litenlangtan

Alla inlägg under oktober 2012

Av litenlangtan - 25 oktober 2012 07:50

Historien om hur mitt barn kom till mig är lång och snårig. Det har gjort ont - och självklart är det en resa och en längtan som aldrig kan glömmas bort eller förminskas. Men den var tvunget till att gås igenom - genomlevas. Jag läste det någonstans - tror det var hos Maja, de starkaste får vänta längst.

Nu är det alldeles snart ett år sen vi blev en komplett familj. En mamma, en pappa och ett barn. Att det blev ett så litet barn är oss en gåva, så oväntat, så häftigt! Att vi fått vara med om denna lilla persons stora stora utvecklingssteg. Nästa skutt kommer bli att han börjar tala på allvar... Igår härmade han flera nya ord. Han sätter dem inte perfekt men det är på gång - starkt!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker väldigt mycket på vår första tid tillsammans just nu. Minnena kommer ikapp, många vi känner firar fådelsedagar nu också och det är så magiskt att minnas tillbaka.
Jag var inte direkt nervös den där morgonen. Jag hade sovit dåligt, för jag var uppspelt, förväntansfull och lite pirrig. Jag visste ju ganska bra vad som skulle till att hända - fram till det ögonblick då vi fick varandra. Efter det kan ju ingen förutsäga hur just vårt möte skulle bli, hur dagen skulle förlöpa, hur den första natten skulle bli...

Då är det skönt att ha bilder att minnas genom. Jag skrev också en dagbok i pappersform som jag bläddrar i nån gång varje månad när jag fyller på med lite nytt som hänt.
Vi berättar ju också historien för honom; om hur just han kom till oss...


Idag har jag också beställt ett litet ringbundet album med bilder och egna texter som gör att vi tillsammans kan läsa och berätta och titta på bilder om hur den tiden var! Jag har länge tänkt att jag ville sätta ihop bilder och texter till en slags bok om hur just vår familj bildades.
För säkerhets skull gjorde jag två exemplar - ett att älska och läsa och bläddra i - och ett att spara till senare i livet...

ANNONS
Av litenlangtan - 23 oktober 2012 22:37

Idag har jag beställt julkort - med vår son på framsidan...
Sånna som jag förbannat och hatat varenda december i alla barnlösa år...

Fast jag har inte klätt ut sonen. Varken luva, tomtedräkt eller pepparkaksuniform...

Näe, jag pimpade sovrummet med en julgransslinga och mutade honom med russin!

Jag har bara beställt 10 st och jag kommer absolut inte skicka till dem som väntar. Inte ens till alla dem som pepprat vår brevlåda med sina 'barn-i-luvor'...

Det blir till de närmaste - kanske några av dem vi lärde känna under resans gång. Vi är inga julkortsmänniskor liksom. Däremot börjar jag fundera på vårt julbak som i år kommer innehålla en styck klåfingrig supernyfiken liten sötkorv! :-D

ANNONS
Av litenlangtan - 23 oktober 2012 13:30

Redan för länge länge sen tänkte jag tankar om fler barn... Långt innan alla svårigheter kom upp till ytan såklart. Men även efter det - det har liksom inte funnits i min värld att 'det blev bara ett barn' egentligen...
Maken är inte lika säker. Han har haft långt mer moraliska betänkligheter kring adoption och tycker nog egentligen att den här fina sonen vi har fått är mer än nog med tanke på våra framtidsutsikter där i början av 2008.
Jag har liksom aldrig nöjt mig med vad som sagts till mig. Varför skulle inte jag kunna, vilja, önska, få?
Varför ska jag nöja mig? Med det som är. Om jag kan få mer?


Alla som får barn (på vilket sätt det än må vara) gör ju det för sin egen skull på alla vis. Barnet själv kan ju inte ha en önskan om att komma till. Ett andra barn kan man få av andra anledningar - det första barnet kanske vill ha ett syskon...  


Även om vår son inte förstår vad vi säger så frågar jag:

-Vill du ha ett lillasyskon?

Och han svarar med att flina upp sig...


I nästan alla andra fall där vi frågar saker som kan besvara med ja eller nej använder han ju sig av just de svaren. Huvudskakning eller nickning... Även om han inte vet vad vi frågar om...



Nåär det kommer till syskon är det inte helt enkelt. Vi bor litet och skulle förmodligen inte ens om vi ville få bo kvar med tanken om att vi ville ha syskon till vår son. Större boende=mer utgifter.
Plus att det inte bara är så enkelt som att hoppa i säng...
Näe, oddesen är ju inte alls på vår sida att det överhuvudtaget ska bli syskon.
Jag är snart för gammal för att få lov att adoptera - trots att jag själv känner mig pigg och ung och nog orkar med ett barn till. Sen har vi ju det här med adoptionskostnaden. Det är D Y R T att adoptera. Vårt land är ett av de dyraste. Men för övrigt finns det ju inte "billiga" adoptionsländer. Det är galet hög kostnader vart man än väljer att adoptera från. Sen är det tiden man väntar.
I efterhand har de 3½ åren sen vi ställe oss i kö gått fort. Ett år har jag varit förälder. Ett år som bara susat förbi och lämnat mig full av tankar, minnen och känslor. Men vad fort det gått!

Men frågan är om vi hinner vänta på ett barn till. Speciellt med tanke på att det verkar tjorvat ihop sig i landet vi hämtat vår son i.
Pengar och tid...

Tid och pengar...

Well. Vi står i "syskonväntanskö" iaf... man vet aldrig - ett arv, en lotterivinst, ett oväntat tips på en bostad, en skänk från ovan... något kan gå vår väg. Och gör det inte det så har vi iaf fått högst vinsten en gång!


Av litenlangtan - 16 oktober 2012 06:42

Vi har ju ställt sonen i kö för förskola/dagmamma lagom till det nya året. Helst skulle vi ju valt att vara hemma ett tag till men eftersom vi gärna vill förlänga sommaren med föräldradagar även framgent och det ekonomiska tyvärr spelar roll blir det förskola i januari... Då har vi varit hemma drygt ett år och det känns lagom att han går 2-3 dagar i veckan till att börja med. Både jag och maken kommer gå ner i arbetstid. Vi kommer också försöka dela på framtida VAB så jämnt det bara går. Då jag ibland måste börja väldigt tidigt på morgonen kan det bli aktuellt med halva VAB-dagar för att båda ska kunna hinna med det man måste på jobbet också.



I vår kommun är det ok att ställa sig i kö till förskola 6 månader innan man behöver en plats och vi skickade in vår ansökan i sommar...

Igår tog jag tag i att ringa kommunen och höra hur det såg ut med förskoleplatser och kösystem. Det visar sig då att de förskolor som ligger i vårt närområde (ca 5-6 stycken) alla har fullt och flera utav dem har kö...
Jag förstår ju också att det är enklare att bli erbjuden en plats på förskolan när många av barnen börjar skolan på hösten och att det inte flyttas barn från småbarnsavdelningar till storbarnsavdelningar så ofta under terminen - eller ens i terminsstart i januari. Och jag inser ju också att det inte är någon större fara att vår son inte kommer börja på förskola i vårt närområde direkt. Det är ju först om några år som det kommer bli aktuellt att umgås med kompisar efter förskolan och på helger mm.
Men lite konstigt är det väl att man inte själv ska kunna välja när barnet ska börja utan helst ska passas in i ett system som redan finns från början. Barn är ju födda i olika månader och borde ju rimligen börja förskolan vid olika tidpunkter på året?


Ibland kan jag känna att vi som inte fött biologiska barn missar en hel del av en naturlig kedja. De flesta par som väntar barn blir erbjudna en föräldragrupp som ofta leder vidare till en grupp mammor som träffas på BVC eller öppen förskola. Föräldrar träffas och pratar upplevelser och problem under graviditeten och senare under småbarnstiden. Säkerligen får man (ovärderlig) information om utvecklingsstegen, sömntips, barnmatsrecept, tips och råd om förskolor och när och hur man ska ställa sig i kö och till vilka förskolor mm. Men om du adopterar finns inga färdigkonstuerade grupper att delta i. Jag vet inte hur jag ska tillgodogöra mig informationen utan att aktivt söka upp varje förskola i kommunen och ställa frågor.
Ett kort tag gick jag på vår lokala öppna förskola - där fanns en grupp som bildats under tiden kvinnorna var gravida - det pratades mycket om post-gravid-upplevelser och deras barn var då i samma ålder som sonen när vi fick honom - han var alltså nästan dubbelt så gammal och det var vi ensamma om. Jag kom liksom aldrig in i den där gruppen - hur jag än försökte och hade ambition att delta...

Bland våra vänner i trakten som adopterat finns inte några lika små barn. De har helt andra frågeställningar gissar jag. I många fall är det heller inte aktuellt med förskola riktigt än.
Det finns en rekomendation att vara hemma med adoptivbarn lika länge som barnet är gammalt när man får det...  Då har barnet en rimlig chans att knyta an ordentligt och få en grundtrygghet i familjen innan förskola/skola ska ta vid och föräldrarna återgår till jobbet. För sonen som blev vår när han var under 6 månader finns säkert minnen av hans tidigare liv med andra. Men då han inte har haft ett språk förrän han kom till oss blir det mycket svårare för honom att alls minnas detta när han blir äldre.
Någon skrev att man kan räkna honom som biologisk då han var så liten vid vårt första möte...
Det är en svår balansgång - vi kan inte utesluta att han inte behöver något extra för att han var så liten när han kom till oss.
När jag googlade lite om minne och spädbarn fick jag upp den här sidan och vill gärna rekomendera dem som funderar på adoption att läsa här - texterna är mycket bra tycker jag och tar upp flera avsnitt och aspekter om just adoption. Även vi som redan adopterat hittar välgrundad information och bra påminnelser här...


Åter till förskolan... Det är inte en liten bebis vi har hos oss idag - han är äldre, smartare, känsligare och så nyfiken och intresserad av att lära sig saker. Han kan redan så mycket och även om hans språk är outvecklat så förstår han långt mer än vad vi förstår att han förstår!
Det kommer bli en stor sak att börja förskolan - lika omtumlande och skräckinjagande för föräldrarna som för lite lilla barnet. Det känns hemskt att ens tänka att främmande människor ska ha hand om honom på dagarna. Läskigt...
Men samtidigt finns ett förtroende för pedagogerna, för personalen, för vetskapen om att han kommer ha det bra med sina nya kompisar och förskolepedagogerna.


Jag har funderat lite över det faktum att vi inte har haft barnvakt så mycket än (1 gång då han sov!) och kommit fram till att vi inte alls behöver stressa fram med det. Vi har hittentills inte behövt ta in barnvakt någonting men i helgen blir första tillfället då han på dagtid kommer tillbringa tid med mormor... Det kommer gå fint, det är jag övertygad om...

Jag behöver dina bästa tips om förskolestarten - hur tänkte ni med inskolning och vad berättade ni för pedagogerna om barnets bakgrund?
Hjälp mig lite här Tack! 



Av litenlangtan - 10 oktober 2012 11:15

Hade en härligt utekväll igår med underbara smarta kvinnor i min närhet. Jag har saknat dem så! Idag var det segt att stiga upp. Bara 2 plusgrader ute på väg till jobbet. Läste på en blogg att hen hade tagit bort en facebookvän pga en plump kommentar om just ordet hen i sin status och när jag sen öppnade Instagram hade ytterligare en person bland mina fb-kontakter ansökt om att följa mig.
Då bestämde jag mig för att inte låta varken han eller hon göra det. Så jag tryckte på det röda krysset. Och det kändes befriande. Varför i hela friden ska de ha insyn i min vardag.


Ett trist besked om att en nära vän blivit singel igen och en väns familjemedlem som opereras för en hjärntumör i detta nu. Vardag. Gott, ont, svart, vitt, bra, dåligt.
Det händer saker hela tiden och vissa leder till nya bra saker. Andra slutar olyckligt.


Jag tänker tillbaka på förra året - ett år som mamma har snart passerat. Jag har fått vara med om så mycket - uppleva så fina saker och lärt känna så många nya människor. Den allra viktigaste av alla dessa människor är ju min son. Min fina lilla plutt - som inte är så liten längre. Hans personlighet formas och vi påverkar honom mer än vi kan förstå. Våra värderingar, vårat sätt att tala, röra oss, uttycka oss i rörselser och tal. Denna lilla person suger i sig som en svamp och apar efter.
Det har inte bara varit lätt såklart men jag vill ändå minnas det fina, det underbara bubblande skrattet. Hur han säger "mamma" - hur han ser in i mina ögon och hur hans blöta pussar smakar!


