Bagage har vi alla - och ju mer man talar om det med vänner och bekanta och föräldrar osv (jag upplevde hemutredningen som lite "grävande journalistik" där jag ställde frågor om då-tiden till mina egna föräldrar osv) ju mer varse blir man om att de allra flesta människor har ett bagage som påverkat dem mycket under en kortare eller längre period...

En ryggsäck som funnits där men som varit lite avglömd eller ignorerad var en historia som min pappa försökte dra fram på min bröllopsdag (!) för ett år sen. Min pappa hade druckit lite alkohol och blev plötsligt sentimental och skulle dela med sig av något så bisarrt som den otrohetsaffär som ledde fram till att mina föräldrar gick isär...
Jag hade INGEN lust att sitta på MITT bröllop och höra på det där så jag minglade vidare...
Men pappa skulle promt lätta sitt hjärta så han hittade någon annan som var villig att lyssna - min brors blivande fru...

Så när vi var på middag hos brorsan i våras så nystades historien upp på nytt och jag blev så arg och ledsen så jag har faktiskt inte pratat med min pappa mer än några ord på ca 6-7 månader...

Det framgick av den historien att jag i allra högsta grad har hållit ihop vår familj. Jag har alltid sett min pappa som en som alltid haft så mycket att göra och varit så stressad och slitit så hårt osv osv...
Jag har nöjt mig med dessa ursäkter för att han inte hållit kontakten med sina två äldsta barn (mig och min bror) och min farmor var väldigt bra på att ojja sig och sucka över hur mycket pappa alltid hade... 

Men nu blir jag förbannad bara jag tänker på att all den tid som han kunnat vårda sina befintliga relationer till "gamla" barn, sambo, "nya barn" och sin åldrande mor - mycket av den tiden har alltså gått åt att jaga nya kvinnor och nya relationer...
Vid sidan av det liv som ska rulla på och flyta... och det har rullat på och flutit - för att vi varit (o)medvetna om det hela och hjälpt till att lösa det praktiska, det vardagliga, det svåra i att behålla relationer osv...

Här ser jag en tydlig koppling till saker som jag gör även för andra människor... jag roddar omedvetet ihop saker hela tiden... för att andra ska slippa - mycket av detta handlar om vänskap.
Jag kan ofta uppleva att jag är den som driver vänskapen framåt - ser till att hitta på saker, bjuder in till träffar, middagar, fikor, sy-möten, kräftkalas, grillkvällar, you-name-it...
Mina vänner gör roliga saker utan att ens skänka mig en tanke om att jag kanske ville vart med på det...
Iofs så har jag en stor glädje i att planera, handla, baka, laga, duka, fixa... det är bara att infinna sig!
Men exempelvis den här nya vännen - jag lämnade bollen åt henne att komma till mig med förslag på när vi ska ses nästan gång...
Jag vill ha en tvåvägskommunikation och en tvåvägsansträngning...

Jag börjar bli lite less på att vara bullmamma och "fixaren" till alla människor... om inte jag ringer så kanske den andre inte gör det heller.

Det har ju visat sig vara så med några vänner - dem sörjer jag inte ett skit.

Pappa har jag inte ringt på 6 månader nåt sånt. I våras köpte de bilen av mig till min lillebror - som för övrigt fyller år idag...
I sommar har han ringt mig till jobbet i gång för att han ville köpa färg...
Hans sambo ringde en gång för att hon ville köpa färg.

Sen... helt dött...

Pappa nämnde när han var i butiken att vi kanske ville komma ner och grilla nån dag...

Men eftesom inte jag ringt och sagt mig vilja komma så har han inte heller hört av sig. Han undrar säkert varför jag inte hör av mig, kanske tom snackar som han gjort kring min bror som för länge sen tagit nån slags ställning gentemot pappa - att han kräver lite ansträngning från pappas sida också...
Att en relation är ömesesidig.

Pappa vet inte att jag nu fått nya fakta i målet. Han vet inte heller skälet till att jag tagit en "paus" eller vad man ska säga. Men jag är fortfarande arg när jag tänker på hur han levt sitt liv. Hur han slösat med vår tid, andras tid. När jag vikt mig dubbel för att få ihop nån slags familjekänsla - och han fortsätter jaga andra kvinnor...
HUR FAN KAN MAN GÖRA SÅ MOT SIN(A) FAMILJ(ER)?

Jag påbörjade detta inlägg för flera månader sen - nu ska jag äntligen skriva klart det. Jag har funderat länge och jag vill verkligen tala om för min pappa att jag är besviken på honom för att han slösat med min tid. Att han varit så jävla självupptagen med sitt rännande efter kvinnor, kickar, bekräftelse att han överlåtet sammanhållandet av vår familj till mig...

Att han pratar nedlåtande om min bror som aldrig ringer när han själv är precis likadan...

Att han skiter totalt i min farmors syster - för att han inte orkar hålla liv i ytterligare en relation...

Jag ringer inte för jag väntar ut nåt slags livstecken från min pappas sida... För att se om han undrar var jag är...
För att se om han tänker ta sin del av ansvaret. Om han som är min far tänker på mig och undrar vad som händer och varför...

Jag har inte velat se... och jag har hela mitt liv försvarat hans agerande. Hans brist på intresse, brist på ansvar, brist på engagemang, brist på ork och lust att hålla oss samman...

För han är ju MIN pappa...

Har inte kikat på ACs sida på köplatser denna vecka - det är ju lite som att väga sig varje dag...
Händer det något från dag till dag eller känns det roligare att kolla en gång i veckan och få ett positivt besked?

Men så kolla jag idag och vi är ett steg fram i kö från förra veckan...

och -3 kg totalt sen jag tog tag i saken igen...

Kommer vara ensam i helgen då maken ska till Sthlm för att springar... tror inte det gått in i huvet förrän idag att han ska åka ifrån mig...

Kände mig helt övermäktigt trött igår eftermiddag - borde gått en promenad, slängt återvinningen, tvättat lite och sett om det gck att plocka några plommon på ödetomten...

Men istället gick jag och la mig med Mikael Nyqvists bok... och somnade lite... När maken kom frös jag som skam och jag känner mig lite kass i halsen... kan det vara så illa att jag håller på att bli sjuk...