litenlangtan

Alla inlägg under september 2013

Av litenlangtan - 24 september 2013 15:54

Helgen har vart fylld av både bra och dåliga upplevelser... Lilla har sovit riktigt krattigt och stört oss andra. Vi har vart på kräftkalas och träffat gamla vänner - kul men också påfrestande... Natten mellan lördag och söndag sov jag bara 2 timmar och jag trodde att söndagen skulle vara helt körd men som tur var var vi två hemma och kunde hjälpas åt.

Måndag morgon. Barnen har sovit ok. Frukosten gick lugnt till och jag packade vår väska med nödvändiga attiraljer för utflykt till närbelägna turiststället. Stora har lärt sig massa nya saker i helgen; att behärska balanscykeln, klättra upp på en stor rutchkana utan hjälp och att fånga bollar mellan händerna.
Så - balanscykeln packades under vagnen och så drog vi iväg. Jag och stora valde fika och sen vaknade lilla lagom till att få lite mat. Sen gick vi allihop på toa (3 personer på en toalett) men det gick bra...

Vi fortsatte vår tur, stora cyklade på både uppför och nerför - vi var båda stolta över hans framsteg!
Sen lastade vi på cykeln på barnvagnen och så puttade jag dem hem. Bpda somnade och jag fick tid att träna och hänga tvätt.

Eftermiddagen fortsatte med att maken hämtade ut mina nya löparskor och jag fick testspringa dem innan jag nattade lilla...

En perfekt och underbar dag med barnen. Inga utbrott och inga psykbryt. Bara rofyllt sammarbete och en härlig dag helt enkelt.

Idag har det vart annorlunda. Trots att vi sovit ok så har hela dagen vart skit. Att lämna stora på förskolan funkade som tur var jättebra - men lilla har grällt och klagat och vart allmänt skitsur hela dagen.
Han har ätit ok och sovit en stund på förmiddagen men ändå. Bara gnöl. Och de här långvariga gnällorgierna gör mig på dåligt humör också. När man bär, leker, matar, tröstar, byter blöjor, klär på för kallt barn och klär av för varmt barn. Kollar tom om det är feber i kroppen? Men INGET är bra... bara g n ä l l...

Vitt och svart alltså...

som natt och dag.

himmel och helvete...


örk.

Av litenlangtan - 20 september 2013 18:59

Maken kom hem efter en transportlöpning från jobbet. Han hade kommit i närkontakt med en geting på vägen. Hans livs första stick...

Jag svidade om till löparkläder och skickade in honom att klä på sig torra kläder - då ropar han in mig och visar upp sin kropp. Han har fått stora kliande nässelutslag överallt och vi misstänkte allergisk reaktion.

Min make utvecklade panikångest som reaktion på beskedet om våra barnlöshetsprobkem för många år sen och han räknar sig som frisk från det sen länge. Men när kroppen beter sig överraskande blir han skiträdd. Så han fick en släng av gammal panikångest över att plötsligt inte ha kontroll över sin kropp och jag ringde en granne och han fick skjuts till akuten! Vi har ju två små som ska i säng som vanligt.

Men fy vad jobbigt det var att skicka iväg honom med ångesten och skräcken lysande ur ögonen...

Nu har han fått medicin och ligger och vilar på sjukhuset. Hoppas han får komma hem snart!
Läskigt när man inte kan följa med sin älskade helt självklart och stötta när han blev så rädd. Läskigt att plötsligt befinns sig i en situation som man liksom inte var herre över...

Av litenlangtan - 20 september 2013 08:44

Igår kväll kändes lillebror varm och jodå, han hade feber...
Han var jättetrött och ledsen vid läggdags men somnade lugnt i min famn på 5 minuter. Kvällen förblev lugn och vi la oss i vanlig tid. Vid 01.30 vaknde lilla och var ledsen så jag tog med honom upp. Vid 03:30 somnade han såpass hårt så jag kunde lägga över honom i resesängen som står uppställd sen sist vi hade sömnproblem. Jag la mig på soffan och försökte somna själv... Vid 5-tiden vaknade lilla igen och grät. Då kom maken upp för trappan för att avlösa! Fick dock sällskap i sängen av storebror vilket alltid innebär lite sämre sömnkvallitet...
Idag verkar febern som bortblåst så vi får väl se fram på dan.

Lite taskig tajming för sjukdomar då vi ska på kräftkalas imorgon!
Vad ska du göra i helgen?

Av litenlangtan - 19 september 2013 11:10

I takt med att lillebror lär sig nya färdigheter och vi svetsas samman som tvåbarnsfamilj ser jag hur pojkarna interagerar allt mer. Storebror är såklart lillebrors idol och han följer honom med stora ögon hela tiden...

Lillebrors leksaker som ju är menade för bebisar är hett eftertraktade av storebror och vice versa...

Senaste veckorna svarar lillebror med gapflabb på en del av storebrors upptåg vilket föder hans buslusta såklart!

Men med lillebrors mobilitet så blir det också bråk om sakerna och om uppmärksamheten - jösses Amalia!

Jag gissar att lillebrors första ord blir MIN!

Av litenlangtan - 17 september 2013 10:31

De länder som kallas givarländer inom adoption har många barn på institution. Bara en bråkdel av alla barn blir adopterade - många växer upp på barnhem och slussas vidare till nya barnhem och institutioner när de blivit för gamla för att bo på 'vanliga barnhem'. Många är för svårt sjuka för att bli aktuella för adoption och tvinga på så sätt tillbringa sina liv på institution.

Vårt givarland är i kris och igår ytterligare en bedrövlig nyhet. En av adoptionsorganisationerna i Sverige lägger ner. På grund av sjunkande antalet adoptioner.

Man skulle ju kunna tro att det är positivt att det inte adopteras lika mycket barn till Sverige (och andra länder) men jag anser att det beror på helt andra saker.

Dels fungerar ju den svenska (sjuk)vården bättre - de barnlösa blir hjälpta på andra sätt. Dels ändrar givarländer sina lagar och regler. Flera givarländer beslutar om inhemska adoptioner i första hand, väljer bort länder helt för internationella adoptioner eller drabbas av inhemska kriser inom omhändertagandet och hanteringen av barn i nöd.

Under kvällen idag har jag fått ytterligare en väldigt tråkig nyhet - gällande Ryssland.
De har redan tidigare beslutat att inte godkänna adoptioner till ensamstående och homosexuella personer. Nu har ett nytt lagförslag presenterats - om det går igenom slutar de med adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap.
Det innebär att om förslaget går igenom blir det slutet för adoptioner till Svenska barnlängtande föräldrar.

Någon skrev att Ryssland inte på något sätt strävar framåt utan bakåt. Det är så hemskt att läsa att de avbryter en fullt fungerande verksamhet där barn får trygga och kärleksfulla hem i ett land som Sverige bara för att vi anser att alla människor har lika värde. 

För människor jag känner (till) innebär det att deras kamp för barn får en helt ny dimension. Ett par vänner till oss har rätt nyligen skickat sina handlingar till ett land och väntar bara på BB. Nu ska organisationen lägga ner sin verksamhet och försöker flytta över de väntande familjerna till andra organisationer. Jag kan bara ana deras chock och maktlöshet,

Hur de tänker kring dem som väntar på att få starta upp sitt ärende är också märkligt - de rekomenderar dem att söka via andra adoptionsorganisationer. Men om man köat i organisationen i flera år och bara blir lämnat åt sitt öde - pengar, kötid och tålamod... bara att börja om från början någon annanstans? Va?!

De jag känner som väntar barnbesked från Ryssland har ett barn sen tidigare från samma land som oss. De valde ett nytt spår när vårt givarland började krångla redan förra sommaren. Och nu har de då fått nyheter om lagförslaget från Ryssland... 

Hur mycket ska man orka gå igenom för att få det man högst av allt önskar sig?

Ofta har man ju redan vart med om år av inseminationer och IVFer. För att sedan stå år ut och år in i kö hos en adoptionsorganisation. Att adoptionsvärlden är oberäknelig vet man ju men mardrömmarna avlöser varandra just nu och de tragiska nyheterna skakar om oss.

Vi får heller inte glömma barnen. De som blir kvar. Som aldrig får en familj. Som lämnas åt sitt öde i det land de är födda i - som också väntar och längtar efter att bli älskade och upptagna i en familj.
Vem ser till deras bästa och till deras behov och önskemål.

Jag hoppas för allas bästa att Rysslands lagförslag inte går igenom och att vårt givarland snart får struktur på adoptionerna igen så att de barn som bor på barnhem idag ska slippa stanna där för resten av sina liv.

Jag känner mig lyckligt lottad som har mina två fina pojkar. Att livet löste sig så finurligt så vi är 'klara' med den här biten och slipper grunna mer på det. Att vi fått mer än vi önskat och trodde vi skulle få.
Men jag önskar såklart att alla som väntar och längtar ska få det de väntar så innerligt på!

Av litenlangtan - 14 september 2013 10:27

Innan jag hade barn tänkte jag många tankar om att ha barnvakt. Att många jag känner haft barnvakt tidigt och för att festa hårt störde mig något enormt. Jag tänkte att jag lätt kunde lova att aldrig mer smaka alkohol om det bara garanterade att jag skulle få ett barn.

Med första barnet hade vi i princip inte barnvakt nånting första året. Och vi valde aktivt att ha det så. Vi hade ju också väntat så länge på honom och ville inte dela den första tiden med någon egentligen.

Med barn nummer två har det fallit sig annorlunda. Dels har vi varit tvungna att ha barnvakt mycket tidigare iom min pappas bortgång. Jag ville kunna närvara till 100% på begravningen och inte behöva springa ut med ett ledset barn. Dels kändes det som att barnen inte hade haft nån behållning av begravningen alls eftersom de är så små.
Det har också varit en del möten och åtaganden som krävt min närvaro.

Det har också känt som att vi vuxna behövt komma ifrån lite. Även om vi har ganska bra kvällar efter barnen somnat är det något helt annat att lämna hemmets 4 väggar och bara vara någon annanstans tillsammans.

Nyligen hade vi bröllopsdag och jag hade bett mormor komma till oss och ta hand om barnen så jag och mannen fick gå ut själva. Så när maken kom från jobbet fick han duscha snabbt och sen gick vi för att äta middag innan vi gick för att se en konsert.

När vi kom hem igen sov båda barnen sött i sina sängar och vi var förvånade och glada över att läggning av båda hade gått så smidigt för mormor på första försöket.

För min egen del känner jag att det är att investera i oss och varandra att vara borta från barnen nån kväll då och då. Det gör ju att vår tid MED barnen får en liten kick när vi har lite tid ifrån...

Hur tänker du kring att ha barnvakt?

Av litenlangtan - 10 september 2013 13:30

för att väga upp i mitt jobbiga lilla liv kan jag berätta att jag löptränar enligt ett schema som ska ta mig från ca 0 km till åtminstone 10 på 12 veckor.
Jag har vart duktig på att följa mitt träningsprogram och är nu på v 8. Då går jag från två löpträningar och en timslång promenad till tre löppass.
I fredags sprang jag faktiskt 9 km (med några promenadpauser) men det är sjukt bra med tanke på att jag inte löptränat så här kontinuerligt sen 2009 innan bröllopet.

Jag har skrivit tidigare om att jag lyssnar på radioprogram och podcasts. Jag har lyssnat på en massa Sommar i P1 och på Karin & Sara men det gick inte att springa till...

Så kom jag på att jag glömt att lyssna på Värvet som iofs bara handlar om olika människor som jobbar inom media på olika sätt. Men jag hittade ett avsnitt av Anna Mannheimer som ju är mamma till Olga från Kina. De kom in på adoptionsspåret lite och Anna sa en ganska härlig grej:
"det gör s ju alldeles för få adoptioner för att man ska kunna tala om att rädda ett barn från fattigdom osv men ett är iaf säkert - Olga räddade mig!"

Nu vet jag inte om det  är ordagrant så hon sa men det är iaf kontexten av hennes ord.

Och det kändes så träffande och så självklart. Och också lätt att använda i en situation där man skulle behöva svara något smart på ett sådant påstående eller fråga...

Det ska jag försöka komma ihåg...

Av litenlangtan - 10 september 2013 11:14

Alla pratar om den fantastiska sommaren! Och hur lyckliga vi måste vara som nu har inte mindre än två barn! Och jodå, visst har vi emellanåt haft en fantstisk sommar! Och jovars, visst är et skoj med 2 barn, att min store son fått en lillebror.

Men vi har inte vart tvåbarnsfamilj så himla länge och det är en tuff tid i våra liv att bli 4 på. Vi hade inte vart familj med vårt första barn så länge innan vi fick reda på att det skulle komma ett syskon in i våra liv. Det är v ä l d i g t tufft med två så små barn, samtidigt. Det känns som att jag inte räcker till. Alls.

Och så har det hänt saker i mitt liv som gör skillnad. Jag har hela tiden tankar i bakhuvet som är närvarande; hur ska jag göra med mitt jobb sen? Ska jag gå tillbaka, ska jag leta något annat? När ska jag börja göra det i så fall? Jag vet ju att det brukar lösa sig men det är ändå rätt jobbigt att ha det där olösta bekymret hängandes över sig.

Dessutom har jag sorgen efter min pappa med mig. Den är närvarande men får liksom inte ta någon plats. För livet är fullt med annat som stökar till det.

Jag vill vara en glad, närvarande, pepp, outtröttlig mamma som är mild och varm hela tiden. Men ofta landar jag i att vara motsatsen. Usch. Den där personen vill jag ju inte vara men det är så svårt att bryta och göra rätt. Harmoni, vila, avlastning och den berömda egentiden känns långt borta men vi tar en dag i taget.
Jag tänker om skitdagar att ok - snart är den här dagen över och sen sover vi och imorgon tar vi nya tag och gör ett nytt försök.
Sakta och försiktigt närmar vi oss höst och det är faktiskt skönt. Det är numera helt okej att vara inomhus, slappa mer, vila, hänga i soffan och tända ljus.

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards