litenlangtan

Alla inlägg under maj 2010

Av litenlangtan - 31 maj 2010 10:17

usch, vi har grälat på varandra i helgen...
Både lördag och söndag...
Det är högst ovanligt för oss - som i princip aldrig är oense, aldrig höjer rösten eller blir sura och otrevliga mot varandra...
Jag vet inte skälet till varför vi rykt ihop båda dagarna den här helgen...
Men en av orsakerna är min usla mathållning. Mer kolhydrater ger mer sötsug och starkare hungerskänslor och mer 'matsurhet'.
Andra detaljer är att vi båda två känt oss knäckta av det senaste besöket hos vår hemutredare. Det känns som en enorm press och prestationsångest utan dess like. Vi må vara oförberedda och vi anser väl att med dagens kötider finns det ingen anledning till oro - vi kommer hinna lära känna nån/några adoptivfamiljer bättre. Vi kommer kunna planera in föräldraledigheten, vi kommer hinna sätta upp räcke/skaffa större bostad/inreda för ett barn, vi kommer få fler barn att öva på då vännerna sannlikt inte kommer sätta sina liv på paus för att vi ska hinna ikapp...

Undra varför vår hemutredare fortsätter säga 'att det kan gå väldigt fort sen'...
Jag kan tänka mig hennes tankegångar - att vi kanske fattar beslut om att ställa oss i nån slags kö för att få ett SN-barn, det kan gå fort eftersom de där listorna kallas för 48-timmarslistan eller 72-timmarslistan. Då är vi oförberedda - det kan jag skriva under på. Men vi är inte där än. Vi har inte ens vårt medgivande i handen än...

Det jag är mest nyfiken på är vad hon egentligen har för förväntningar på oss - och på vilka plan vi är väl förberedda? Hon ger väldigt lite positiv feedback... Kanske har hon hakat upp sig på att vi bara höll oss borta från adoption ca 3 månader efter det sista IVF-et... Kanske är det därför hon fastnat i våra vänners meningar om vår barnläshet. Kanske är det ovanligt att man är öppen med att det är svart och svårt och kladdigt att ha känslor kring sin svartsjuka, sin avund och sitt sätt att se sina egna känslor? Ledsen kommer jag bli hur folk än blir gravida omkring mig har jag ju märkt... De stora svarta känslorna är kvar än så länge...


Hur som helst så har vi undrat båda två hur det kommer sig att vi grälat på varandra i helgen. I söndags kväll satt vi båda två - ångerfulla och lite ledsna och funderade över hur det blivit så. Är det den stora pressen som gör oss så här? Att en vuxen människa kan bringa oss båda ur fattning på det här sättet?  

Av litenlangtan - 28 maj 2010 21:35

Fick precis läst det sista referentbrevet och ja, jo hon hade också nämnt vår ofrivilliga barnlöshet och att det var J O B B I G T men den texten beskrev att det goda som kommit ur detta är att vi är starka tillsammans och gott rustade för tuffa och svåra dagar som kan komma med vårt adoptivbarn...


Har för övrigt lunchat med mamma idag och vi pratade jättemycket om adoptionen... och mamma läser på familjeliv (!) fast jag fick inte riktigt reda på vad hon läste om där...
Hon har också berättat för några arbetskamrater att jag och mannen ska adoptera och de tycker det är "kul" - ungefär så... :-D


Har också haft två kvinnor från en mäklarfirma här som kollat runt i vår fantastiska bostad! Dessvärre var de lite försiktiga i sin "prissättning" när det gällde en eventuell försäljning i dagsläget...


jag hoppas ju vi ska få tillbaka vad vi gett för den iaf... Och dessutom vill vi ju inte flytta! Vi vill bo här länge länge för vi bort ju så fantastiskt bra... Nu håller ju granntanterna på att göra om hela trädgården till ett frukt och grönsaksstånd dessutom så jag tror minsann att vårt barn skulle trivas utmärkt bland jordgubbar, smultron, äpplen, krusbär, rabarber, vinbär och andra goa grejer här!


