällen har vi vart i stan och ätit middag på indisk restaurang - trots att det inte var fullsatt så blev vi avglömda ett par gånger av personalen. Först fick vi inget naanbröd och sen fick vi inte kaffet tillsammans med efterrätten. Men personalen bjöd på både bröd, dessert OCH kaffet! Så tja, det var en helt okej kväll ändå!


Ny vecka imorgon - ska till företagsläkaren mitt på dagen och jag måste ta upp mina problem med axlarna och med värken i vänster sida. Får se om de kan remittera mig vidare...

Veckan blir nog ganska lugn - eventuellt ska jag vara barnvakt på fredag då min gamla klasskompis går på begravning för vår gemensamma klasskompis som gick bort. Eftersom hon inte kan amma så ska jag ju lösa det tycker jag.

Ja, sju månader...

Just den här helgen har jag inte haft fokus på detta men visst känns det trist att plocka ner lillos alla leksaker och låta kusinen leka med dem - igen.
Häromveckan var det ju R's äldsta dotter som grejade med allt...

När blir det vår unge som får leka med sina saker tro?




Av litenlangtan - 27 augusti 2011 11:16

NÄr jag kollar på räknaren på lillos egen blogg inser jag att det nu gått sju månader sen vi postade vår akt till landet. Det har gått så ooootroligt långsamt men i samma sekund inser jag att det är ganska precis två år sen vi gifte oss och jäklar vad fort det har gått!


Tid är så himla konstigt - för samma tid förflyter på olika sätt, olika snabbt, men jag vet ju ändå att det är inte möjligt.


Det har pågått en liten diskussion på vårt forum med där en tjej som väntat drygt tre månader från samma barnhem ifrågasatt om det kommit några BB på senaste. S som är nere nu med sin son skrev att det är 6 barn som fått nya föräldrar i sommar - så visst händer det saker via AC.
Men jag tror inte någon fått BB efter dem i slutet av juni.

Vi har ju ringt och fått svaren att vi fortfarande är 7 som väntar...

Den familj som väntat längst från Danmark har heller inte blivit matchade... De har väntat sen slutet på mars...

Det som slagit mig är ju att det kan ju omöjligt vara så att de bara "lottar" mellan svenska familjer när de matchar barnen. Det adopteras ju barn från vårt barnhem till många andra länder också såklart. Så gissningsvis kanske de tar en eller två akter från varje land till matchningsmötena och lotten avgör vilket land som blir barnets nya hemland? När det gäller syskonplaceringar så är kanske Sverige ett föregångsland? Vi tar gärna emot flera syskon samtidigt.

Men att det går trögare för småbarnen (0-24 mån) har ju säkerligen att göra med att de bor i familj eller iaf fosterhem. Där har de en fostermamma att knyta an till och inte alls samma akuta situation kanske.

I natt drömde jag faktiskt att vi fått ett barn. Men det var en vit pojke och han var så himla liten så det måste ha varit en biologiska son... (?) Maken skulle sätta på honom ytterkläder för vi skulle gå ut och han visste inte hur han skulle göra med de små armarna och de små benen... :-D
Detta mindes jag starkt när jag vaknade av att makens klocka ringde vid 06.30 jag flög ur sängen för jag skulle ju öppna butiken - trodde jag försovit mig. Men jag insåg snabbt att det var lördag och somnade om...


Så jäkla sjukt att man drömmer om barn...

NU måste jag jobba lite... eller slösurfa lite resetips för vårt storstadsbesök. Vi gör nog som flera av er rekomenderat. Boka resa ändå - inte vänta mer... Jag måste se till att någon kan jobba för migbara sen bokar vi!


Ha en skön helg alla!


Av litenlangtan - 25 augusti 2011 17:15

Vännen vars party vi drack oss snygga på i lördags berättade idag att de väntar tvillingar och de har just sett båda bebisarnas hjärtan picka på UL! Hon har haft mycket blödningar under tiden och tre missfall i bagaget... Så för deras skull hoppas jag nu att det går vägen! Något litet gnag inne i kroppen kände jag allt... Men det gick över på mindre än en minut! Att man liksom inte kan släppa det helt, ens när man vet att det är IVF, mängder med missfall och fortfarande 6 månader till leverans!? Hade vi vetat vem lillo var hade det inte vart några som helst problem! Men vi står fortfarande med punka på alla 4 hjulen på bebismotorvägen... Hjälp är tillkallad men har inte hittat fram än...

Av litenlangtan - 25 augusti 2011 07:19

Gårdagens incident beträffade kunder som skämtar om adoptionen gjorde mig illa till mods. Det finns inget förlåtande med deras beteende. Men jag vet också att gehöret från företaget i den här sitsen skulle vara lika med noll. Jag gör alltså i dagsläget inget.
Jag berättade för äldre kollegan och hans svar var "att jag nog får ta det" säger allt. Hans barns kusiner är adopterade från Korea. Men han är man, han är 50+ och han har aldrig haft svårt att få barn. punkt.


Det skrämmer mig dock att det finns människor som väljer att skämta om det här. Och återigen så tänker jag ett steg längre. Att JAG kan ta det. Men mitt barn hade kanske inte klarat av att bemöta detta.
Och jag vill helst att mitt barn ska slippa möta så trångsynta och hjärtlösa människor. Hedda tar upp tankarna om främlingsfientlighet och hur man bäst rustar sitt barn för rasism och vad vi föräldrar har för ansvar...


