I går var en riktigt deppdag... Jag hade segt med kunder med på jobbet och jag kom liksom inte igång med något. Vädret var sådär gråtrist som det kan vara och jag stod och funderade på saker och ting...

Mest av allt funderar jag på högtiden påsk - och varför det känns så ledsamt att inte ha något att göra på påsk - med någon...

Men jag har ju faktiskt en underbar tur - jag får vara med min allra käraste vän, älskare, make och förtrogne på påsk...

Jag är inte religiös så jag är inte nån Påsk-firare av stora mått och det är godiset, äggen, maten och gemnskapen jag vill ha... inte Jesus, uppståndelsen, det grymma sveket osv... 

Vi frågade några barnlösa vänner om påsk - en av dem jobbar kväll så det blir ingen middag för henne skrev hon. Frågade de nära vännerna vi besökte i helgen - de skulle till andra "gemensamma vänner" till oss antagligen. Men vi är inte bjudna dit.

Förmodligen har de tröttnat på att bjuda oss - lika mycket som vi tröttnat på att gå dit. Det är alltid dessa barnfamiljer, höggravida, nyförlösta, heroiskt IVF-ande paren som är bjudna... och så vi...

Har liksom lessnat på att det alltid är samma sak och inget nytt under solen. Varken bland dem eller för oss...

Dessutom räknar jag inte in det här "arrangerande paret" som mina nära vänner längre då de gång på gång väljer FÖR mig. De väljer bort att överhuvudtaget prata om vår längtan och önskan efter barn - då jag/vi inte talar om det med dem

- nähe, de talar inte om det - då gör inte vi det heller...

Jag orkar inte vara arg, ledsen, besviken och sur över det här mer...

Men likförbannat så gör det mig ont...

Men det som nästan gör ännu ondare är ju att ingen annan jag känner bjudit in mig till sig heller. Jag och maken förundras ibland över det här - att vi gärna bjuder in till grillning, fika, middagar, kalas, bjudningar mm - men det är sällan som vi är påtänkta när de ska göra något själva...

Usch va ja ä bitter ida mä...

Ska glädjas åt att få va med min make i helgen!!!

Just ja... Kom ju på att jag träfade min pappa en kortis i fredags...
Jag handlar av de varor han levererar till jobbet nämligen och nu hade jag slut och ringde och beställde på hans mobil både mån och tis i veckan som gick...
Men inget svar...
och eftersom jag är en del arg på min pappa sen alla saker kommit fram under året så tänkte jag inte lägga två strån i kors för att få honom att komma hit. Är han intresserad av mig och att leverera sina varor så får han väl höra av sig...

Så på fredagen ringde han nån timme innan jag skulle gå hem... Han kunde komma förbi nu om det passade sig... jodå, kom du...

Så kom han och jag var lite avmätt artig och vi kramades hej och småprata lite om vår semester osv...

Han sa att de skulle resa - vart då frågade jag fast jag visste - och så berättade pappa att de reser till Spanien igen i april. Men inte skälet till varför de ska resa - som jag iofs hörde av min bror...

Jag gick inte djuplodande in på något och jag tror att min pappa kanske kände av att stämningen inte var på topp...

Slängde dock ut en fråga om hur min barndom var - han mindes särskilt hur jobbigt det var fär mig och dem under en av mina operationer under barndomen. Jag var runt 3 år och det var tungt att lämna mig där på avdelningen och åka hem med lillebrorsan... 
 
Han sa också att om man råkar ut för någon som är farlig eller vl göra en illa när man är liten - så är nog chansen att man inte vill träffa den personen ganska stor...

Om det inte är en vuxen som ska färeställa ens förälder eller vårdnadshavare tänkte jag... 

Alltså - det låter illa - som att min pappa och mamma plågade mig på något sätt men så var det inte. Jag minns min barndom med glädje och kärlek och att livet var lätt. Det var sen det blev svårt och jag var duktig på att gå in i martyrskapet och tycka synd om mig själv och längta tillbaka till en familjesituation som jag inte visste något om ur de vuxnas perspektiv. Jag tror inte jag valt att stanna med min pappa om jag var min mamma. Men för min del så kanske man borde talat lite mer öppet om vad som orsakade skilsmässan och att mamma och pappa inte skulle "skona" oss från så mycket... Istället så blev det en rejäl jävla kittel av lögner, baktal, styvmamma och styvpappa och halvsyskon som tog tid och plats och en ostyrig tonårsdotter full med extremt ömtåliga hormon-känslor...

Helgen har varit bra... Vi har träffat en hel drös med goa små tjejer och lekt och busat med dem. Mest jag men ändå! Makens vänner som bor i Växjö var på besök i Gbg och vi tittade in hos dem på lördagen för lite fika och gos...
Efter fikan gick vi till lekplatsen och jag höll igång minstingen genom att valla henne upp för trappan till pappan som släpte ner henne för ruschkanan där jag tog emot och så upp igen för trappan till pappan och ner för ruschkanan igen... och om och om och om igen...

Efter detta tog vi en välbehövlig paus på ett fik i närheten innan vi åkte till en restaurang där vi såg matchen Inter-Roma som tyvärr slutade med förlust för makens Inter...

Lördagen startade slött - hämta upp tvätten medans Maken tog en löprunda. Sen åkte vi i god tid till Bäckebol för att kika på korgar till vår hall innan vi skulle på middag hos R med sambo och dotter. När det var 30 min kvar och vi precis skulle åka vidare fick jag SMS från R - om vi kört vilse...
Då slog det mig att vi glömt att ställa om till sommartid...

Men men, det var inte hela världen. Vi kom ut till dem och fick god utegrillad kyckling och potatisklyftor och sallad. Hembakta bullar till kaffet och en hel del bus och gos med deras dotter. Mysigt...

Jag slås återigen över hur enkla, lättillgängliga och mysiga och fulla med bus och gos dessa små tjejer är. Till skillnad från min brorsdotter som är reserverad, stillsam, mammig/pappig och inte vågar varken leka, släppa loss, eller busa med oss när vi kommer. Nu vet jag ju inte om det är just för att vi är med som hon är sån - eller om hon är sån med alla andra vuxna. Men jag kan ju ändå tycka att alla dessa tre tjejer har vart lite "reserverade" i början men efter nån timme så har allt släppt och det är inga problem att bli upplyft och lekt eller tröstad eller gosad med av nån av oss. Skulle jag göra något liknande med min brorsdotter skulle hon förmodligen skrika i högan sky och bli ledsen eller rädd. Efter nästan 1 vecka ihop i Thailand kunde vi leka lite och jag fick hjälpa henne på toa... men det var ju för att varken mamma eller pappa var där just då...

När man tänker på hur vårt framtida barn kan bete sig så är det kanske troligt att hennes beteende kan likna brorsdotter men det hade ju varit önskvärt att det blir mer likt de andra tre tjejerna såklart. Att de inte uppvisar någon rädsla för andra människor. Hellre att h*n är nyfiken och känner trygghet med mig och maken men ändå vågar lockas till lek av andra vuxna än att h*n är ett skyggt barn som inte vill att andra ska interager amed henne/honom...

Jag kan se deras välvilja. De vill alltid vara nära sitt barn, finnas tillgängliga och vara en trygg familj. Men man måste ju göra barnet tryggt i andras sällskap också. Det finns ju gränser och det är ju inte bra om det är en kamp att nå fram till barnet eller en kamp att lämna mamma och pappa för en stund.

Tur att man har goda och mindre goda förebilder...

Vidare så fråga vi vad som händer på påsk - den närmar ju sig med stormsteg... Vi har frågat några vänner som inte har barn - de ar upptagna med jobb. R och hennes familj var bjudna till A som jag inte längre är så angelägen om att pola med - och tydligen har det gått hela vägen fram för de har inte bjudit in oss den här gången. Vi har nämligen tackat nej till ett par av deras tillställningar... Som iofs brukar vara ganska lika. Enkelt och bekvämt för dem att ha folk hemma då de har två barn. Det kommer komma exakt samma människor. A's svåger, kanske hennes syster med kille och spädbarn. En höggravid mage med tillhörande blivande föräldrar, ett par som strävar efter graviditet med 3 fullgjorda IVFer i bagaget och så R med hennes familj... Kanske C och hennes familj dyker upp också... Men vi är inte bjudna denna gången...

Nåja... jag jobbar nog på påskafton och vi är väl inte sånna så vi inte kan roa varandra - men visst känns det ltie surt att inte ha något att göra med nån som vi känner...

Gårdagen innehöll flera trevligheter... Först var jag på Plantagen och handlade lite blommor för att pryda vår butiksentré med. Alltid skönt att få sätta händerna i mjuk svart mylla och sen se hur det gror och växer...
Efter det var det lunch med två trevliga herrar - min kompis Ex och hans bästa vän - den ena träffade jag nyligen och den andre har jag inte träffat på 5 år! Det var kul och kändes som "back in the old days" - vi konstaterade att inte mycket hänt på 5 år!

Vidare skrev jag på Facebook om min lunchdate varpå min syster frågade hur jag kände killen som jag inte sett på 5 år - det var ju mänligen en som hon regelbundet träffar i jobbet eftersom de är delaktiga i samma projekt! Så då fick jag tillfälle att återigen prata med killen i fråga. Vi konstaterade att världen ÄR bra liten ibland!

Så kom eftermiddagen och jag och mamma skulle mötas upp i Mölndal för att åka ner till Ullared.
Under resans gång tog jag upp lite kring adoptionen och sa att vi fått en bibba papper med frågor och att det stod att man skulle reflektera krings sin barndom - men att jag väldigt lite mindes - kunde hon kanske berätta lite om min barndom...
Först sa hon att hon inte heller mindes och att hon blandar ihop sina fyra barn... Men vi kom att prata om mig och brorsan, att vi lekte med alla barnen på gården, stora som små, att vi aldrig hade problem att hitta vänner eller klarar oss i skolan. Hur mamma alltid jobbade kvällar och var hemma med oss på dagarna. Våra bästa vänners mammor var ju också hemma så vi hade lekkompisar trots att vi inte gick på dagis.
Vi pratade lite om tiden på sjukhuset... om pappas uppfostrinsmetoder och jag frågade om hennes egen barndom...

Hon sa att hennes egen mamma var... lite kall...
Morfar var den som satt och höll henne i handen när hon inte kunde somna på kvällen och som var den som fanns nära henne. Alltid.
Så minns jag också mina morföräldrar. 'Moffa' var den mjuka, vänliga, alltid snäll och uppmärksam. Men mormor var hårdare, svalare och alltid lite distansierad. Mamma sa att man kanske omedvetet tar efter dem man uppfostrats av och vi konstaterade att det nog var så och att man kanske tar till sånt man själv känner till när tålamodet tryter. Utan att tänka...
Vi pratade lite mer om pappa och jag nämnde något om mammas nya man - men det nappade hon inte på. 
Vi pratade också en del om farmor och så kom vi in på julen och mamma sa att min bror åtagit sig att "hålla i julen" i år...
Vi hade gärna gjort det vi också men vi har inte plats riktigt...

På hela taget var det ett bra samtal och vi hade en bra resa - på hemvägen pratade vi jobb och lön och trivsel osv... 

Köpstoppet gick käpprätt åt h**vette... Jag hade som plan att BARA handla det som stod på listan. Men direkt när jag kom in hittade jag saker jag glömt att skriva upp. Fast det blev inga jätteköp utöver listan. Maken fick en löparjacka, en WCT-jacka, ett par löparshorts - sammanlagt 290:-
Jag fick en tvättpåse till BH:ar för 7,50:- :-D
Hemmet fick tvättmedel, servetter och nåt mer som jag redan glömt.
Däremot så ska jag hem och kasta alla mina strumpor som jag har i garderoben för jag köpte nog minst 20 par nya igår... :-D Gud så skönt att ha nya fräscha strumpor och slänga ALLA gamla... kanske ska man tom sätta små tryckknappar i de nya så man parara ihop dem direkt när man lägger dem i tvättkorgen - läste nånstans om nån som gjort det!
Tänk att aldrig mer behöva ha udda strumpor!

Jag har i veckan återupptagit kontakten med en tjej som bor norröver - hon har i dagarna blivit mamma till en efterlängtad dotter - efter att spontant blivit gravid efter 4 misslyckade IVF-er och ganska långt gången adoptionshemutredning... 

Jag planerar också att försöka återuppta kontakten med en tjej som var till stort stöd för mig när det stormade som värst med min bror...

Trevlig helg på er alla! 
 

Kände mig trött och lite gnällig igår... Jag har min närmaste kollega på långsemester nu så jag börjar 06.15 varje dag... Men idag vaknade jag innan kl var 5... för att sen vara skittrött när klockan ringde och jag faktiskt skulle upp...

Hittade en underbar pryl på loppis igår - ett lite tvåvånings brickbord i rotting och teakfanér som jag tänkt måla och piffa till lite... Först tänkte jag det skulle stå på jobbet ett tag men sen ska jag ta hem det eller kanske ge bort det i present... vi får se... vi har ju lite trångt så några nya möbler får liksom inte plats... Eller jo, en lite teak-byrå väntar jag på att hitta till rimligt pris... Men var?

Ikväll kommer en utmaning - jag ska till Ullared med min mamma. So far so god. Men saken är ju den att jag har gett mig själv köpstopp i år. Det har funkat ganska bra - jag får handla på loppis (det är inte resursslöseri på samma sätt) och jag får handla handarbetsprylar, underkläder och presenter... Inredningsdetaljer som behövs (hallen är under omgörning) har också dispans...
Men alla andra onödiga saker som jag egentligen INTE behöver. De ska inte köpas. Då tänker jag på pocketböcker, handväskor, kläder, bra-att-ha-grejer...
Så ikväll är det BARA det på listan som ska inhandlas...

Men jag ska faktiskt också äntligen köpa mig en sån här

Adoption verkar vara det nya svarta som de säger inom trender, mode och inredning...

Igår spanade jag på "Förkväll" och såg Lulu Carter fixa ett biorum hos en familj... När familjen väl kommer hem bär föräldrarna på varsin mörkhårig, ljusbrun, sammtesögd skönhet från asien nånstans...

Några timmar senare står samma Lulu Carter i "Äntligen hemma" och gör en hall åt en helt annan familj... Men visst har de en adoptivson från något sydamerikanskt land med sig när de väl blir insläppta i sin nya hall!

Förresten så blev jag och maken föräldrar till en tjej igår... Vi har valt ett Fadderbarn från Equador via barnfonden och kanske kan vi hälsa på henne nångång i framtiden om vi ska hämta hem ett eget barn från samma land?!

(Vi valde ut de länder som intresserade oss ur adoptions-synpunkt och drog helt enkelt lott. Equador råkar vara det land som maken är mest intresserad av som givarland... slump? Eller öde?)

Igår höll jag en liten nyföding i famnen... mja, han är ju över 2 månader nu men han såg knappt ut att ha vuxit alls... :-D Men han tar säkert igen sig snart... Jag och hans mamma lärde känna varandra på familjeliv och vi har båda befunnit oss i barnlöshetsträsket under lång tid. Nu är hon lycklig nybliven mamma - men med stort intresse för hur det går för oss. Just den sortens mammor är skönast att umgås med :-D För hon vet vilken lycka hon har i det lilla liv hon bär med sig. Hon känner ödmjukhet inför att få vara mamma och skapa nytt liv. Hon vet att hon likagärna kunde varit jag.

Vi tog en promenad igår och jag putte barnvagnen upp å ner för backarna kring Delsjöarna och vi var rejält varma när vi var klara...
Bra samtal fick vi till också. Hennes kommentar på allt som händer i mitt privatliv just nu var:

-Vad rörigt ditt liv verkar just nu. Eller ja, det är inte ditt liv som är rörigt - det är livet kring dig som är rörigt...

Och det var nog huvudet på spiken.

Jag har också funderat lite mer på det här med murar och förmågan och viljan att klättra över dem. Jag är inte arg på mamma längre för att hon aldrig tog parti för oss - mig och min bror. Den allra värsta ilskan är över och jag fick stöd av att en kvinna i min dåvarande terapigrupp berättade om sina funderingar och skuldkänslor inför sin äldste son. EN mamma tänkte i banor som jag hade uppskattat att veta att min egen mamma tänkte. Det kunde faktiskt räcka. Det var inte min mamma som medvetet jobbade på relationen till sin dotter. Men EN mamma gjorde iaf just det. punkt.

Det hjälpte mig. Och jag vet att hon blev hjälpt av att höra mina tankar och funderinger kring min mammas svek och hur hon inte fanns tillgänglig för sina stora barn.
Sen är det ju det här med personlighet - alla är inte lika känsliga som jag och jag har ju inte alltid varit sån här som jag är nu med alla dessa djupa tankar och insikter som jag skaffat mig sen jag blev 30. Jag är ju glad och tacksam över att jag fick ett wake-up-call och kände att jag var tvungen att ändra på MIG. Annars hade jag nog fortsatt döna på och bli besviken och arg och ledsen över så mycket mer i livet. Förmodligen hade jag inte haft det här jobbet jag har nu, mannen jag har nu, vännerja och boendet jag har nu... Frågan är om jag hade haft något av det jag har nu? Jag tror också att jag kunnat hantera den här motgången med barnläsheten på såpass bra sätt på grund av de insikter och tankar kring mig själv och förmågan att läka och vikten av att vara öppen och prata om jobbiga saker.

Sen har jag fått frågan om man verkligen måste vara så nära vän med alla människor så man går in under ytan. NEJ - självklart måste man inte det. Och säkerligen är de personer som funnits under ytan (eller innanför murarna) rädda för att såra mig eller göra fel eller säga fel saker.
Så kanske är det jag själv som skrämt bort dem, motat ut dem och byggt på nya lager på muren... Det kan mycket väl vara så... Men det handlar ju om ett försvar och risken är ju övehängande att jag ska bli sårad på nytt och därför gör jag mig inte besväret att hjälpa dem in på nytt.
De ställer heller inga frågor kring HUR jag skulle vilja att de närmade sig mig nu. Så då antar jag att de inte är intresserade av att finnas på min sida muren.

Igår satt jag och maken och diskuterade kring frågorna i underlaget som vi fyllde i häromkvällen. Det är mycket som vi faktiskt svarat ganska lika på - som vi känns samspelta på. Det är svårt det här med minnen bakåt och familjelivet och uppväxten för båda oss. Det blir ganska mycket funderingar och tankarna skenar iväg på annat håll och vi har en hel del frågor kvar att prata kring. Men vi betar av dem efter hand...

Ska till bibblan och lämna igen några böcker också - har tänkt ta mig igenom "Experthysteri - kompetenta barn, curlingföräldrar och supernannies" också som kanske ger lite olika perspektiv på barnuppfostran på ett lättsammare sätt?! Jag tänkte ge den en chans iaf... men igår var jag för trött :-D

Idag kommer R hit och äter lunch med mig och det är alltid trevligt!
imorgon är det lunch med två gamla gamla kompisar. Det ska bli spännande att träffa dem igen efter ganska många år utan att höras eller ses...
I morgon kväll väntar då Ullared-trip med mamma - får se vad det ger. kanske bangar jag mina försök till en öppnare kommunikation med henne. Kanske är jag för rädd för att öppna Pandoras ask och väljer att låta bli...

Vem vet vad som är bäst?

Tack vare en nyfunnen vän har vi fått en slags intervju som kan användas som underlag då man önskar adoptera. Vi har tackat ja till denna möjlighet att "fuska" lite eller åtminstone förbereda sig...
OJ, vad många frågor det var - och OJ vad svårt!

Jag trodde inte maken skulle vara så nyfiken och kasta sig över frågorna med hull och hår men jodå. Han högg sin bibba med papper och satte igång. Fast han svarade väldigt kort på varje rad. Men det är ju sån han är. Alltså inte kort i sina svar eller kort i tonen - men han är ju norrlänning - han pratar inte i onödan så att säga. :-D

Själv har jag ibland svårt att sluta prata - och det är särskilt viktigt nu att jag inte "bara tar över och pratar för båda" på hemutredningsmötena... Så jag försöker verkligen invänta hans svar ibland och låta honom ta plats.

Sånt är jag ibland rädd för - att jag tar för mycket plats. Att han känner sig överkörd, inte lyssnad på och att jag helt enkelt tar över - hans tankar och hans agerande. För han är så in i hjärtat genomsnäll och har svårt att ryta i...

Dels tror jag på grund av uppfostran och dels på grund av upplevda saker.

Jag är van vid att få min vilja igenom. Om inte med saklighet, så med tjatighet och med list. Om jag vänder på "saken" inför personen det berör och beskådar den från alla håll och lägger fram argument på argument så blir det plötsligt så att vi är överens - okej, kör på det...

Är det att vara manipulativ (alltså negativt) eller är det att veta vad man vill och se till att få det? (positivt)

En fråga i intervjun handlade om att gräla:

Jag och maken har aldrig grälat. Visst jag har vart sur och ledsen och han har vart sur och ledsen - men vi har aldrig grälat. Inte som jag minns att gräl var... När man skriker åt varandra, kastar saker eller iaf VILL kasta saker, när man säger saker man ångrar, när man gråter för att man är så arg...

Visst har vi meningskiljaktigheter, vid sakfrågor och faktafrågor så har maken oftast mer på fötterna - han är mer allmänbildad och har en mer akademisk bakgrund. Jag har dock oftast en plan, en tanke-kedja, en serie handlingar som leder till slutmålet. Jag är mer praktiskt lagd och kommer ofta med lösningar som kanske inte är helt självklara men vi kan båda acceptera och besluta oss för det. Maken kanske viker sig lite oftare och har lättare för att acceptera att 'OK, det låter rimligt, vi kör på det... ' han har heller inget behov av att ha rätt. Det kan nog jag ha ibland...
Vi diskuterar och kan säkerligen känna frustration och lite ilska - men grälar - det gör vi aldrig... inte som jag minns gräl...

Är vi väldigt ovanliga där?

Jag kan ofta tänka på det när vi träffar andra - att de ofta ger varandra "tjuvnyp" - "du säger a l l t i d sådär" - "det gör jag väl i n t e!?"
"jo det g ö r du!" osv osv...

Jag är väldigt glad åt jag väldigt sällan är sån numera... det har nog hänt men väldigt sällan. I en tidigare relation var jag dock sån - jämt! Jag älskade att göra mig lustig över min kille - gärna när han var med...
och gu vad jag har ångrat det och grubblat över varför jag gjorde det och lovat mig själv att så vill jag aldrig vara igen...
Det enda jag kom fram till är nog att "han lät mig göra det och protesterade inte - varken där och då eller senare" - visst är det en skitful tanke - att bara för att han accepterade det så fortsatte jag...
men det blir ju nån slags maktkamp - hur långt kan jag gå innan han får nog? Särskilt i en relation som inte är helt igenom bra.

Under tiden som singel så funderade jag ofta ofta på hur jag inte ville vara och vad jag aldrig mer ska acceptera i en relation. Och vad som än händer så måste man kunna prata om djupet - det som är under 'vad ska vi äta', 'när kommer du hem imorgon', 'kan du handla mjölk'...
Man måste kunna prata om tankar, känslor, upplevelser, sex, kärlek, bristen på kärlek, vad som är fina och fula sidor hos en människa och känna förtroende gentemot andra omkring sig...

Med mina närmaste har jag precis det där och som jag läste hos Kvarnlyckan så har de personerna runt mig orkat klättra in över mina murar och se mig som jag är - de som inte vågar eller orkar klättrar inte över muren - det är där min mamma är... Men jag vill kunna ha henne närmare... frågan är vad hon vill...

På torsdag har vi tänkt att åka till Ullared - jag tänker prova på lite "nonviolent communication" och säga ungefär så här:

Jag har tänkt på en sak - i och med adoptionen så behöver vi fundera på hur vår barndom och uppväxt var och jag känner att jag inte rikigt minns hurdan jag var. Skulle du vilja berätta lite om hur det var när jag var liten?