Well... jag tackar och bugar och bockar för de fina kommentarerna och peppningarna... Jag håller med hej och hopp att ibland har det känts okej när man kommit därifrån och sen efter en stund har man börjat grubbla över vad man sagt och hur hon reagerat och sen har man plötsligt vänt hela situationen till det negativa och så är man liksom helt sänkt...


Men så illa som det var nu senast har inte varit innan...
Och att säga att våra referentbrev fokuserat på barnläsheten är nog att ta i. Ett brev innehöll två meningar om det och 90 % om annat. Det andra brevet hade två stycken av åtta som tog upp det - ca 20% text mao...


De övriga breven N Ä M N E R det inte ens alls... så jag vet inte vad jag ska tro...


Det var ett HELVETTE att gå igenom de där IVF-behandlingarna och inte komma ur dem med mer än ett ägg med 2 celler på dag 2. Slå det i dålighet om ni kan... Vi hade hopp, vi hade stöd, vi hade tumhållningar, hejjarklack och folk som bad böner för oss - inget hjälpte. Tro fan att det var skönt att få berätta om de jobbiga ÅREN för sina kompisar som orkade lyssna... och visst fan har det präglat oss som personer och par att varenda en av våra vänner "bara blev" gravida och fick barn ungefär som på löpande band...
Men men... vi har inte grävt ner oss,  inte kastat in handuken, inte gett upp, inte övergett hoppet om en familj. Vi står här, ödmjukt på knä och ber att få bli godkända. Vi är TILLOCKMED ärliga på de möten vi har med vår hemutredare... som är en fyrkantig oresonabel medelålders stenstod...


Nu ska jag se på film.

Av litenlangtan - 27 maj 2010 16:31

Idag har jag läst om de referentbrev vi fick in från våra vänner eftersom vår hemutredare nämnde  att "de fokuserade mycket på vår barnlöshet" som hon uttryckte det...


Jag hittar en rad som beskriver att jag och maken vart mycket öppen med vår barnlöshet och under perioden med IVF-behandlingarna...

Då har jag läst igenom 3 av 4 brev för det sista har jag inte som original ännu...

Jag vet inte hur hon tolkat in sin kommentar i det här... för jag kan inte påstå att de här breven är präglade av en ledsam ton eller har nåt som klingar "tyck-synd-om-oss"...

Just nu kan vi bara fokusera på alla frågetecken kring det hon säger och det känns verkligen jävligt jobbigt igen... Från att ha känts någorlunda okej till att vara under ytan på grund av en persons värderingar - som dessutom väger jävligt tungt för oss... börjar sitautionen kännas jävligt jobbig... IGEN.


Jag vet inte vad jag ska tänka kring det här längre...

Av litenlangtan - 26 maj 2010 15:35

Tja, dagen efter det absolut sämsta mötet vi haft med hemutredaren om vi räknar bort det allra första när vi fortfarande gjorde IVF...


Maken ville vi skulle fikat efter men jag kände att jag behövde vara ensam lite... så jag gick hem till väntande tvättstuga och försökte tänka på annat en stund. Maken var otroligt deppig och ledsen och vi träffades vid centrum och tog en fika efter han slutat jobbet. Vi pratade om hennes oresonlighet...


Om hur svårt det är att veta på vilka plan vi ska vara detaljrika och på vilka plan vi ska vara öppna. Jag kan tycka att en sak som ligger 1-3 år fram i tiden och beror på många olika faktorer - ja, nu pratar jag ju om föräldraledigheten igen - eftersom vi båda vill byta jobb och kanske inte vet riktigt hur vår jobbsituation ser ut då...
Vi vill båda två vara hemma så mycket som möjligt naturligtvis. Men ur vår ekonomiska synvinkel så kanske vi inte klarar det. Särskilt inte om vi måste byta boende (som hon för övrigt inte ordade om alls) och om räntorna går upp enormt... Då kanske det inte finns någon annan råd än att vi är hemma en i taget. Vi tjänar ju ganska lika vilket innebär att vi inte gör någon större förlust på om maken är hemma tex...
Mitt jobb gör att jag skulle kunna jobba ½-1 dag i veckan med mina "chefsuppgifter" och ta in en säljare istället för en person som ersätter mig rakt av.
Här förstår jag inte hur vi skulle vara bättre föräldrar om vi i detalj har bestämt det ena eller det andra...