Jag tänker återigen på styrkan i att inte vara ensam - att ha andra att prata med om detta. Och där är ni andra som adopterar/adopterat min tröst, mitt stöd - min sol i allt det mörka. Det är otroligt härligt att ha en mailvän som A :-D
Som peppar och delar och stöttar och roar...


Min tyngsta tid som barnlös var helt klart sommaren 2008. Då var det inte många som visste om vad som pågick och det var otroligt jobbigt att vara ensam i det som hände. Även om maken var där mitt i allt så kunde han inte känna samma som jag. Han hade inte sorgen i kroppen på samma sätt. Samtidigt osm han fortfarande kämpade med att må bättre själv. Panikångesten var inte att leka med och han kämpade tappert vidare med sitt.

Nu delar jag med dem som frågar, jag pratar om det som den mest självklara grej och oftast möter man stort intresse men många fördomar och felaktiga antaganden. Det är ju allt från att man får välja kön på barnet till att man "köper barn" och frågor kring varför det tar sån tid...


Det är skönt att inte vara ensam. Det är gott att det finns forum för oss och våra tankar, frågor, glädjeämnen och sorger... För det ÄR tyngst att bära lasset ensam - att någon "hört" eller "läst" ens tankar och funderinar väger så tungt. Tack för att ni vill läsa om det jag skriver!


 

Av litenlangtan - 24 augusti 2011 11:08

Nyss hade jag tre kunder här... Två är bröder och vi har pratat lite löst om adoptionen förut. Den tredje är inte min favoritkund direkt - jag har väldigt väldigt svårt för honom - jag tycker han är en stor jävla mansgris...
Vi pratade om mitt giftermål som för övrigt snart varat i 2 år och då frågade denna mansgris om jag inte skulle ha barn snart...


Då berättade jag även för honom att vi skulle adoptera. Det resulterade i det sjukaste samtal om adoption jag någonsin haft... Tre karlar som högljutt skämtar om att adoptera, smuggla knark i blöjan, välja barn, kostnader, handikaapp och ja alla möjliga vidrigheter...

Jag försökte tappert överrösta dem och berätta om situationen - hur vi ser på det, att vi talat om dessa omöjliga moraliska dilemman, handikapp mm mm...


Tillslut sa jag bara att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta...
Mest hade jag velat be dem hålla käften!


Jag vill ju vara ärlig mot dem som frågar mig. Men jag tycker inte jag måste ta dessa fördomar och stå ut med att höra dem eller ens försöka försvara mig och mitt framtida barn...


Det hela var egentligen rätt absurt. Så jävla jävla MANSGRISIGT...
Jag känner mig ganska omtumlad efteråt och jag vet inte om jag ska tala med min chef om det. För det handlar ju om att dessa människor rackar ner på något som är mig högst privat. Något man inte skämtar om. På min familj.
Det finns väl gränser för vad man ska ta på sin arbetsplats.?

Jag B E H Ö V E R verkligen komma härifrån!



Av litenlangtan - 24 augusti 2011 07:01

Kan man verkligen våga åka iväg på en minisemester när man väntar barn och är i 8:e månaden för 7 månaden i rad? Hmmm, självklart måste man meddela organisationen ATT man åker och varför man åker - men jo vi måste nog göra det. Det skulle vara så otroligt skönt att komma iväg lite. Se något annat än vårt torg och vår backe...
Se andra människor, andas annan luft...
Förra året for och flängde vi över halva jorden och unnade oss resor än hit och än dit. Tre ganska stora städer, sol och bad, shopping och fantastisk mat...


I oktober förra året gjorde vi en efterlängtad resa till min mans favoritland och det var mysigt, något småkallt då och då men härligt att gå på nya gator och se annat folk... Det var i tanken sista resan innan vi blev 3...  


Just nu känns det som jag inte gjort annat än stekt samma korv, gjort samma arbetspass med exakt samma jobbiga människor, stickat samma sjal, tittat på samma tv-program och saknat samma människor i evighet. Amen.

Den enormt stora tröttman är över mig. Så gick ännu en sommar och så passerade snart ännu ett år utan lillo.


Jag kan lite granna tänka mig in i hur det är att vänta på ett nytt organ till exempel. Att livet inte levs fullt ut för man väntar på något som ska vända ens liv uppåner. Fast min livskvalitet är ju inte direkt försämrad... Är man sjuk så påverkar det nog ens liv mycket mycket mer. Men det är ovissheten som är det värsta. Fast samtdigt handlar det faktiskt inte om OM längre utan om NÄR och det är långt bättre än OM.


Nu tänker jag omprioritera lite - jag tänker inte 100% av mina tankar på lillo utan nu delas de 50-50 med hur jag ska utnyttja tiden i vår nästa huvudstad som bäst. :-D


Det kan ju inte bli någon längre vistelse såklart. Varken jobb eller ekonomi tillåter det. Men vi har ju levt på sparlåga i dubbel bemärkelse länge nu. Vi har ju faktiskt sparat hårt sen 2008 - först till bröllopet och sen till adoptionen.
Vi lever livet lite halvt eftersom vi inte kan och vill unna oss vad vi vill och inte kan eller vill resa, planera in saker, byta jobb hur som helst, få besök eller hälsa på folk på andra sidan landet, allt sker med förbehållet att NÄR något händer så måste vi ställa in...







Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17
18
19 20 21
22 23 24 25
26
27 28
29 30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se