litenlangtan

Alla inlägg under augusti 2010

Av litenlangtan - 31 augusti 2010 09:28

Kära vänner - det är inte så att jag fortfarande känner skuld över saker i mitt förflutna och undrar varför längre...
Men tankarna kring barnlösheten har inneburit skuldkänslor och funderingar på vad jag gjort fel eller borde avstått.
När man läser vad p-piller gör med vattnet i våra hav och sjöar eller hur småfåglar och groddjur inte kan fortplanta sig eftersom de bor i närheten av de stora mobilmasterna blir man skrämd och tänker - det kanske kan ha drabbat mig också...
Det finns alltså ingen diagnos på mig. Mina ägg är av urusel kvalitet, de som finns har orenheter i sig och är mycket svåra att få befruktning på...
Maken har få och slöa simmare... vi vet inte varför...

Men det tillhör vår historia. Det smärtsamma förflutna - men det är ju inte alltför långt borta... och för varje person jag känner som får biobarn så kommer tankarna upp till ytan och det ska självklart utropas:

mammas näsa och pappas öron osv osv...
Det blir inte så för oss. Det är helt okej... Vi har förstått det med hela innebörden...
Däremot ska det bli väldigt spännande att se vad för egenskaper vårt barn tar efter oss... Vad för mimik man kommer att känna igen i sitt barns ansikte och vilken hållning och små egenheter barnet snappar upp...

Just nu har jag bara en vän som är gravid (gudskelov!) och det är helt okej nu...

Jag måste berätta om en bonuspresent som vi fick på vårt bröllop - en vinflaska som lagts ner i en låda av trä och förseglats ihop med en hälsning från var och en av våra gäster. Vi glömde öppna den i söndags men vi öppnade den igår!
Det var mängder med fina ord och härliga hälsningar till oss!
Den allra finaste var någon som ritat ett litet hus och bredvid det huset stod två streckgubbar - en med långt hår och en med kort hår... och brevid dem står en lite mindre streckgubbe - också med långt hår...

Det var ju vi med vårt barn!

Tyvärr vet jag inte vem som ritat den... Men den värmde mitt hjärta!

Idag blev det ingen promenad trots att det var strålande sol och underbart hög höstluft... Jag gjorde som maken, tog sovmorgon...
Men jag tror jag drar ut en sväng ikväll och ser om det finns några kantareller till en västerbottenpaj till lördag...
Vi får oväntat och fint besök till helgen... En av makens vänner kommer upp med sina barn för att delta på kräftskivan! Vi får sätta vårt boende på prov med en snart 2-åring och en 3½-åring! Det ska bli festligt och roligt...
Det blir nog bra livat!


 

ANNONS
Av litenlangtan - 30 augusti 2010 15:41

Tja, jag har inte så mycket att komma med just nu... Allt är som allt är... Vi har inte fått tummen ur och skickat de nya dokumenten till AC än (fy på oss!) samtidigt som vi inte har något krav på oss att göra det heller - de har ju ännu inte tagit kontakt med oss. Men det är väl bäst att se till att den pappersluntan lämnar vårt bord för deras iaf...


Bröllopsdag igår... mjukstart, barnkalas och middag - jovars det var trevligt - men ganska likt vilken helg som helst typ...


Vårt 4:e år som par blev vårt första som gifta - det har vart bra - för att inte säga mycket bra. Inga större blesyrer, varken mentalt eller fysiskt...


Men om jag bara sluter ögonen och tänker på något som gör ont i mig så är det ju barnlösheten som snörper ihop hjärtat och som greppar tag i mina inälvor med en iskall hand...
HUR kunde vi leva i tron och förhoppningen att vi skulle få barn?
Det har haft med skam och skuld att göra ganska mycket och jag tror jag skrev det nånstans i ett svar till en kommentar...
Jag har skuldbelagt mig själv...
Jag har såklart undrat vad jag har gjort för att misshandla min kropp så illa så den slutat funka... på insidan...
Jag har förbannat mig själv som rökt (men det har ju de allra flesta av mina vänner som har barn gjort också) jag har förbannat mig själv som partajat en hel del (se ovan) och som kanske möjligen testat någon illegal substans nånstans...
Som använt p-piller i så många år så det tillslut blev en vana att glömma av dem...
Som burit mobiler och trådlösa telefoner nära kroppen i många år, som bott i ett hus med radon i många år... som invaderat min kropp med e-nummer, fettfritt, light, aspartam, sockerersättare och en hel del annan skit - som säkerligen påverkat min kropp mycket mer än jag förstått...
Så jag har säkert på något sätt själv försatt mig i den här situationen.
Jag tror nog att maken har skuldbelagt sig själv också till vis del eller iaf ifrågasatt sitt sätt att leva innan vi träffades...


Skuldfrågan kommer aldrig bli utredd, kanske är det inte en slump utan vårt öde... Vi skulle inte ha de biologiska barnen för att vi skulle få chansen att få adoptera?
Många vittnar om just den tanken...

Tänk om vi fått biologiska barn, då hade vi aldrig fått möjligheten att möta våra adoptivbarn...
På någons blogg läste jag att kvinnan saknade graviditeten - men hon önskade så att det hade fått vara sina adoptivbarn hon varit gravid med... Så fin tanke och gulligt sagt! Det gjorde mig så rörd...


Jag befinner mig i mitt limbo - en vardag som inte är grå (än) utan svagt rostorange i kanterna, grön i mitten och den börjar svalna...
Höst. Det är underbart att det känns okej att vara inne, börja planera stickningar och syssla med innepyssel, kanske börja göra julklappar och ta mig i kragen när det gäller mina löften till mig själv...
Mitt köpstoppsår - hur går det med det, var eftertanken god nog?


Vi har inte så mycket nytt att meddela just nu, vi är i limbo - i gränslandet mellan vetskap och den ljusnande framtid...
som är vår!


Snart vet vi vilka länder vi vill köa till, snart vet vi mer om ekonomin, när det är lämpligt att greppa tag i saker och ting - att börja agera som en boande mamma och blivande förälder...


Vi talade om namn igår...

ANNONS
Av litenlangtan - 29 augusti 2010 20:52

Tja, så var det första året som gifta till ända och vi har tagit steget in på det andra året som man och fru...

Vi hade planerat pappersbröllop aka kräftskiva men då många hade andra planer och dubbelbokningar och avsaknad av barnvakt mm så blev det grillning med dem som inte kan nästa helg istället...

Så först jobb och sen grillförberedelser och sen mysig grillmiddag med syskon och vänner... inte jättesent utan lagom.

Två promenadpass har det blivit - mer heliga familjen och ett i regn och ett i solsken... Heliga familjen har tagit upp så mycket spännande och en sak som jag funderat lite på är tid. Alltså som någon sa, tid är det enda vi alla har lika mycket av...
Sen disponerar vi den olika.

Igår ringdes jag och maken vid nån gång strax innan jag slutade jobbet. Maken var i närheten och jag frågade om han ville möta mig...
-ja, fast då kommer inte potatisen (till en potatissallad) vara klar när du kommer hem säger han.
Då blev jag ganska sur eftersom jag bett honom göra några saker medans jag var på jobbet och risken fanns ju att jag skulle bli ståendes med att göra det själv sen när jag kom hem... Så då surnade jag till och sa att han kunde gå hem och koka potatis istället...

Jag kände att min fritid plötsligt kunde riskera att kapas för att jag ville blivit mött... inte okej.

När jag kom hem var potatisen kokt och allt var frid och fröjd...
Men vi är där på hemsysslorna direkt... maken tränar mycket och det inkräktar på vår tid och på sånt som behöver göras... jag hoppas att jag kommer känna att vi fortfarande delar på ansvaret hemma och att tiden mellan sömn och jobb ändå disponeras på ett bra sätt.
Mina sena veckor blir lite dumma för då hinner jag inte med hemmet på samma sätt. Eller orkar inte heller eftersom klockan är mer när jag kommer hem och då har jag vanligtvis hunnit göra undan OCH lagat mat innan det blir TV och sängen...
När jag är sen blir det mat och TV och sen sängen... inte mycket mer.
Jag avskyr att jobba sent...
Nu ska jag dessutom försöka hålla igång promenaderna denna veckan och får stiga upp nästan som vid tidig vecka :-D
men det är det värt för radioprogrammen är så jävla bra! Och vikten går stadigt ner... fast just nu är det mens på G och då samlar jag vatten...
Appropå vikt... har en vän som är ganska överviktig och var barnlös länge länge - men så åt hon pulversoppor och gick ner 25 kg och så kom mensen tillbaka och strax var hon gravid... Hon berättade idag att hon startat om med pulver igen så jag räknar ju iskallt med att det är för att kunna bli gravid snart igen - det kan ju vara för att gå ner och kunna vara mer rörlig och aktiv i takt med att deras barn växer och blir mer aktiv men det kan mycket väl handla om ett syskonförsök... så det är bara att stålsätta sig... sannolikheten att mina vänner kommer få fler barn är väldigt stor. Sannolikheten att mina syskon får fler barn är också stor och världen går ju vidare för dem trots att mitt liv står på en slags parkeringsplats och väntar på att dra igång.

Idag var vi trots allt ganska nöjda när vi traskade trapporna ner från barnkalaset. 8 ungar i olika storlekar och olika ljudvolymer!
Fullt med godsaker som gasade igång dem, massor med leksaker med ljus och ljud, skrik, gråt och tandagrnisslan och massor med tjo och tjim...

Så när vi gick var vi tysta en lång stund och bara njöt av att vara ensamma (i världen utanför barnmaffian) och på väg till en restaurang i för att fira vår ettåriga bröllopsdag i all enkelhet!



Av litenlangtan - 27 augusti 2010 07:49

Jag fick en underbar historia berättad för mig i kommentarsfältet häromdagen. Det var Sara som förmedlade sina tankar och känslor kring sina adoptioner och det var rörande och roligt att läsa... 


Framförallt har jag Helgas dagbok och Kottefamiljen som "glädjekällor" när det gäller adoption. Det går upp och ner men mest upp för dem. Helga vågar också dela med sig av tankar kring sin egen roll och hur tungt det kan vara att vara mamma.


Dessa barn är ännu små och visst är det fantastiskt att läsa om hur barnen utvecklas och hur harmoniska dessa små verkar vara...


Kollegan på jobbet har en syster som adopterat 2 barn från Korea och de är vuxna idag - de har ingen uttalad längtan efter att söka sina rötter men föräldrarna verkar ha varit beredda på att något skulle komma ikapp deras barn i framtiden för de hade avsatt pengar i nån fond för att barnen skulle kunna bearbeta sitt bagage med terapi som ung vuxen om så skulle behövas...
Båda barnen har tydligen blivit väldigt förvånade över vetskapen om den här fonden och tittat frågande på sina föräldrar och sagt:

-Varför skulle vi behöva terapi?


En adopterad kvinna påtalade just det här för oss på föräldrautbildningen... "spara undan lite pengar för barnet kan behöva bearbeta sina minnen och tankar när det kommer så långt... "


Jag tycker tanken är god men det känns ju lite som att man iskallt räknar med "problem" å andra sidan har mitt liv fått ett enormt lyft iom att jag gått i terapi... undra vem jag vart idag om jag inte gjort det...

Jag kan tänka att jag saknar att läsa om de unga vuxna adopterade. De som kommer i tonåren och börjar fundera över livet och döden och rötter och allt det där... Finns det någon som har en länk till en sån familjs blogg  eller där nån adoptivmamma vill berätta om vad för "problem" som uppstår och hur man tacklat dem?
Kanske ska jag söka efter nån adopterad ung vuxen som själv skriver blogg...


Bagage har vi alla med oss men det är olika tungt att bära och det är olika synligt hos olika personer...