Sen kan vi tillägga att vi vill att vår hemutredning ska vara riktad mot Colombia - där krävs en särskild form av hemutredning... Det kan vara så att vi kan anses vara "olämpliga" eller "mindre förberedda" ur deras perspektiv. MEN det har hon inte sagt något om...


Vidare hade hon som önskemål att vi skulle kontakta AC för att höra oss för vilka länder vi kan vara aktuella för osv.
Jag mailade AC och deras svar var som det också står överallt. Skicka in dina papper efter hemutredningen är klar.
Och det svaret gav jag henne... men hon var visst itne nöjd med det heller...


Jag uppfattade inte det som maken gjorde men han sa att hon sagt att "det var inte det jag ville du skulle göra" eller nåt i den stilen...


Men hon ger få ledtrådar, ställer få frågor som ger oss möjlighet att diskutera vidare och inte så mycket hemma heller...
Vi har bara en person om gör hemutredningen (vanligt är väl att de är två) Vi har inte gjort någon "djupintervju" och hon är väldigt 'fyrkantig' och regelrätt...


Jag nämnde det som Hej & Hopp skrivit i en kommentar - att ett litet hem gör att barnet ständigt har sina nya föräldra inom synhåll och att det var lämpligt för henne att bo kvar där till barnet var ca 7 år som hon skrev.
Detta replikerade hon med att det kanske gällde det specifika fallet och det specifika barnet.
Jag svarade att det fanns inget specifikt fall eller specifikt barn. Det var en singeladoption med okänt barn och relativt okänt land... Alltså en helt vanlig hemutredning för adoption...
 

Vi enades hur som helst om att inte kommentera vad vi pratat om när vi ses nästa gång... inte kommentera alls att vi upplevt det här som jobbigt eller enerverande... bara säg att vi fick en del att tänka på men inget annat...

Av litenlangtan - 25 maj 2010 15:11

Vårt näst sista möte med hemutredaren idag. Jag tog semesterdag och nu är jag väldigt tacksam för det...
Vi började med att återkomma till lite frågor kring barnet; kön, hudfärg, bakgrund, önskemål, tankar, fantasier, förväntningar. Sen pratade vi lite om hur man ska skydda barnet mot de eventuella situationer man kommer att hamna i framöver...


Det är svårt; å ena sidan känner man att man inte vågar ta ut något i förskott gällande kön, utseende, hudfärg, eventuella skador och sjukdomar osv...
Samtidigt så ska man vara väldigt förberedd, påpassling och ha planerat så långt fram som till vem som ska vara hemma och hur länge osv...


Jag tycker det känns jättekonstigt att det ska framgå av utredningen och jag har nog inte förstått det. Självklar kan jag förstå att de som handhar ärendet i landet sen har lättare för att matcha barn och familj om familjen har stort hus med rum förberett, föräldraledigheten utstakad in i minsta detalj och stor rymlig bil för alla utflykter och aktiviteter...


Men måste man verkligen bestämma vem som ska vara hemma och hur mycket redan nu? Varför har hon då inte sagt att det här är saker som vi borde ha tänkt igenom till det här mötet? Det finns otroligt lite info om hur en hemutredning går till och vilka moment som är särskilt viktiga.


Hade detta varit en helt vanlig graviditet så hade det fallit sig naturligt att jag var hemma och maken var hemma efter en period eller samtidigt om det går...
Nu har vi inte en helt vanlig graviditet - utan en jävligt komplicerad och lång vänteperiod innan vi får besked om ett barn ens...
Det är långt in i framtiden och det känns bisarrt att ens tänka på att faktiskt vara föräldraledig...


Sen pratade vi om våra respektive familjers förväntningar på vårt barn. Mina föräldrar är jävligt ointresserade överhuvudtaget. Mamma frågar aldrig nåt om vårt blivande barn. ALDRIG. Det gör mig självklart ledsen och jag vet inte om det är av ointresse eller om det är något annat...
Hur som helst så blev det känslosamt och jag började grina så in i norden... Vi blev kvar nästan 30 minuter över tiden eftersom jag grinade och kunde inte sluta grina... Med rödsprängda ögon gick vi därifrån och kände oss allt annat än nöjda...
Återigen känner vi oss tillplattade och fördummade...
Vi är dåligt förberedda enligt vår hemutredare på vissa plan. Jag tycker att det hör samman lite mer att hon ger väldigt lite input - hon har inte riktigt förklarat nån gång vilka steg vi ska ta igenom processen och det är svårt att förbereda sig på "rätt" saker...


Jag tror också att mina tankar om att väldigt mycket i adoptionsprocessen är negativt och långsamt och mycket byråkrati - vilket gör att jag känner att jag inte orkar ta in alla negativa, jobbiga fakta på en gång. Jag vill lära mig lite pö om pö och ta in del för del. Jag vill inte bli helt uppslukad av detta som jag blev med IVFhistorian. Jag visste tamigfan allt om det och Ä N D Å blev det inga biobarn. Jag hade 100 frågor men inga svar. Jag vill inte bli en neggomänniska - jag vill försöka ha ett normalt liv brevid det här att jag försöker få barn och bli en familj... Försöka leva lite oberört och normalt...


Är det för mycket begärt?


Ska jag känna mig som en dålig människa för att vi inte pratat klart om föräldraledighet, land och tänkbara SN-skador...


Ute ömsom regnar det och ömsom skiner solen, det är förbannat kallt. På hemmafronten går tvättmaskinen varm, snart ska jag föröka sy lite småsaker som jag ska försöka sälja på en loppis som ska hållas på gator och torg i stadsdelen Majorna på söndag. Som också är mors dag...

orkar jag träffa mor? Eller ska jag försöka göra det på fredag istället?
Vi har ju ingen bil nu...



Av litenlangtan - 24 maj 2010 15:23

Det bästa med Internet är att man får vänner runt om i världen, som förstår hur man tänker och känner, trots att man aldrig träffat dem.
vissa personer vill man verkligen träffa och ser till att det blir så...
Jag tänker på Maja Gräddnos som tog sig tid att möta upp mig i sin hemstad när jag var på ett besök med jobbet. Det funkade och det klickade - det kändes så naturligt och som om vi redan känt varandra länge...

Min vän från Familjeliv är också en sån person. Det var inget fel på kemin och vi tar oss tid att ses någon gång då och då för en rask promenad och en del snack!
Hon förstår hur jag känner och är den som först löste medlemsskap i vår adoptins-supporter-klubb... :-D
Hon suger i sig info och har mängder med tankar och frågor... För henne var det ju nästan så att de var där själva - innan de faktiskt lyckades få ett eget barn...

Nu idag har jag förstått att jag kanske alltid kommer reagera på ett eller annat sätt när någon nära mig berättar om sin graviditet. Kanske kommer det blir skitjobbigt den dag mina 10-13 år yngre systrar bekräftar att de väntar smått. De har ju trots allt en syster som inte kan få barn så de kanske har vett att starta lite tidigare än jag gjorde...

Jag skäms inte för mina tankar och känslor - jag har all rätt i värl till dem. Däremot skäms jag över min starka reaktion och över hur jag sårat min vän. Kanske så illa att hon inte vill tala med mig om det här alls?!
Jag skickade ett SMS idag och föreslog en lunch i veckan och nämnde inte alls något om vår upprörda SMS-växling i förra veckan...

Hon har inte svarat...

Jag funderar på att gå till hennes jobb med en blomma och ett kort som säger förlåt för min reaktion för det finns inget försvar och ingen vettig förklaring som får henne att fatta hur det hon berättar gör med mig och mina känslor. Hur monstret i mig dyker upp och tar hiskeliga proportioner, tar kraft och energi från mig... som gör att jag sårar henne utan att tänka på konsekvenserna...