Ljuvliga vardag.

Av litenlangtan - 8 oktober 2012 17:10

Det är inte bara sonen som har "snutte"... jag fingrar ofta på min; på toa, på bussen, i  soffan på kvällen framför TVn, i sängen - ofta mitt i natten - ibland när någon pratar med mig, då och då under arbetsdagen och gärna när man har lite småtråkigt...

Jag talar såklart om min iPhone. Den är nästan jämt med.
Jag kollar oftast Facebook, Instagram, bloggar och mailen.

Nu är det så att en person har skickat en förfrågan om att följa mig på Instagram - en f d vän. Vi har inte setts på 5 år säkert. Hon drog från stan utan att lämna så mycket som ett telefonnummer efter sig och då kände jag att det var hennes val att klippa det vänskapsband som funnits där tidigare...

Jag har kontakt med hennes syster. Jag följer hennes ex på just ovan nämnda Instagram.
Och så plötsligt kommer en förfrågan från henne att se mina bilder. Jag blev faktiskt lite ställd. Varför i hela friden skulle jag plötsligt dela min vardag med henne? Vi är ju inte ens vänner på Facebook trots att vi haft ganska långa, djupa och vänskapliga samtal förr om åren...

Den där förfrågan ligger fortfarande kvar i min feed. Jag har liksom inte kunnat ignorera henne rakt av.
Varför inte? Förmodligen för att jag är för snäll - jag vill inte orsaka någon något illa. Möjligen tänker hon inte ens på att jag inte svarat än eller så undrar hon vad jag håller på med...

Att det ska vara så svårt?

Av litenlangtan - 1 oktober 2012 15:09

Märkligt ändå hur man kan dela det mest intima och privata med en ganska främmande människa... Idag träffade jag en av våra leverantörer på jobbet. Minns inte helt hundra vad vi snackade om men i förbigående sa han att vi ska nog också göra 'det där'... Först förstod jag inte riktigt vad 'det där' handlade om men jag stannade upp iaf och frågade vad han menade...

-Adoptera alltså...

Jaha, det var det som 'det där' innebar...


Så kom vi då att prata om han och hans frus historia. Endometrios - aggressiv, allt ser bra ut, 3 "gratisförsök" på SU, 6 återföringar, ägg i frysen, långa långa nedreglerinsperioder, dumma kommentarer, föräldrautbildning, "så litet barn som möjligt" osv osv...


Jag tänker att jag och många många fler blev förvånade när vi faktiskt fick en sån liten bebis. Jag och de allra flesta som är i kontakt med adoption får ju mer eller mindre höra att någon bebis blir det då rakt inte! Så räkna inte med det...Såklart måste de som informerar om adoption "ta i lite" för att det faktiskt är något helt annat man får än vad man tänker sig i begreppet "få barn". För det handlar ju inte så ofta om ett rödrosa knyte med skrynklorna kvar och lite hopklämt huvud... Jag själv var ju rätt inställd på en ca 1,5-åring med spring i benen och mörka lockar (?). Förhoppningsvis skulle hen kunna ha de kläder och leksaker som jag skaffat åt hen men tja, sånt kan man ju inte veta... Nu blev det ju inte så! (fast kläderna kommer sonen växa i inom kort så det var ju välinvesterade pengar!) Och samtidigt som jag känner igen tanke på "ett så litet barn som möjligt" så släpte jag den tanken ganska omgående när vi så slog in på spåret adoption.


Nu är de inte framme där i sina tankar ännu. Hon håller sig kvar med sina sista tappra förhoppningar om biobarn. Han har redan sneglat åt adoption länge. De har lång kötid i Sverige redan...


-Vad är problemet, ta steget, det är inget ni kommer ångra. IVF hinner ni med än i några år säger jag...
I dag var säljaren tillbaka för att ställa in något i buiken. Det råkade sammanfalla med att min man och min son tittade in för att äta lunch med mig. Säljaren fick således hälsa på vår lille kille...
Jag hoppas det hjälpte honom i sitt ställningstagande för adoption!

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se