Maken har ju en familj med syskon, pappa och syskonbarn som han aldrig träffar...
Han vet att hans biologiska pappa inte ville ta sitt ansvar 19 år gammal och han och hans mamma blev lämnade åt sitt öde... mamman var väldigt ung...
Men i efterhand har han fått reda på att pappan startade en ny familj ganska snart efteråt och fick med den kvinnan inte mindre än 4 barn! Så maken har 3 bröder som han aldrig träffat och den yngsta är en syster, fortfarande ganska ung...
När makens pappa tog kontakt med honom nån gång i tonåren pratade pappan om de här andra barnen och nämnde då att maken har en syster som så gärna ville veta vem han var...
Just den där önskan från henne att få mer kunskap och bygga en relation till den äldsta brodern gjorde honom så nyfiken så han tog kontakt...
Hennes eget bagage gör att hennes liv är lite rörigt och att hon kanske inte orkar bibehålla den kontakten. De "pratar" på facebook ibland men det är en sporadisk kontakt... Men maken har en önskan om djupare kontakt men det finns ju ett motstånd också - han var ju bortvald då och ingen av de andra verkar vilja söka upp honom, ska han försöka med risken att bli bortvald och förnekad igen?


Det här med den biologiska pappans icke-närvarande är tydligt för maken. Han känner sig övergiven och lämnad. Frågor som "varför" och "hur kunde han" finns ju där...
Han har en högst närvarande Styvpappa som alltid funnits där och tagit strider för och med honom som vilken pappa som helst...
Så egentligen finns det bara en pappa - för honom - som för så många adoptivbarn...
De "riktiga" föräldrarna är ju de som älskar och vårdar och tar ansvaret, beskyddar, vakar, ställer upp och finns tillgänglig...


Ändå så är ju biologiska föräldrar så viktiga att ha med i historien. Ursprunget finns ju alltid med en och det lämnar en aldrig. Det är något som man inte kan radera...
Det gäller att finna ett sätt att presentera ursprunget - på ett spännande och informativt sätt och alltid alltid förmedla kärleken och att det var den som förde oss samman!
Någon bloggare skrev att hon precis börjat skriva en dagbok till sitt blivnade barn...
Det lät spännande och roligt...
Jag funderar på att skriva och rita egna sagor... 
Jag har ju ärvt en konstnärlig ådra av min farfar och min pappa :-D


  



Av litenlangtan - 26 augusti 2010 17:05

Har ni funderat mycket på hur ni ska kommunicera med era barn när ni får dem?
Jag och maken pratar om detta ibland... han har hela tiden pratat om något land i Sydamerika som givarland och nu har jag också landat i det och tycker det känns bra.

I de länderna pratas det mest spanska och maken har läst 1 år spanska för länge sen...
Men nu har jag funderat på att lära mig spanska och jag har sån tur att jag har en vän som är väldigt duktig på spanska som vill lära mig det språket! Så jag hoppas att det blir av och att det kommer finnas tid och att jag har motivation att läsa läxor och bli duktig på det! Det kommer ju underlätta en del för oss att kommunicera med människor i vårt kommande givarland. Det kanske också kommer hjälpa oss att kommunicera med vårt framtida barn.

Men för att säkerställa att vi kommer kunna underlätta kommunikationen så kunde jag inte låta bli att köpa en liten ask med kort med symboler som beskriver enkla ord med teckenspråk. Den kostade 2:- på loppis och var nog mest på skoj ;-D men jag ska ta med den sen på resan. Där fanns bilder på bilar, taxi och lite sånt också...

Lägger in en bild på de små sockarna som jag stickat också :-D

  
Hur tänker ni andra kring språk och kommunikation?

Av litenlangtan - 26 augusti 2010 12:34

Städade lite i mapparna på datorn på jobbet, efter 5 år här så blir det en del som inte hör hemma där såklart...


Hittade bland annat ett brev jag skrev till en "vän" våren 2009 och då kom en massa minnen tillbaka...

Jag hade upplevet att jag inte kunde dela saker med henne för jag fick så konstiga reaktioner...
Vi har en historia med lite osämja som aldrig runnit av mig och hon inte ens minns...
Eftersom vi sorterade i vänskapskretsen och fnurlade på vilka vi skulle bjuda som brällopsgäster osv så kom alla tankar upp...


Jag insåg att som hon betedde sig då så ville jag inte vara vän med henne - jag blev ledsen och mådde skit när vi sågs och jag orkade inte ha det så...


Så jag skrev henne ett brev...


Hon blev glad och svarade att hon tänkt på detsamma - att skriva ett brev.
Jag skrev att vi borde ta tillfälle i akt och träffas och prata...


Så vi gjorde det...


Jag fick äntligen ur mig all skit som legat och pyrt och hon förstod att jag vart ledsen över det hela... några timmar senare så var det dags att skiljas åt och vi sa att vi skulle ses igen och prata mer och förhoppningen var att komma varandra nära igen...


Det hände i stort sett ingenting... vi valde ändå att bjuda dem på bröllopet.

Möhippan slutade med att både hon och hennes man blev för fulla och "skämde ut sig" - på bröllopet var de som ljus...


Sen har vi setts hos gemensamma vänner - det har blivit att de vi tackat nej till de få saker som de bjudit in till, de är desamma som ringde oss när barnvakteriet krisade häromsistens... och jag ringde häromdagen för att byta dag på ett evenemang som vi bjudit in till...
(det var för övrigt första gången vi pratats vid i telefon sen förra året!!!)


Och jag inser att det hjälpte ju inte den här gången heller... Mina ansträngningar var förgäves igen...
Jag är inte ledsen längre... fast jag måste ju erkänna att jag fortfarande på något märkligt jävla sätt har så svårt att bara säga nej när hon vill att jag ska göra något för henne... som det alltid varit och som jag nånstans aldrig lyckats förklara för mig själv och förstå hur jag ska vänja mig av med... vissa människor vill man bara göra till lags på något jävla sätt - trots att den personen aldrig ger tillbaka på samma sätt eller med samma engagemang...


Det som stör mig som fan är att aldrig "blir av med henne" heller... vi umgås med samma vänner till viss mån. Hon är den där typen som bjuder in sig själv på saker dessutom - som när jag berättade om att jag och en kompis startat ett litet symöte...  

-ÅH Amen då måste jag komma dit, jag har funderat på att lära mig sticka och jag skulle behöva sy gardiner till barnrummet och blablabla bla bla...
jag kunde ju inte gärna säga:

-Jag kan aldrig berätta om något roligt utan att du ska vara med på det - bara sådär, helt självklart...

Nu ska symötet starta upp igen. Jag känner mig avogt inställd till att träffa henne varannan vecka som det då blir. Vi har verkligen inget att säga varandra längre - mer än väder och vind och gamla minnen typ...

Hon finns ju där vare sig jag vill eller inte. Jag får väl se det som en arbetskamrat eller nåt... men nära kommer vi aldrig bli igen och jag har verkligen ingen lust att springa hennes ärenden eller ställa upp på henne nåt mer...

Det stör mig också att jag gjort flertalet försök att reda ut vad som hela tiden felar mellan oss och lägga energi på att fundera på vad jag själv har för delaktighet i det hela... När vi "talade ut" fick jag tala upp hur jag upplevt saker och ting men hon hade bara glömt... Hon såg det inte på samma sätt och hade inte upplevt det på samma sätt...
Hon har upplevt att stämningen mellan oss vart ansträngd men inte hur hon kände eller vad jag gjorde som påverkade...

Men hon har inte gjort något för att rätta till saker mellan oss...


nu är det slut med det här. och jag måste vara ärlig och rak mot mig själv. punkt.



 

Av litenlangtan - 26 augusti 2010 06:38

Jag tror jag skrattar ihjäl mig! Mitt lilla försök lyckades... fast jag tror jag fick ganska bra draghjälp av Maja Gräddnos som hade länkat till mig från sig...
Hon efterlyste ett hångel häromdagen och eftersom jag är hennes "goda fe" som hon kallar mig så gick jag till Lagerhaus och köpte lite snask med hångeltema och skickade upp det till henne...

Detta resulterade i att jag fick all-time-high på min besöksstatistik igår... 115 besökare! Kors i taket och kära hjärtanes...

Kolla själva!


  
Jaja, då vet jag iaf att en dramatisk rubrik skapar läsare... Men var kommer de ifrån... Jag har ju en sida som talar om varifrån ni kommer, alltså var ni hittat mig... Men långt ifrån alla kommer från Maja... :-D

Av litenlangtan - 25 augusti 2010 07:56

När vi görjade planera för barn så hade jag redan insett att vart man än vände sig i den här trånga stan (Göteborg) så fanns det barnvagnar, gravidmagar, familjemiddag, mamatidningar, privata barnmorskemottagningar, babykläder, barnvagnsbio och allt det där som står för familjen överallt...
Då var det ju en ny och spännande värld som jag ville in i... jag saknade ju en kille bara att lösa den där detaljen barn med...
Så kom han in i mitt liv med lite buller och bång... allt gick tokfort och på 14 dagar så hade han i princip flyttat in och vi var ett "item"...
Vi var oroliga för att jag skulle bli gravid när vi hade oskyddat sex men sådär i början så är det ju lite spännande och ändå tokroligt... Men snart pratade vi om att sluta oroa oss och "köra i vind" - vid årsskiftet slutade jag med p-piller och vi började försöka bli gravida...


På lite samma sätt var det med adoptionen... från att ha "inte sett dem" - adoptivbarnen, adoptivfamiljerna - så fanns de PLÖTSLIGT överallt...
När vi gick på grönsaksavdelningen på COOP så satt det en asiatiskt liten tjej i kundvagnen medans den ljushyade mamman plocka äpplen i en påse... och där kom den ljushyade pappan med bananer och la i vagnen bakom den lilla asiatiska dottern...
Vi utbytte blickar, jag och maken...
Såg du?

Ja...

och så log vi lite...


Vi såg nån film och då skulle paret adoptera... Lulu Carter på Äntligen Hemma var hos en familj och fixade och jag kom in lite sent i programmet. När familjen kom hem så hade de två små asitatiska pojkar och när jag bytte kanal så satt nån annan inredare och provade soffor med en annan adoptivfamilj...
I vårt bostadsområde finns en adoptivfamilj (fast det var nu länge sen jag såg dem...) och igår när vi såg på den nya serien 'five days' på ettan igår så inser vi att det unga paret ska adoptera...
Något vi så gott som inte reflekterat över tidigare blir plötsligt vanligt överallt...
Men undra om jag nån gång kommer sluta upp med att fästa blicken på magen på alla nya kvinnor jag träffar?
Gravidradarn är på vare sig jag vill eller inte...
Jag registrerar deras eventuella utbuktning under bysten för att jag inte ska bli överaskad, tagen på sängen, förvånad och kanske ledsen eller avundsjuk... Bättre att misstänka än att bli överaskad...
Jag har blivit ganska bra på att bedömma om det är en annan person där inne eller om det är en naturligt mjuk utbuktning...


Men nu till min rubrik... Jesus var ju adopterad... han hade ju en annan far än den han växte upp med enligt historien...
Och det finns ganska många som är adopterade som man inte har en aning om att de är det.
Under semestern låg jag en natt i den obekväma bäddsoffan hos mina svärföräldrar och kunde inte sova...
Jag hade ju min iPhone och kunde på den surfa lite - sökte på kändisar som är adopterade och fick upp den här sidan...

Jag hade ingen aning om att John Lennon, Debbie Harry, Nelson Mandela och Nancy Reagan var adopterade... Och jag visste inte heller att Walt Disney, Stephen Spielberg, Rosie O'donnel och Magic Johnson är adoptivföräldrar...
Rubriken är satt för att se om det är den som lockar till läsning eller om det är min fantastiska text som gör att jag slår rekord i besökarantal...
Inte ens mina försök till debatt kring barnlöshet hos Underbara Clara fick lika många besökare som mitt inlägg om Kicki Danielsson - roligt!


Ha en fantastisk dag!



   



Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Augusti 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se