Jag vill tala med henne mellan fyra ögon och det var det jag hade önskat att hon kunde bemöda mig då... Det gjorde hon ju förra gången

Jag är en duktig flicka som vill bli omtyckt av alla, jag tänker det värsta om det hela och får för mig att alla nu vet vilken hemsk människa jag är som är missunsamn emot min bästa vän som väntar barn...

kanske förstorar jag upp altihopa men jag lägger mycket energi på att tänka över hela situationen och hoppas jag slipper uppleva den igen...

Av litenlangtan - 22 maj 2010 17:11

Som tur var stack vi från landet, vi hade resan planerad och det kunde inte kommit lägligare faktiskt... Att komma bort och tänka på annat var bästa medicinen!
Vi åkte på torsdag eftermiddag och jag stålsatte mig för att de vi skulle hälsa på ocksa var med barn men det var de inte som tur var!


Vi har ätit gott, vilat, promenerat i solen, druckit vansinnigt goda öl på mysiga kafèer och gått i vintagebutiker, samtalat väldigt mycket om barn...


Ikväll ska vi kanske gå på en trevlig Italiensk restaurang som vi besökte sist när vi var här eller så går vi på något annat mysigt ställe och sen har vi fått låna en lägenhet av vänner till vännerna där vi ska se Champions Leaguefinalen som är viktig för min älskling! Imorgon har vi egentligen inga planer för alla butiker är stängda då. Men kanske att man mest softar runt och kanske äter lunch nånstans i väntan på att planet hem ska gå. Fast jag vill inte åka hem - jag vill stanna här i detta trevliga land och hänga runt på mysiga kafèer, äta god mat, handla gott bröd och goda ostar och smaka vin och öl i matbutiken! Jag kulle kunna gilla det här livet här! Och gud vad jag längtar efter att åka till Paris, Milano, Rom och Berlin... Det får snart bli en ny resa...


Over and out!


Och tack era kommentarer

Av litenlangtan - 20 maj 2010 06:33

Cyklade som sagt var in till stan, bytte kläderna jag fått av min Älskling och sen satte jag mig på ett kafe och tog en kaffe och skrev lite...


På den korta tiden jag var i stan så hann jag se 99% av alla gravidmagar som promenerade runt i stan igår kändes det som...


Det är just de gravida jag har svårt för - när barnet väl är ute sen så funkar det hur bra som helst - det är nåt med magen som gör mig ledsen och sorgsen... Nu när S & B väntade på sin Loke så träffade jag inte henne en enda gång eftersom hon uttryckligen sagt att hon inte ville ha barn - det gjorde mig förbannad och ledsen att höra att hon var gravid... När någon vän som inte vill ha barn får barn så känns allt värre än värst...


Jag hade glömt hur lömsk svartsjukan är och hur djupt rotad den här längtan är och hur hårt sorgen sitter...
Jag trodde mig nog vara över den allra värsta sorgen och känslan av maktlöshet över de mörka känslorna - men uppenbarligen så bor de kvar i mig...


Trots att vi är närmare vårt mål och kommer närmare för varje månad som går... men fortfarande är vi hopplöst kvar bland de barnlösa och blir kvar här länge än...


Såklart kommer de vänner som kan få barn att skaffa syskon till sina små. Några nya kommer få sina första - kanske den vän som nyss träffat någon tillockmed... Hon fyllde 34 nyss och båda hennes bästa barndomsvänner har barn så vem vet, kanske är hon nästa på tur...
R, som berättade igår är dessutom ganska nära i allt det som händer kring oss och hemutredningen... därför kändes det etter värre...


Jag funderade länge och väl på hur jag hade kunnat få det beskedet på ett sätt som funkade för mig... Jag tror att om jag fått höra i förväg att de planerade ett syskon till sin lilla så hade det kanske inte känts så jobbigt. Då hade jag kunnat vara förberedd...
Kanske var inte det här barnet planerat och det här var det skonsammaste sättet för henne att dela nyheten med mig...
Ingen som kan bli gravid kan någonsin förstå hur det här känns... att brottas med nattsvarta känslor, känna sorgen ta överhanden, bli arg, ledsen, sårad och den obotliga känslan av att vara annorlunda och fel...


Jag känner mig missunsam, elak, snål och lurad på nåt sätt...


Återigen styr de här känslorna över mig... det är jag inte så nöjd med...



Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards